Vi skulle alldeles strax avsluta utvecklingssamtalet när min nioåriga sons fröken sa till honom: “Du är frimodig”. Jag är inte säker på att sonen till fullo förstod, men han kan ju orden av vilka uttrycket är sammansatt: fri och modig. Han sträcker lite på sig i bänken intill sin mor.
Frimodig, detta något ovanliga ord som vi kanske mest använder i frikyrkan, förklaras så här i en ordbok från 1870: Frimodig är den, som fritt och utan fruktan yttrar sina tankar och följer sin öfvertygelse.
Som förälder är det en stilla nåd att bedja om att få höra att ens nioåring i skolans många gånger så tuffa värld har den trygghet i sig själv det krävs för att stå upp för vad han tycker, tänker eller tror – oavsett kompisars reaktioner. Och min bön är att den tryggheten ska bestå.
För även om det finns mycket som är fantastiskt med Sverige vet vi att mobbning förekommer och att det inte alltid är lätt för unga att stå upp för sina åsikter – än mindre för sin tro.
[ Magdalena Andersson: Fruktansvärt att unga kristna kränks för sin tro i skolan ]
Om min nioåring kommer fortsätta att vara frimodig genom sin skolgång avgörs av några olika faktorer. En av dem är att skolan även upp i och genom högstadiet förmår erbjuda en miljö där olika trosuppfattningar och åsikter välkomnas – på riktigt. Att han inte möter NO-lärare som ska göra sig lustig över troende. Eller kompisar som raljerar över kristna utan att lärare ingriper – något som tyvärr är alltför vanligt i svensk skola.
Men om det nu skulle bli så att skolan misslyckas, kan min nioåring ändå bevara sin frimodighet. Om hans förebilder, dem han ser upp till och lyssnar till, visar att det är möjligt att stå upp för sig själv även om andra ser ned på en. Förebilderna hemma. I kyrkan. I vänkretsen.
[ Frida Park: Fyra gånger under min första graviditet höll jag på att dö ]
När vi traskar hemåt från skolan, sonen och jag, funderar jag på om vi som är vuxna är så frimodiga till mans nu för tiden. Och om vi troende vågar vi stå för vår “öfvertygelse” oavsett hur samhället runt omkring reagerar? Eller har snålblåsten vi då riskerar att hamna i gjort att vi snarare passar bättre in på motsatsen – ofria och rädda?
Har snålblåsten vi riskerar att hamna i gjort att vi snarare passar bättre in på motsatsen – ofria och rädda?
— Frida Park
För visst kan det kosta att stå upp för sin åsikt och tro. Men även om kvällspress och politiska förslag gör det trängre för oss att vara troende är det ändå helt nödvändigt att vi fortsätter vara frimodiga.
Visst, att vara obetänksam vore bra att undvika. Men om vislighet plötsligt blir synonymt med försagdhet har något mycket viktigt tappats bort på vägen.
Jag bestämmer mig där, med sonens hand i min, att jag vill vara en som vågar. För om inte vi vuxna troende vågar, fritt och utan fruktan, yttra våra tankar och följa vår övertygelse – vem ska då visa nioåringarna att det går att vara frimodig även när det kostar på?
