Lyssna på podden:
En grundinsikt inom den så kallade psykoanalytiska skolan inom psykologin är att människans inre har en djupstruktur som inte alltid är direkt transparent och åtkomlig för henne själv.
Sigmund Freud (1856-1939) kallade detta för det "undermedvetna", och menade att människan har en tendens att här förlägga tankar och känslor som hon inte vill möta på ett medvetet sätt. Detta kan dock ge negativa konsekvenser och skapa neuroser. Det kräver psykisk energi att hålla dessa tankar och känslor borta och det kan göra människan mindre levande.
För Freud var dessa framför allt tankar som var socialt "förbjudna": sexuella och aggressiva impulser som inte var socialt accepterade och som subjektet därför trängde bort.
Men psykoanalytikern Ernest Becker (1924-1974) som skrivit boken "The Denial of Death" ("Dödens problem" på svenska) gör en existentiell läsning av psykoanalysen: den grundläggande tanke eller insikt som människan försöker tränga bort är det faktum att hon är dödlig, ändlig och ofullkomlig på olika sätt. För Becker är syndafallsberättelsen berättelsen om hur denna insikt uppstår hos människan.
Detta gör att Becker menar att när man kommer ner på den djupaste nivån så brottas psykologi och religion med samma tematik: människans existentiella belägenhet, dvs. insikten om och rädslan för döden, hennes moraliska ofullkomlighet och frågan om vad som utgör ett meningsfullt liv i ljuset av detta. Becker presenterar Kierkegaards analys av tro som en väg att försonas med denna existentiella belägenhet.
Kärnan i Kierkegaards analys är att för att på ett autentiskt sätt närma sig Gud - och inte bara tro på Gud av konventionell bekvämlighet (vilket under Kierkegaards tid var mer vanligt) - eller som ett sätt att fly från sin existentiella utsatthet måste hon först inse och acceptera sin dödlighet. Bara genom att dö kan människan uppstå.