21 januari 2021

En tidning på kristen grund



Dagens poddar

Bibelsmugglarna som åkte fast

Bengt Sareld berättar om de fem månadernas fångenskap 1977 och hur händelsen har påverkat hans liv

Den 5 juni 1977 grips pingstvännerna Nils-Erik Engström och Bengt Sareld på väg ut ur Sovjet. De anklagas för att föra ut antisovjetiskt material och sätts i häkte. Fallet blir en storpolitisk fråga som berör de svensk-sovjetiska relationerna.

Det är den 12 november 1977. Efter fem månaders fångenskap är Bengt Sareld äntligen fri. I Helsingfors väntar hans hustru Inger och snart ska han få träffa sina barn. Han är lättad och glad.

Samtidigt tynger skuldkänslorna honom. Bara några dagar tidigare har han stått öga mot öga med den sovjetiske pingstpastorn Anatolij Vlasov och pekat ut honom.

– Jag kände mig mörbultad mentalt. Vad kommer nu att hända med Anatolij Vlasov? Vad kommer nu att hända med dem som hamnat i blåsväder?

I dag bor Bengt Sareld på Ljusterö, en ö norr om Stockholm. Den natursköna omgivningen står i skarp kontrast till det häkte där svenskarna hölls fångna. Han sitter bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i uterummet när han berättar hur allt började.

Den första kontakten med kristna i Sovjet kommer genom en språkresa på gymnasiet. Den 18-årige svensken har lyckats smuggla med sig några biblar som han delar ut till lokala kristna. Gåvan tas emot med överväldigande entusiasm.

– Den där intensiteten som fanns hos de här vännerna var något som rörde vid mig. Jag kände att jag måste försöka komma tillbaka med fler biblar.

De kommande åren gör han flera resor till Sovjet med biblar gömda i bilen. Han blir snart en av ledarna inom den svenska bibelsmugglarrörelsen – en rörelse som opererar genom mindre, självständiga grupper.

– Jag såg det som ett uttryck för att jag vill gå Guds väg. Om Gud ger en missionsbefallning, då vill jag ju lyda den. Den där längtan efter kontakt med Gud som vi har, den kanaliserade jag på det sättet.

Våren 1977 ger sig den 32-årige Bengt och den sex år yngre Nils-Erik Engström iväg på ännu en resa till Sovjet. I Moskva träffar de pingstpastorn Anatolij Vlasov som ber svenskarna om en tjänst.

– Han frågade om vi kunde ta med oss dokument om förföljelserna ut. Det var en decimetertjock bunt. Vi tyckte att risken som vi tar är mindre än den som de tar, så vi sa ja.

På väg ut ur Sovjet stoppas de. En tekniker vid tullen misstänker att svenskarna döljer något. Den specialbyggda förvaringen vid bilens tank är svår att hitta, men till slut upptäcks gömman och tullmannen lyckas borra sig in i utrymmet.

– När han fick ett tillräckligt stort hål blev han så våldsamt ivrig att han bände upp hålet och stack in handen. Men hålet var inte tillräckligt stort så handen blev alldeles blodig.

Bengt och Nils-Erik förs iväg till förhör. Båda tiger. Efter tre dygn på tullstationen beslutas det att svenskarna ska häktas. De förs till KGB:s rannsakningshäkte i staden Brest där de placeras i var sin cell. De kan då inte ana att det ska ta fem månader innan de ses igen.

Dagarna i fångenskap ser likadana ut. Varje förmiddag och eftermiddag sitter de i långa förhör. För att knäcka Bengt tar förhörsledaren ofta upp hans hustru och tre barn i Sverige.

– Det var ett kraftfullt fokus på vilken dålig människa jag var som lämnade familjen vind för våg hemma. Man uppehöll sig vid hur min sjuårige son skulle skämmas när han började skolan, skämmas över att pappa sitter i fängelse. Och att min sexmånaders flicka skulle fråga vad jag är för en farbror när jag kom hem.

Bengt och Nils-Erik avslöjar ingenting i förhören, men den psykiska pressen ökar för varje dag. För att orka sitta timme efter timme med förhörsledarna utvecklar Bengt en strategi: att citera bibeltexter tyst för sig själv. Han har bara dagar före tillfångatagandet lärt sig hela Efesierbrevet utantill.

Under tiden i fångenskap upplever Bengt att Gud bär honom.

– Jag har aldrig känt Gud så närvarande som under den här tiden. Jag levde under ett hot, men jag kände också Guds närvaro på ett väldigt påtagligt sätt. Jag kunde öppna Bibeln på nästan vilken sida som helst och peka på en vers och känna att den där versen gav mig tröst.

Dagarna går och blir till veckor, som blir till månader. Fallet får allt större uppmärksamhet i Sverige. Utrikesminister Karin Söder tar i september upp svenskarnas situation med den sovjetiske utrikesministern. En månad senare säger hon i riksdagen att om fallet inte snart blir löst kan det “bli en allvarlig belastning för de eljest goda förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen”. Även medieintresset växer för de båda fängslade svenskarna.

– Det framställdes som att Sovjet har tagit två av våra egna, två svenska pojkar. Publiciteten tror jag var en kraftigt bidragande orsak till att myndigheterna till slut valde att sparka ut oss.

Under förhören med KGB får Bengt återkommande löften om att inga av hans kontakter kommer att komma till skada om han berättar vad han vet. Till slut orkar Bengt inte stå emot pressen och väljer att lita på det osäkra löftet. Han namnger Anatolij Vlasov. Den sovjetiske pingstpastorn blir genast uppsökt av KGB som gör en husrannsakan och tar honom till förhör. Så småningom släpps Bengt och Nils-Erik fria.

– Det var underbart att få träffa min fru och mina barn. Samtidigt anklagade jag ju mig själv över att jag inte teg. Det var väldigt blandade känslor.

De kommande veckorna tänker Bengt mycket på Anatolij Vlasov. De hörs regelbundet via telefon och den sovjetiske pingstpastorn är tydlig med sin besvikelse över Bengts agerande. När Bengt i januari får höra att Anatolij hotas av fängelsestraff bestämmer han sig för att ringa upp sin egen förhörsledare. Han vill ställa honom till svars för det löfte han gav om att personerna han namngett skulle få gå fria.

– Jag sa till honom att du måste se till att det här löftet uppfylls. Vi pratade i 20 minuter. Sedan ringde jag Anatolij en vecka senare. Då hade han varit på förhör och hotet var tillbakadraget.

Åren efter frisläppandet reser Bengt runt och berättar om situationen i Sovjet. Men med tiden minskar hans missionsengagemang och han börjar ifrågasätta frikyrkans betoning på radikalitet och bokstavstro. I dag beskriver han sin tro som “mindre tvärsäker”.

– Jag kallar mig själv kristen. Jag omfamnar Kristus och hans sätt att vara och undervisa. Men jag har många reservationer när jag läser Bibeln.

När han i dag ser tillbaka på resan 1977, gör han det med stolthet.

– Det här gjorde att det blev stor uppmärksamhet kring utsattheten för de kristna i Sovjet och bibelsmugglingen från Sverige ökade. Vi gjorde någonting, vi satsade, vi ville, vi försökte. Jag tror det har haft betydelse. Om jag ångrar mig? Aldrig.

LYSSNA PÅ PODCASTEN

---

Fakta: Några viktiga händelser 1977

  • 5 juni: Svenskarna grips.
  • 15 juni: Sveriges konsul i Moskva, Arne Ekfeldt, får besöka dem i fängelset i Brest.
  • 8 juli: Nils-Eriks läkare säger att Nils-Erik måste släppas eftersom han lider av diabetes.
  • 21 juli: Total tystnad möter demonstranter utanför den ryska ambassaden i Stockholm.
  • 27 augusti: Utrikesminister Karin Söder säger i en Dagenintervju att om inget händer den närmaste tiden måste nivån för åtgärderna höjas.
  • 27 september: UD har begärt en förklaring till varför inte förundersökningen avslutats.
  • 11 november: Svenskarna släpps fria.

---

---

Fakta: Hör mer i podden om

  • Hur svensk frikyrklighet såg på bibelsmuggling.
  • En oro Bengt bar på under tiden i fångenskap.
  • Hur Bengt i dag ser på det riskfyllda bibelsmugglandet i förhållande till att han hade en familj i Sverige.

---

Albin Larsson

Albin Larsson är reporter och printredaktör på Dagen.

Fler artiklar från Dagens poddar