Josefine Frankner: Knutby kunde inte ta min barnatro

I sin bok “Kristi Bruds slav” skriver Josefine Frankner om sina år vid sidan om Åsa Waldau. Om hur tron bestått trots allt och hur hon till sist vågade säga ifrån.

– När min dotter berättade vad hon varit med om vaknade lejonhonan i mig, säger hon.

Solen sticker mig i ögonen när jag kliver av på tågperrongen den här förmiddagen. Det är en sådan där envis sol som får en tro att våren har börjat, även om man fortfarande behöver plocka fram täckjackan ibland. I efterhand tänker jag att vädret den här morgonen stämmer rätt bra in på den person jag ska möta. Josefine Frankner kämpar fortfarande mot kylan från det hon levt i under så många år. Många helt vanliga saker i livet är förknippade med skräck och trauma för henne. Bilkörning är en sådan sak. Därför är det Josefines man Samuel som hämtar oss vid stationen.

Under de år Josefine levde under hård press i Knutby fick hon aldrig någon tid att gå till optikern. Hennes dåliga syn och stressen var bidragande orsaker till en trafikolycka där Josefines bil blev påkörd av ett tåg. Rent fysiskt klarade hon sig, men skräcken sitter kvar. Samma sak är det när hennes nu treårige son råkar fara upp hastigt med handen mot hennes ansikte. Det kan vara en vanlig yvig rörelse så som barn gör, men i Josefines kroppsminne sitter spåren av den misshandel som hon utsattes för av Åsa Waldau och som hon till slut kom att vittna om i rättegången för ett år sen. Åsa Waldau fälldes för två fall av misshandel av Josefine. I processen mot pastorerna i Knutby var Josefine och hennes dotter två av de målsägande. Josefine berättar att denna process var en viktig milstolpe för henne och hennes familj att gå vidare. För även om det förflutna då och då kommer ikapp henne, är Josefine i dag också en människa som verkligen njuter av friheten och tror på sitt nya liv. Det liv som började för fyra år sedan, då församlingen i Knutby upplöstes och Josefine slapp ur den roll hon upplevt att hon hade där.

– Ja, jag är på gång. Jag är som en kalv på grönbete, säger Josefine när vi landat i paret Frankners kök och jag kommenterar att hon ser glad ut.

– Jag får tänka vad jag vill, tycka vad jag vill och äta vad jag vill. Samuel och jag brukar säga att det är vår tid nu.

På bordet framför oss står ett fulladdat fruktfat och en termos med kaffe. Josefine ska vara med i många medier när hennes bok “Kristi bruds slav” släpps. Men intervjun med Dagen är viktig för henne:

– Det finns saker som jag vill få fram, särskilt till människor inom kyrkan. Jag vill att alla ska veta att min tro finns kvar. Jag kan gå här hemma och känna Guds närvaro, särskilt när jag lyssnar på lovsång. När allt kring församlingen i Knutby rasade stod min barnatro kvar som en murstock inom mig. År av nedbrytning kunde inte ta ifrån mig den.

[ Nu väcks mordet i Knutby till liv igen ]

Josefine Frankner har skrivit boken “Kristi bruds slav” tillsammans med journalisten Cecilia Gustavsson på Polaris förlag. Josefine säger att hennes främsta syfte med boken är att visa för människor att det finns en väg ut. Men för att kunna göra det måste hon berätta vad hon suttit fast i. Kanske, tycker någon att det ordats nog om Knutby vid det här laget, men det tycker inte Josefine.

– Vi var ingen klump eller grupp, vi var individer. Den historia som är min har inte berättats. Det finns faktiskt de som var medlemmar i församlingen som trots allt kunde leva ett ganska vanligt liv. Men jag var i sektens hjärta, säger hon.

Josefines berättelse handlar om åren då hon levde tätt intill Åsa Waldau, den av ledarna i Knutby som skulle komma att kallas för Kristi brud. På bilder från den tiden ser hon ut att vara Åsa Waldaus närmaste väninna. Men Josefines egen berättelse är en helt annan. I den är hon snarare en tjänarinna.

Josefine var bara fjorton år gammal när hon lärde känna Åsa Waldau i Pingstkyrkan i Uppsala, där familjen var medlemmar. Josefine var en glad och självsäker tonåring, en luciakandidat som åkte snowboard. Men genom boken beskriver hon hur hon långsamt, genom manipulation, kränkningar och under de sista åren också mental och fysisk misshandel bryts ned. Josefine beskriver hur hennes roll i Knutby till slut gick ut på att vara en slags robotarm för Kristi brud. Hon skulle finnas tillgänglig dygnet runt och fick inte betrakta något som sitt eget. Inte ens sina egna barn. Bokens allra tyngsta delar är Josefines berättelse om hur hon och hennes man tillåter att en annan medlem utsätter deras små barn utsätts för aga, för att få dem att lyda Kristi brud. Och kapitlet då Josefine och Samuel tillåter att deras dotter, då sjutton år, tvingas be pastorn som utnyttjat henne sexuellt om ursäkt. Samtidigt berättar Josefine i boken om hur just denna händelse också blir det som utlöser kraften att säga stopp.

– När min dotter berättade vad hon varit med om vaknade lejonhonan i mig, säger Josefine. Mitt inre hade under många år gått på autopilot, men det här fick mig att börja reflektera.

[ Peter Gembäck: Jag odlade en fruktansvärd människosyn i Knutby ]

Mot slutet av berättelsen kommer det kapitel som man som läsare väntar på genom hela boken. Stunden då Josefine sätter ned foten mot Åsa Waldau. Josefine beskriver det som ett slags uppvaknande. Hon berättar hur hon och Samuel väljer att återförenas med sina föräldrar och hur det mötet ger henne kraft. När den inre kretsen i församlingen samlas nästa gång tar hon ton:

– Nu räcker det! Nu räcker det! Nu räcker det! skriker Josefine åt Åsa Waldau.

Den händelsen, att hon faktiskt gjorde aktivt motstånd och sa ifrån har i efterhand varit otroligt viktig för Josefines process att bli hel igen.

Det har gått drygt fyra år sedan församlingen i Knutby upplöstes. För Josefine och Samuel var det nödvändigt att flytta från orten för att kunna börja om. De valde att flytta till samma mellanstora stad som delar av deras släkt och familj bor i. Familj som de under många år helt brutit kontakten med.

Vi tar en paus och går in vardagsrummet en stund. På väggen sitter ett bröllopsfoto av ett ungt, vackert brudpar. Bruden är Josefines dotter. Vigseln ägde rum i somras och Josefine ler när hon berättar om hur hon njöt av att hjälpa sin dotter med planering och fix inför festen. För trots allt smärtsamt som de här människorna varit med om har de ingen bitterhet mot varandra, säger Josefine:

– Det som varit både det värsta och räddningen för oss är nog att både jag, Samuel och våra barn levde under samma omständigheter. Det har gjort att vi inte har anklagat varandra. Däremot har jag förstås anklagat mig själv.

[ Familjen Bromander vågade inte få fler barn i Knutby - nu har de fått en dotter ]

Känslorna av skuld är något som Josefine fortfarande jobbar med. Ibland kommer de upp till ytan extra starkt. Det hände bland annat i en paus under rättegången då Josefine bröt ihop och grät över hur hon svikit sina barn. Men terapin har hjälpt henne att inte fastna där:

– Det skulle inte fungera om jag hela tiden försökte kompensera barnen för det svåra de har utsatts för. I stället har vi lärt oss att möta varandra utifrån att vi är på en ny plats nu. Under så många år fick vi aldrig ägna oss åt varandra. Egentligen kan man säga att det är först nu vi får lära känna varandra.

Det där med att familjen är på en ny plats nu är något som Josefine återkommer till igen och igen. Den nya platsen innehåller så mycket som hon inte har prövat på tidigare. Josefine har börjat plugga beteendevetenskap och hon har planer på att föreläsa för kyrkor, myndigheter och olika typer av organisationer. Dessutom vill hon ägna sig åt musik. Och mitt i allt detta finns en ny liten person som aldrig har upplevt det gamla. Den yngste sonen, tre år gammal, har bara sett det nya. Att Josefine skulle bli gravid just när livet var som mest turbulent var väl inget hon hade planerat. Men att bli mamma igen har varit fantastiskt, menar Josefine. Den här gången är ju allt så annorlunda:

– I går när jag hade hämtat min lilla kille på förskolan slog det mig. Här sitter jag med min son och har all tid i världen för honom. Han pratar och jag lyssnar. Vi skrattar och gosar. Det är sådant som aldrig hade hänt förut.

Josefine återkommer också till hur glad hon är över att hon har kvar sin tro. Trots sina erfarenheter känner hon inget agg mot kyrkor i stort och hon har mycket kärlek till pingströrelsen som hon växte upp i:

– Jag tycker om det genuina hjärtat i Pingst och jag älskar den äldre generationen där. Deras raka, enkla berättelser om Jesus.

Om eller när hon själv kommer att gå med i någon ny församling igen vet hon inte riktigt.

– Jag vill inte skynda in i något. Vi har fortfarande fullt upp med att lära känna varandra som familj.

Det hon däremot vet är att hon aldrig kommer lägga sitt liv i andra människors händer igen:

– Människor är människor och de kan göra oss besvikna. Men tron är inte avhängig på människor eller på hur det är i någon kyrka. Tron handlar om att bygga sitt liv på Gud. Det vill jag berätta.

Dagen har sökt Åsa Jacobsson (Waldau) för en kommentar.

[ Chefredaktören har ordet: Berättelserna som innehåller ljus behöver också skrivas ]