Vi stämmer in i ropen från skyddsrummen, med Bibelns sista suck

I ett Europa som gråter möter oss söndagens alla texter som en slags resonansbotten. GT, epistel och evangelietext - alla ekar de av rädsla och uppgivenhet. Vi går med på Abraham och Isaks fruktansvärda vandring. Deras svett av kärlek och rädsla rinner också utmed våra kroppar. Vi delar utsattheten med Petrus och Johannes när en massiv mäktig mobb vill knäcka dem. Hårda ögon och neddragna mungipor dömer ut både deras andlighet och deras förstånd.

Och Jesus, ja Honom möter vi när Han tvingas genom en lång rad av konfrontationer med människor som vill honom illa. Människor som förvrider allt Han säger och ljuger Honom upp i ansiktet. I liknelsen avslöjar Jesus hur Guds gränslösa godhet ska mötas av brutalt våld och till slut död. Det ska inte dröja många timmar innan Jesu sönderslagna kropp bekräftar orden i liknelsen.

Hur länge ska det vara så här? Gång på gång blandas Psaltarens lovsånger och undervisning med ett förtvivlat skrik: “Hur länge till, Gud? Vi står inte ut längre.” Brutalt ärligt frågar kung David i Psalm 13 det vi också undrar:

“Hur länge ska du glömma mig, Herre? Hur länge ska du dölja ditt ansikte? Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge ska min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre min Gud.”

“Försonaren”. Det är rubriken denna kaosets och förtvivlans söndag. Försonaren. Mitt i allt vi inte står ut med bryter ett ljus in. “Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste” (Mark. 12: 6). Gud väjer inte för mörkret. Tvärtom. Gud stiger ned. Guds ljus bänder sönder mörkret. Rakt ner till jordens grus kommer Jesus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning (Svenska psalmboken, 109).

Mörkret är svart. Ondskan verkar triumfera dag efter dag. Sorgen kan kännas helt bottenlös. Men den Gud som är kärlekens och nådens Gud har inte övergett sin jord. Han har inte övergett dig. Tvärtom. Han stiger ned, allra längst ned i mörkret stiger Han. Allra djupast in i förtvivlan. Hur djupt vi än faller, så faller vi ändå aldrig ur Hans hand.

På Golgata tog Jesus striden mot ondskans vidriga makt in i sin egen kropp. Ända in i gudsövergivenheten tog Han den. Guds kärlek vred segern ur ondskans klibbiga händer. Men ännu är segern inte fullbordad. Inte förrän Guds basun ljuder ska Jesus stiga ned som den Konung Han är för att - äntligen - helt inta det rike som är Hans (1 Thess 4: 16). Redan nu får vi hämta hopp ur den framtid Bibeln bjuder oss in i. Tröst och ny kraft finns hos Jesus, Han som kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han ska komma med makt att regera tills Gud uti alla blir allt (Svenska psalmboken, 108).

Varför sjunger adventspsalmerna i mig när jag våndas och ber denna vår? Därför att vi lever i advent. Lever i en desperat advents-väntan på Jesu ankomst. Längtar att Han ska komma tillbaka och utplåna ondskan för evigt. Vi stämmer in i ropen från skyddsrummen, från de bombade barnsjukhusen och de utbrända hemmen. Vi ropar med Jesu vänner genom alla tider. Vi ropar “Amen kom herre Jesus”. Med bibelns sista suck kvider vi: “Ja, amen kom Herre Jesus.”

[ Britta Bolmenäs: Jesus stannar inte i hejaramsornas glans ]

----

Veckans bibeltexter

Gamla testamentet: Första Mosebok 22:1-14

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: »Abraham!« – »Här är jag«, svarade han. Gud sade: »Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.«Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: »Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.« Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. »Far«, sade Isak. »Ja, min son«, svarade Abraham. Isak sade: »Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?« – »Min son«, sade Abraham, »Gud utser åt sig det får som skall offras.« Så gick de båda tillsammans.När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: »Abraham! Abraham!« – »Ja«, svarade Abraham, »här är jag.« Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. Abraham gav denna plats namnet »Herren utser«. I dag säger man »på berget där Herren blir sedd«.

Episteltext: Apostlagärningarna 4:1-12

Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män.Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: »Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?« Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: »Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.«

Evangelietext: Markusevangeliet 12:1-12

Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ‘Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ‘Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Psaltaren: Psalm 103:8-14

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.