Livsstil

Anden hjälper oss att förstå och lyda Guds vilja

“På pingstdagen firar vi att Gud håller sitt löfte och slutför vad han har påbörjat”, skriver Daniel Ringdahl

Att påminna om Guds bud, är det verkligen aktuellt fortfarande? De tio budorden skrevs ju ner för cirka 3 000 år sedan och nog har saker och ting förändrats sedan dess. Visserligen ska man inte mörda eller stjäla, men att inte ha några andra gudar vid sidan av Israels Gud kräver väl sin kontextualisering – det är kanske inte fullt så enkelt som att det bara finns en väg till Gud – och idén om att “sabbatsdagen” skulle vara viktigare än andra förlorade väl sin relevans någon gång omkring farmor och farfars barndom.

Man skulle kunna fortsätta raljera över buden och över mycket annat som Bibeln lär och kristna har hållit för sant. Inte bara “världen” ifrågasätter eller relativiserar buden, det kan även kristna göra. Man kan problematisera och fördjupa frågan om budens betydelse, och dess plats i den kristnes liv, i oändlighet, men i söndagens evangelium säger Jesus, enkelt och rakt på sak: “Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”.

I grund och botten är det just så enkelt: den man älskar vill man lyda och respektera. I en vanlig vänskapsrelation bör man givetvis inte lyda blint eftersom människor är ofullkomliga, men relationen mellan mig och Jesus är inte jämbördig. Han är Guds son. Jag är syndare. Han vet oändligt mycket bättre än jag vad som rätt och gott. Jag får lov till att – jag bör – lita helt och fullt på hans ord, för han har bevisat, genom sin död och uppståndelse, att han vill mitt bästa.

Sedan är livet och tron ändå inte så enkelt som det kan verka i en text. Även om man älskar Jesus och vill lyda honom kan man drabbas av tvivel, oro, ångest och mycket annat som gör det svårt att lita på honom. Så måste lärjungarna också ha känt det i perioder, tror du inte det? Guds folk har definitivt känt det så i historien. Men lägg märke till vad Jesus säger i evangeliet: “Jag ska inte lämna er ensamma.” Han ger oss “en annan hjälpare som skall vara hos er för alltid”.

På pingstdagen firar vi att Gud håller sitt löfte och slutför vad han har påbörjat. I läsningen ur Apostlagärningarna ser vi hur vanliga människor uppfylldes av den helige Ande och i resten av boken ser vi hur Anden kommer till alla troende. Hjälparen kommer till vår hjälp, tröstar oss i vår oro och lär oss att lita på Gud. Framför allt skapar Anden tro på Guds frälsning genom Jesus. Människorna sa ju om apostlarnas andefyllda tal att de talade “om Guds stora gärningar”.

När den helige Ande får skapa tro på Jesus kommer också viljan att lyda Guds bud. Guds frälsningsplan innebar inte bara att förlåta synden utan också att skapa en ny människa som kan älska Gud av hela sitt hjärta. Gud sa genom profeten Hesekiel att han skulle ta bort vårt stenhjärta och ge oss ett nytt hjärta av kött. “Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.”

Pingsten fullkomnar påsken. Under påsken firar vi att satan är besegrad och synden sonad. I pingst firar vi att Gud flyttar in i den troende för att från insidan skapa en ny människa som älskar och lyder Gud.

---

Pingstdagens bibeltexter

Tema: Den heliga Anden

Gamla testamentet: Joel 2:28f

Det skall kom­ma en tid då jag ut­gju­ter min an­de över al­la. Era söner och dött­rar skall pro­fe­te­ra, era gam­la män skall ha drömmar, era unga män se sy­ner. Också över sla­var och sla­vin­nor skall jag då ut­gju­ta min an­de.

Årlig text på pingstdagen: Apostlagärningarna 2:1-11

När pingst­da­gen kom var de al­la försam­la­de. Då hördes plöts­ligt från him­len ett dån som av en storm­vind, och det fyll­de he­la hu­set där de satt. De såg hur tung­or som av eld förde­la­de sig och stan­na­de på var och en av dem. Al­la fyll­des av he­lig an­de och börja­de ta­la and­ra tung­omål, med de ord som An­den ingav dem.

I Je­ru­sa­lem bod­de from­ma ju­dar från al­la länder un­der him­len. När dånet ljöd sam­la­des he­la ska­ran, och förvir­ring­en blev stor när var och en hörde just sitt språk ta­las. Ut­om sig av förvåning sa­de de: “Men är de in­te ga­li­le­er al­le­sam­mans, des­sa som ta­lar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget mo­dersmål ta­las? Vi är part­her, me­der, ela­mi­ter, vi kom­mer från Meso­po­ta­mi­en, Ju­deen och Kap­pa­do­ki­en, från Pon­tos och Asi­en, från Fry­gi­en och Pam­fy­li­en, från Egyp­ten och trak­ten kring Ky­re­ne i Li­by­en, vi har kom­mit hit från Rom, både ju­dar och pro­se­ly­ter, vi är kre­ten­sa­re och ara­ber – ändå hör vi dem ta­la på vårt eget språk om Guds sto­ra gärning­ar.”

Evangelietext: Johannesevangeliet 14:15-21

Om ni äls­kar mig kom­mer ni att hålla mi­na bud. Jag skall be Fa­dern, och han skall ge er en an­nan hjälpa­re, som skall va­ra hos er för all­tid: san­ning­ens an­de. Värl­den kan in­te ta emot den, ef­tersom värl­den in­te ser den och in­te känner den. Men ni känner den, ef­tersom den är kvar hos er och kom­mer att va­ra i er. Jag skall in­te lämna er en­sam­ma, jag skall kom­ma till er. Ännu en kort tid, se­dan ser värl­den mig in­te läng­re, men ni skall se mig, ef­tersom jag le­ver och ni kom­mer att le­va. Den da­gen skall ni förstå att jag är i min fa­der och ni i mig och jag i er. Den som har mi­na bud och håller dem, han äls­kar mig, och den som äls­kar mig skall bli äls­kad av min fa­der, och jag skall äls­ka ho­nom och vi­sa mig för ho­nom.”

Psaltaren: Psalm 104:27-31

Al­la sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öpp­nar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt an­sik­te, och de blir förskräck­ta, du tar ifrån dem de­ras an­de, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din an­de, då ska­pas liv. Du gör jor­den ny. Må Her­rens ära bestå för evigt, må Her­ren glädja sig över si­na verk.

Episteltext: Apostlagärningarna 2:14-21

Då steg Petrus fram med de el­va and­ra och tog till or­da och ta­la­de till dem: “Ju­dar, ja al­la ni som bor i Je­ru­sa­lem, det­ta skall ni ve­ta, lyss­na till mi­na ord. Det är in­te som ni tror, att de här männen är be­ru­sa­de, det är ju ba­ra mor­gon. Nej, det­ta är vad som har sagts ge­nom pro­fe­ten Jo­el: Det skall ske i de sista da­gar­na, säger Gud, att jag ut­gju­ter min an­de över al­la människor. Era söner och dött­rar skall pro­fe­te­ra, era unga män skall se sy­ner och era gam­la män ha drömmar. Ja, över mi­na tjäna­re och tjäna­rin­nor skall jag i de da­gar­na ut­gju­ta min an­de, och de skall pro­fe­te­ra. Jag skall låta säll­sam­ma ting vi­sa sig up­pe på him­len och tec­ken ne­re på jor­den, blod och eld och moln av rök. So­len skall vändas i mörker och månen i blod in­nan Her­rens dag kom­mer, den sto­ra och strålan­de. Men var och en som åkal­lar Her­rens namn skall bli räddad.


Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig