Öva dig i givande, mitt under lågkonjunktur

Vad gör man med en text som den här? Förföljda nykristna som trotsigt väljer att ha allting gemensamt: hur handlar det om mig? Och handen på hjärtat: vill jag ens det? Vill jag att den ska påverka mina prioriteringar, almanacka, bankkonto och vanor?

Vad gör man med en text som den här? Ofta kastar vi bort den. Säger att de trodde att Jesu återkomst var runt hörnet, så därför behövde de inte spara till pension och barnbarn. Nu tror vi oss veta att Jesu återkomst dröjer så vi behöver göra annorlunda. Det ligger såklart något i det, men ändå. Riktigt så enkelt har jag inte mage att avfärda Apg. fjärde kapitel.

Och vi ska inte inbilla oss att det var lättare förr. Redan nästa kapitel berättar om ett par som låtsades äga en generositet som inte fanns. Frestelserna till girighet består. Men kristen tro är ärkefiende till girighet. Mammons försåtliga fixering på ekonomi och på mig/mitt/mina är vårt lands mest utbredda religion. Men vi tillhör inte den. Vi tillhör Kristus.

Som ung hörde jag en kongolesisk kyrkoledare. På frågan om varför kyrkan i Afrika växer mycket mer än vår svarade han kort: “Det beror på att ni tillber avguden Mammon mer än ni tillber Jesus”. Ligger det något i det? Ja, om Mammon betyder “vår längtan efter ekonomisk trygghet, snygga saker och upplevelser som passar mig” så är det svårt att inte dela analysen. Men gör jag något med insikten?

Frestelserna till girighet består. Men kristen tro är ärkefiende till girighet.

Det är lätt att sjunka ihop. Känna sig misslyckad och fel. Men Jesu ok är inte tungt. Hans inbjudan till generositet är inte en börda. Bördor har vi nog av. Det Jesus alltid gör är att öppna dörren för det överflödande liv Han längtar att ge oss. Han leder oss till de friska källorna.

“Ingen betraktade något av det han ägde som sitt. De hade allt gemensamt.”. Här är nyckeln! Inget av det jag kallar för “mitt” är egentligen mitt. Det jag kallar “min tid”, “mina pengar”, “mina saker”; alltihop har jag en kort stund fått förtroendet att låna av Gud. Ytterst är alltihop Hans. Allt tillhör Jesus och Hans kropp.

Att i en tid som vår öva på att ge bort stället för att samla är svårt. Att välja gemenskap över Netflixande i soffan tar emot. Därför behöver vi kroka arm. Prata ödmjukt med varandra. Tillsammans öva nya vanor. Mallar och lagiskhet doftar inte av Guds rike. För någon är nästa steg att börja ge lite men regelbundet, kanske starta (eller höja) autogiro. För någon annan att ge bort en kväll i veckan till gemenskapen. Stegen är olika, kan du ta något steg?

Vi har olika möjligheter att ge vad gäller måtten. Men oavsett storlek är glädjen givandets syster.

Efter min förra pastorstjänst fick jag ett otippat tack. Någon sa: “Av allt du lärt oss alla dessa år har inget gett mig mer glädje än tiondegivandet. Oj så mycket glädje det gett mig!”

Vi har olika möjligheter att ge vad gäller måtten. Men oavsett storlek är glädjen givandets syster.

Gud är ständigt slösande överdrivet generös. När vi ger märks det att vi är Guds avbilder. Det ärar Honom. Lågkonjunkturen är här. Tiden är inne att öva generositet.

[ Debatt: Nu behöver församlingarna prata pengar öppet ]

---

Söndagens texter - Ett är nödvändigt

Gammaltestamentliga texten: 1 Kungaboken 17:8-16

Herrens ord kom till Elia: ”Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat.” Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: “Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka.” När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: “Kan du ta med en bit bröd också?” Hon svarade: “Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” —”Var inte rädd”, sade Elia. “Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.” Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Episteltext: Apostlagärningarna 4:32-35

Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Evangelietext: Matteus 11:28-30

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Psaltaren: Psalm 123:1-4

En vallfartssång. Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd. Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt.

---