Kanske dinglar du i glappet av ovisshet och oro

Den är hjärtskärande, berättelsen i Johannes 11. Den talar om tillit och förtvivlan. Om böner som verkar studsa tillbaka ohörda. Hopp som grusas. Och om den Gud som kan vända allt. Överraskningarnas Gud.

Lasaros är på hebreiska Eliezer. Eliezer betyder “Gud ska hjälpa”. Lasaros namn är “Gud ska hjälpa”.

Lasaros familj är vänner med Jesus. Nära vänner. Trots Jesu digra reseschema har de koll på var Han är. Deras liv bygger på tron att “Gud ska hjälpa”. I den vissheten skickar de budskapet: “Jesus, den du älskar är sjuk” (ordagrant översatt). Jag älskar den formuleringen. “Jesus, den du älskar är sjuk”. Total tillit. De ber inte om under. De bara lämnar sin oro till Jesus, för de vet att han har Lasaros kär. Så långt är berättelsen fin.

Men plötsligt stämmer inget längre. För Jesus kommer inte. Om Jesus har Lasaros så kär: varför rusar Han inte till Betania? Vad är viktigare? När Lasaros lungor syresätter allt sämre väntar syskonen ivrigt. När organ efter organ kollapsar klamrar de sig desperat fast vid tron på under. Evangelietexten slutar där. Abrupt. Den lämnar oss dinglande i ovisshet och oro.

Kanske är du där i dag? Dinglande i glappet, i ovisshet om hur livet ska bli. Finns det liv för dig efter sjukdomen, skilsmässan, arbetslösheten? Det är tärande att dingla i glappet.

Min pappa var sjuk en kort tid. Vi levde i glappet mellan tron på under och den obevekliga cancern. “Jesus, säg bara ett enda ord så blir Din tjänare frisk”, bad pappa. “Jesus, säg det enda ordet!”. I glappet var jag övertygad att undret väntade bakom hörnet. När allt blev sämre trodde jag att det var för att göra undret större. När hjärtat slutade slå trodde jag ändå på under. När vi på bårhuset klädde på honom pastorskostymen trodde jag fortfarande på under. Inte förrän jorden täckte kistan insåg jag att det inte skulle hända. Det var för sent. Kört.

Livet på jorden är ibland både obegripligt och orättvist. Vi dinglar i mellanrummen. Förstår inte varför några blir helade och andra inte. Varför en del saker bara blir värre och sämre trots våra brinnande böner.

Vad gör man då? Jag tror vi gör klokt i att släppa kravet på att få ihop allt. Livet går inte ihop. Men Jesus är Smärtornas man. Han är väl förtrogen med lidande. Han känner väl till hur du har det. Du är den som Jesus har kär.

Tappar du taget och faller, så faller du inte handlöst. Jesu famn fångar dig. Hans kärlek är som ett nät av ljustrådar. Där ska du landa. Där får du vila. Bäras. För Jesus är det inte försent ens när allt är försent. Han har sista ordet. En dag ska Han torka alla tårar från dina kinder. Till slut ska allt bli väl. Oss väntar ett liv där ingen sorg ska finnas mer och ingen smärta och inga svek och ingen cancer och inga depressioner.

Kanske är du besviken på Jesus. Kanske försöker du försonas med att livet är vad det är. Oavsett vilket: Du är den Jesus älskar. Var inte rädd. Jesus är Alfa och Omega, början och slutet och Herre också över alla glapp däremellan.

[ Smärtan har gett Kent Revedal en ny syn på livet ]

---

Veckans bibeltexter – Att leva tillsammans

Gammaltestamentliga texten: Rut 1:6-19

Då bröt hon upp tillsammans med sina svärdöttrar för att vända hem från Moab. Där hade hon nämligen fått höra att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd. Hon lämnade den plats där hon hade bott, och hennes två svärdöttrar följde henne. Men medan de var på väg mot Juda sa Noomi till sina sonhustrur: “Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sa: “Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” Men Noomi svarade: “Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er. Gå tillbaka! Jag är för gammal för att gifta om mig. Om jag trodde att jag ännu kunde hoppas och redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de var vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar! Min lott är mycket bittrare än er: Herrens hand har slagit mig.” Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sa: “Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.” Men Rut svarade: “Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst – endast döden ska skilja oss åt.” Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken. Så gick de båda tillsammans ända till Betlehem.

Episteltexten: Hebreerbrevet 13:2-3

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Evangelietext: Johannesevangeliet 11:1-7

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: “Herre, din vän är sjuk.” När Jesus hörde det sa han: “Den sjukdomen leder inte till döden utan ska visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: “Låt oss gå tillbaka till Judeen.”

Psaltaren: Psalm 68:5-7

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.

---