Livsstilskrönika

Det finns en personlig ond makt

“Frestaren är listig och blandar sanning och lögn och sår tvivel på Guds löfte och godhet”

I onsdags började stora fastan som leder fram till påsken. Fastan är en kärv tid som påminner oss om tillvarons brustenhet och vår egen syndfullhet. Men mitt i mörkret strålar Guds ljus fram.

Vi behöver fastetidens allvar och Bibelns berättelser om prövningar, frestelser och djävulens illvilja. Det kan låta som sagor, avsedda att trycka ner människor i självförakt och livsleda men i dag, mer än någonsin, stirrar oss väl ondskan rakt i ansiktet i form av despoter, jordbävningar, krig och kriminalitet. Det är inte ondskan som är förvånande utan snarare hur det mitt i allt kan finnas livsglädje och kärlek.

Söndagens gammaltestamentliga text är central för kristen tro. Det finns en personlig ond makt som gör allt den kan för att slå sönder Guds goda skapelse. Frestaren är listig och blandar sanning och lögn och sår tvivel på Guds löfte och godhet. “Har Gud verkligen sagt att …?”

Den onde fick Adam och Eva att se det orimliga i Guds bud. Varför skulle Gud förvägra dem något i trädgården? Förstod de inte att Gud i själva verket var rädd om sitt privilegium och ville bevaka sin maktposition? Förstod de inte att de hotade Guds suveränitet om de började tänka själva?

Utifrån sett är det frestarens ord som är orimliga. Som om Skaparen kunde hotas av sin skapelse. Men synden låter så rimlig när den väl är planterad i tanken.

Frestaren arbetar fortfarande på samma sätt. Han sår misstro mot Guds ord. “Inte kan man väl bygga sitt liv på en urgammal bok? ‘Synd’ är bara ett maktmedel för att förvägra dig livets glädjeämnen. Skulle du behöva omvända dig, lilla vän – ånger är bara för dem som inte har levt livet fullt ut.”

Det svåraste är ju att frestarens fråga låter så rimlig också för en kristen. Vår kultur är dränkt i lyckomaximering, och allting som andas lidande, prövning och motgång tolkas därför instinktivt som falskt. “Aldrig att Guds ord skulle kunna gå på tvärs med vad mitt hjärta säger! Gud skulle inte kräva något av mig som skapar sorg och lidande!”

Men fastan vänder upp och ner på våra föreställningar. I evangelietexten leds Jesus av Guds Ande in i prövningen, och enligt Hebreerbrevet präglades Jesu liv av tårar, lydnad och lidande. Men han gjorde det frivilligt. För oss. Han gick korsets väg, kärlekens väg, för att övervinna djävul, synd och död.

Kristus kallar oss att följa i hans spår. Det finns ingen efterföljelse utan kors och prövning. Det finns ingen frälsning utan omvändelse. Visst gör det ont. Det vet var och en som har kämpat mot en svår sjukdom, att behandlingen kan vara ett lidande. Den är kamp och strid. Men förhoppningsvis leder den till hälsa. Omvändelsen, och kampen mot synden, är inte utan sitt lidande men den leder till det eviga livet.

Mot frestarens lögner hade Guds Son bara ett vapen: Guds ord. Djävulen sådde tvivel med sin fråga, ‘har Gud verkligen sagt …?’ men i prövningens stund svarade Jesus: “Det står skrivet.” (Matt. 4:4.) Så får vi följa i Jesu spår också i tilliten till Guds ord.

---

Första söndagen i fastan - Tema: Prövningens stund

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Första Moseboken 3:1–13

Or­men var lis­ti­gast av al­la vil­da djur som Her­ren Gud ha­de gjort. Den fråga­de kvin­nan: “Har Gud verk­li­gen sagt att ni in­te får äta av något träd i trädgården?” Kvin­nan sva­ra­de: “Vi får äta frukt från träden, men om fruk­ten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den in­te och rör den in­te! Gör ni det kom­mer ni att dö.” Or­men sa­de: “Ni kom­mer visst in­te att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av fruk­ten öpp­nas era ögon, och ni blir som gu­dar med kun­skap om gott och ont.” Kvin­nan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, ef­tersom det skänk­te vis­het. Och hon tog av fruk­ten och åt. Hon gav också till sin man, som var med hen­ne, och han åt. Då öpp­na­des de­ras ögon, och de såg att de var nak­na. Och de fäste ihop fi­konlöv och band dem kring höfter­na.

De hörde Her­ren Gud vand­ra i trädgården i den sva­la kvällsvin­den. Då gömde sig man­nen och kvin­nan bland träden för Her­ren Gud. Men Her­ren Gud ro­pa­de på man­nen: “Var är du?” Han sva­ra­de: “Jag hörde dig kom­ma i trädgården och blev rädd, ef­tersom jag är na­ken, och så gömde jag mig.” Her­ren Gud sa­de: “Vem har ta­lat om för dig att du är na­ken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Man­nen sva­ra­de: “Kvin­nan som du har ställt vid min si­da, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sa­de Her­ren Gud till kvin­nan: “Vad är det du har gjort?” Hon sva­ra­de: “Or­men lu­ra­de mig, och jag åt.”

Episteltext: Hebreerbrevet 5:7–10

Un­der sitt liv på jor­den uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kun­de rädda ho­nom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig un­der Guds vil­ja. Fast han var son lärde han sig ly­da ge­nom att li­da, och när han ha­de full­kom­nats blev han för al­la som ly­der ho­nom den som bring­ar evig fräls­ning, av Gud kal­lad överste­präst, en sådan som Mel­ki­se­dek.

Evangelietext: Markusevangeliet 1:12–13

An­den drev ho­nom ut i öknen, och han var i öknen fyr­tio da­gar och sat­tes på prov av Sa­tan. Han lev­de bland de vil­da dju­ren, och äng­lar­na betjäna­de ho­nom.

Psaltaren: Psalm 31:2–6

Till dig, Her­re, tar jag min till­flykt, svik mig ald­rig!

Du som är tro­fast, rädda mig, lyss­na på mig, skyn­da till min hjälp.

Var min klip­pa dit jag kan fly, bor­gen där jag fin­ner rädd­ning.

Ja, du är min klip­pa och min borg.

Du skall le­da och sty­ra mig, ditt namn till ära.

Du skall lösa mig ur sna­ran de gill­rat, du är min till­flykt.

Jag överlämnar mig i di­na händer.

Du be­fri­ar mig, Her­re, du san­ne Gud.

---

Fler artiklar för dig