Vardagligheten kan skymma Guds härlighet för oss

Det var plågsamt att se hur drottning Elisabeth försökte hålla ifrån sig skandalerna som dök upp med allt högre frekvens i den brittiska kungliga familjen. Diana, Charles och Camilla. Meghan, Harry och William. Kunde de inte bara sköta sig och le på fotona?

Drottningen visste att kungafamiljen borde hålla sig så långt borta som möjligt från allt som avslöjade att de var människor med samma behov, brister och vanligheter som grannen.

Om man ska tro tv-serien The Crown så var det viktigt att upprätthålla bilden av att den kungliga familjen var utvald. Att de hade en speciell sorts förtrollad glans omkring sig. En mystik med andliga övertoner. De behövde vara annorlunda. Ett sätt som man visade detta på var klädseln vid kröningen. När Elisabeth kröntes hade hon en klänning som tog åtta månader att sy - en karminrosa sammetskappa kantad med hermelin och en guldkrona som vägde två kilo.

Långt före sociala mediers intåg visste även de romerska kejsarna hur viktigt det var med image och kläder laddade med symbolik. Kläder som gjorde dem särskilda. Ingen skulle få för sig att de var som vem som helst, därför lade de en förmögenhet på att skapa en air av utvaldhet, höghet och gudomlighet. Deras kläder skulle vara sydda av exklusiva tyger, färgade med purpur, och dekorerade med ädelstenar. Innan de ens hade yttrat ett ord väckte de beundran.

Så kommer Jesus. Han återvänder till sin hemstad och undervisar så att alla i synagogan häpnade. Det här var otroligt! Men så mitt i förundran säger någon: Är det inte snickar-Josefs son?

Och det är som att någon slags förtrollning bryts. Ja, visst talade han med visdom och gjorde underverk, men vi vet ju vem han egentligen är. Heter inte hans mamma Maria? Var det inte någon nedtystad skandal med hur och när hon blev gravid? Och så blev han en stötesten för dem. De snubblade på hans vardaglighet. Han var ju som vem som helst. Så vanlig. En riktig profet, visst skulle han sticka ut lite mer? Lite mer excentrisk och exklusiv, med gudomlig glans.

Så gestaltar Jesus grannar en av historiens stora tragedier, att Gud kom till sina egna, men att de inte tog emot honom.

Gud - ge oss ögon att se dig med, när du kommer förklädd i vardaglighet, när du dyker upp som vår granne.

Lyssna på Veckans bibelkrönika

---

Tjugonde söndagen efter trefaldighet - Tema: Att leva tillsammans

Gammaltestamentliga texten: Tobit 10:7-13

Men hon svarade: “Låt mig vara! Försök inte lura mig, min pojke är död.” Varje dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hennes son hade försvunnit, och hon vägrade att äta. När solen gick ner kom hon in, och hon klagade och grät hela natten och kunde inte sova. När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: “Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig, fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.”Raguel svarade: “Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.” ”Nej, aldrig”, sade Tobias, “jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.”

Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: “Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.” Och till sin dotter Sara sade han: “Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.” Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av. Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: “Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.”

Episteltext: 2 Timotheosbrevet 1:3-5

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig.

Evangelium: Matteusevangeliet 13:53-57

När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: “Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: “En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.”

Psaltarpsalm: Psalm 68:5-7

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.

---