24 november 2020

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Den vilda jakten på vägledning

Antalet livsstilsråd har nått rekordnivåer. Varför är det så och finns det risk att somliga råd inte blir till hjälp utan till stjälp, frågar Lars Johansson.

Behovet av vägledning har aldrig varit större, åtminstone att döma av utbudet av alternativ. Bara självhjälpsindustrin omsätter i dag nära 100 miljarder per år.[1] Den är också så integrerad i samhället att den kanske inte märks, med yoga i skolan och mindfulness i fängelser och coacher på jobbet. Självhjälpen har även flyttat in i Vita huset. Den sittande presidenten är författare till en rad böcker i branschen och starkt påverkad av Norman Vincent Peale, det positiva tänkandets fader.

Tänkare i alla tider och kulturer har försökt ge vägledning, finna det mänskliga livets grundmönster. Men människan fortsätter att vara en gåta för människan, en fråga som söker sitt svar. På tröskeln till 400-talet undrar kyrkofader Augustinus: "Vad är jag, min Gud? Hurdant är mitt väsen? Ett mångfaldigt, skiftande och omätligt stort liv."[2] I hans bok Bekännelser beskrivs ett sökande efter det "sanna självet" som nästan känns samtida, men frågorna riktas till en auktoritet högre än jaget, en självklar rörelse i en tid då religiösa ramverk var mera givna.

Med den moderna tidens inbrytande inleds en individualisering, en försiktig frikoppling från tidigare tankeramar. I norra Italien, under renässansens 1400-tal, börjar människan beskrivas som en fri aktör, en flexibel figur, öppen för olika val, förmögen att forma livet på egna vis och skapa sig till en bättre människa. En ny typ av litteratur som vill vägleda, fostra och förädla blir populär. Under 1700-talets upplysning förstärks tanken på människans formbarhet och perioden blir en gyllene tid för pedagogiken. I Jean Jacques Rousseau´s bok Bekännelser möter vi en sekulariserad version av självreflektion, ännu ett exempel på hur den moderna individen träder fram på allvar och där religiösa ramverk spelar en alltmer perifer roll.

Med 1900-talets sekularisering menar många att psykologin tar över allt fler av religionens tidigare funktioner. Den tolkar det okända, erbjuder vägledning och stöd. Och tendensen har förstärkts, åtminstone om vi skall tro den danske psykologiprofessorn Svend Brinkman. Han beskriver hur marknaden för olika typer av hjälpare boomat under senare år, både i Danmark och i Sverige. Prästen har bytts ut mot psykoterapeuten eller coachen, religiösa bekännelseformer mot terapi, coachning och andra tekniker för personlig utveckling. Nåden och frälsningen som tillvarons mål har ersatts av självförverkligande, kompetensutveckling och livslångt lärande.

I ett vidare perspektiv är det ökade behovet av vägledning förstås inte konstigt. För världen har blivit allt mer mångtydig och snabb. I det gamla samhället var individen inbäddad i givna traditioner, normer, värden och roller. Men också i första fasen av 1900-talet menar Sigmund Freud att det fanns stränga ordningar och brist på frihet. Med verket Vi vantrivs i kulturen (1932) vill han visa hur den moderna vantrivseln växer ur en trygghet som tolererar alltför lite frihet i strävan efter individuell lycka. I boken Vi vantrivs i det postmoderna (1998) beskriver Zygmunt Bauman hur den individuella friheten med tiden blivit det värde efter vilket alla andra värden värderas. Men i det postmoderna växer en vantrivsel ur det slags frihet i jakten på njutning som tolererar alltför lite individuell trygghet. Tryggheten har offrats i den individuella frihetens tempel. "Om trygghetssökarnas dagar var trista och enahanda, så är sömnlösa nätter de fria människornas förbannelse", skriver Bauman.

I Valfrihetens tyranni reflekterar Renata Salecl vidare om samtiden och gör något så pass provocerande som att ifrågasätta den rådande valfrihetsnormen.[3] Vi förväntas vilja, orka och finna nöje i att välja bland ett väldigt utbud av konsumtionsvaror, heminredningsprylar och tjänster som telefonbolag och elleverantör. Vi förväntas också välja personlighet, vänner, livsstil, utseende, sexualitet och allt annat som har med våra personer att göra. Sammantaget leder situationen, enligt Salecl, till ökad oro, stress och andra existentiella problem.

En annan utmanande omständighet är dagens starka tro på att allt kan förändras. Sociologen Thomas Johansson beskriver i boken Makeovermani hur våra liv kommit att bli ett slags pågående projekt med bantningskurer, fitness, plastikkirurgi och extreme makeover.[4] Johansson granskar dessa fenomen och kommer med rader av träffande analyser och citat. En kvinna som blev av med sina bandage efter en skönhetsoperation sa i TV: "Jag är så vacker, jag liknar inte mig själv. Nu kanske min man kommer att kunna älska mig". Men författaren bryr sig inte bara om försöken att förbättra utsidan. Också sökandet efter det sanna självet och inre livet synas via analyser av en rad författare i självhjälpsbranschen. Deras texter genomsyras av tankar om att vi ständigt måste bedöma och förbättra oss själva. De förutsätter en människa som försatt sig i ett "projektläge".

Ett klockrent exempel på sådan projektmentalitet återfinns i den helt nya boken Den vilda jakten på ett bättre jag.[5] Forskarna Carl Cederström och André Spicer berättar där om hur de ägnat ett helt år åt att testa olika former av självhjälp. De försöker bli snyggare, smartare, mer produktiva, bättre älskare, mer hälsosamma och andliga, och så vidare. De vill optimera sina liv enligt principen om att allt kan förbättras. Genomgången är mera en sanslös och underhållande upptäcktsresa genom självhjälpens olika subkulturer än en djupare 
analys.

Svend Brinkmann däremot, ger i boken Stå fast, en drabbande och djupare analys av accelerationskulturen.[6]Det är ett samhälle där farten ständigt ökar, där nästan alla talar om flexibilitet, förändringsvilja och omställning, såväl i privatliv, arbete, skola som föreningsliv. Kraven på utveckling har till och med slagit över i utvecklingstvång, menar Brinkman och beskriver en kultur där viljan att hänga med skapat en enorm marknad för arméer av coacher, terapeuter och livsstilsguider. Han är bekymrad och skriver för alla dem som söker ett motspråk till de positiva termerna om ständig utveckling och förändring.

En spaning av liknande slag är den lilla skriften Trötthetssamhället av den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han.[7]; Han menar att vi gått från disciplinsamhället till prestationssamhället. Om det gamla disciplinsamhället, enligt Foucaults diagnos, utmärktes av institutioner som fängelser, dårhus, kaserner och fabriker, lever vi nu i ett prestationssamhälle vars typiska inrättningar är fitnesstudior, shoppinggallerior, kontorshotell och genlaboratorier. Om det förra århundradets disciplinering av medborgaren krävde ett yttre tvång och definierades av det negativa "du får inte", så präglas prestationssamhället av det positiva "du kan", menar Han. Prestationssamhället är effektivt eftersom det egentligen kräver en minimal insats från samhället, för var och en är sin egen fångvaktare, bödel och offer. "I detta samhälle bär envar med sig sitt eget arbetsläger." Sammantaget får vi en kollektiv utmattning som Han kallar "Trötthetssamhället".
 
När Carl Cederström och André Spicer summerar sitt år med självhjälp säger de att flera av metoderna verkligen kan fungera, framför allt den fysiska träningen och olika knep att öka sin effektivitet. Men den ständiga pressen att optimera sitt liv leder till en känsla av otillräcklighet och uselhet över att inte orka med. Och den verkliga provokationen i branschen menar de är alla påståendena om att vi alla kan skapa våra egna liv, att omständigheter inte spelar någon roll. Och just sådana kritiska synpunkter återkommer hos författare som Salecl, Brinkman och Byung-Chul Han och några jag citerar nedan. Dessa skribenter vill inte först och främst hjälpa oss att bättre hänga med i tempot. De ifrågasätter etablerade självklarheter och utmanar oss att ta ett steg åt sidan och fundera över vilken typ av samhälle vi faktiskt lever i. Alla de goda vägledande råden som vill hjälpa oss att bli framgångsrika och lyckliga kan paradoxalt nog göra oss ännu mer olyckliga, eftersom vi hela tiden påminns om att det är vi själva som är helt ansvariga för hur vi har det och hur vi mår. Att inte leva upp till högt ställda förväntningar och mål i ett samhälle med ett obegränsat utbud och valmöjligheter kan skapa känslor av misslyckande, skuld, ångest, depressioner, stress och utbrändhet. Brinkman undrar om tröttheten och tomheten faktiskt är ett resultat av kraven på konstant utveckling och förbättring. Om så är fallet kan coachningen till och med förstärka de svårigheter som den försöker hjälpa oss att lösa. Han ställer en provocerande fråga: är coachningen bara mer av den medicin som gör oss sjuka?

Renata Salecl, som närmar sig rådgivningsbranschen utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, menar att vi behöver träna oss att tänka mindre på egna val och mer på att förbättra samhället. När religionshistorikern och ritforskaren Ann-Christine Hornborgs granskar coaching-kulturen pekar hon på att en av riskerna med överbetoningen av individens ansvar för välbefinnande och utveckling är att arbetsgivare och systemet i stort avlastas från ansvaret för såväl arbetsvillkor som samhälleliga orättvisor.[8] I boken Suveränitetens pris undersöker sociologen och pedagogen Jonas Aspelin fem amerikanska storsäljande självhjälpsförfattare.[9] Alla utom en är också utgivna i Sverige. Han menar att förkunnelsen om den suveräna, oberoende, obundna och nästan allsmäktiga människan kan ha ett pris, därav bokens titel. Att "vara sig själv" kan bli att "vara sig själv nog". Vi lever i en värld av relationer, och blir till i relationer. Att fokusera på individens förhållande till sig själv ger ingen god kunskap om personlig utveckling och vad det vill säga att vara människa, menar Aspelin.

En liknande linje väljer Svend Brinkman som betonar att alla uppmaningar att vända blicken inåt och noga lyssna till sin "inre röst" behöver balanseras av råd om att se och lyssna till sina medmänniskor. Sannolikt får man klokare svar. Han försöker formulera ett motstånd som inte främst handlar om hur man hittar sig själv, utan om hur man förlikar sig med sig själv, som inte främst handlar om att utvecklas, utan om hur man står stadigt. Människan skall ha "rötter snarare än fötter". Tankarna kan låta konservativa, men är intressanta korrektiv i dagens läge.

Byung-Chul Han vänder också upp och ned på samtidens ideal när han menar att multitasking inte är en fråga om utveckling utan snarare motsatsen. Multitasking är egentligen en regression, en tillbakagång till ett djuriskt stadium där vi hela tiden måste vara på vår vakt. Ett djur på savannen kan aldrig koppla av, måste alltid ha koll på ungarna, partnern, fientliga rovdjur. Inte ens när de äter eller kopulerar kan det koppla av fullt ut. Ett tillstånd som obevekligt tröttar ut och dränerar. Han pekar på att vi har den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer. Kulturen förutsätter en omvärld i vilken djup uppmärksamhet är möjlig. Men denna trängs allt mera undan av en hyperuppmärksamhet där vi förväntas växla mellan olika uppgifter. Kontemplationen handlar om en växande häpnad och förundran över världens verkliga existens.

Den djupa uppmärksamheten är livsnerven i alla våra relationer, skriver i Asle Finnseth och tar oss rakt in i den kristna traditionens spiritualitet och andliga vägledning.[10] Med uppmärksamheten hämtar vi liv och impulser från allt runt omkring oss. Från våra livskamrater, kollegor, från skapelsen, vårt eget inre och Gud. I en tankeväckande analys av höghastighetssamhället skriver terapeuten och teologen Fredrik Brosché att den hyperspeedade samtiden driver till vila och eftertanke. Och att tomheten och utbrändheten i ännu högre grad tvingar till vila och eftertanke.[11] Så blir nuläget en öppning, upplevelsen av brist vår rikaste resurs och ett tecken på mänsklig värdighet. För den får oss att ställa de djupare frågorna om värde och identitet, bereder för insikter om att vi inte bara är utlämnade åt våra egna skapande förmågor.

I Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov säger Ivan Karamazov att om Gud inte finns är allting tillåtet. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan vänder på detta och hävdar att "om Gud inte existerar är ingenting längre tillåtet", det vill säga den förlorade tron på en auktoritet leder inte till frihet utan tvärtom, till skapandet av nya auktoriteter och begränsningar. I dagens vägledningsutbud finns rader av råd som kan fungera auktoritativa, och dessutom användas som material när vi själva skapar våra egna förbud. Och när det inte längre finns någon Gud som sätter ramarna för tillvarons och människans utveckling så har den inre auktoriteten (självet) blivit ledstjärna i livet, åtminstone inom självhjälpsbranschen.  Men med det ständigt upprepade mantrat om att vi alla kan skapa våra liv kommer också ansvaret och, i förlängningen, insikten om att vi inte räcker till. Samtiden förser oss med fler hårda bud och stränga domare än någonsin tidigare, samtidigt har nåden blivit en raritet. I den bibliska blicken är världen en väv av relationer, och ytterst ett möte mellan Skaparen och det skapade, mellan Gud och människa.  I en sådan värld finns också rum för nåd, förlåtelse och nytt liv.


[1] Enbart i USA värderas självhjälpsmarknaden till 10 miljarder dollar per år. Sid 362 i Carl Cederström/André Spicer, (2018) Den vilda jakten på ett bättre jag.

[2] Augustinus, (1990) Bekännelser, Artos bokförlag, s 235.

[3] Renata Salecl, (2016) Valfrihetens tyranni, Tankekraft förlag.

[4] Thomas Johansson, (2007)  Makeovermani - Om Dr Phil, plastikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget, Natur & Kultur

[5] Se not 1.

[6] Svend Brinkmann, (2015) Stå fast, Norstedts.

[7] Byung-Chul Han, (2013) Trötthetssamhället, Erzats.

[8] Ann-Christine Hornborg, (2012) Coaching och lekmannaterapi: en modern väckelse, Dialogos förlag.

[9] Jonas Aspelin, (2008) Suveränitetens pris– En kritisk studie av självhjälpslitteratur, Dualis förlag.

[10] Asle Finnseth, "Att falla till ro för hans ansikte", tidskriften NOD nr 1/2016.

[11] Fredrik Brosché (2015) Heliga hållpunkter i höghastighetssamhället, GAudete förlag.

Lars Johansson

Lars Johansson är lärare i religionsfilosofi och religionshistoria vid Akademi för ledarskap och teologi i Örebro. Han skriver återkommande i tidskriften Nod.