Fria från värderingspaketen

Många blir förvirrade när de möter oss. Vi är evangelikala kapitalistkritiker, bibeltroende feminister, karismatiska veganer och evangeliserande pacifister. Vi kallas för kommunister av Israelvännerna och fundamentalister av djurrättsaktivisterna.

Känslan av att alltid behöva förklara sig infinner sig ofta hos oss. Förklara varför vi hör hemma, men ändå inte riktigt. Motivera vår tillhörighet, men också varför vi ställer oss lite utanför med andra foten i motsatt läger. Och sedan förklara igen varför vi inte är som ”dem”, ”de andra” hos vilka den andra foten hör hemma.

I ett polariserat samhälle där varje grupp skapar tydliga ramar och värderingspaket för vad som inkluderar och exkluderar individen, är det svårt att finna tillhörighet. Ni känner säkert igen värderingspaketen. Betonar vi fred och rättvisa är vi “vänster” och förväntas därmed även hylla abort och ställa oss kritiska till karismatik. När vi istället betonar bibelläsning och mission är vi “höger” och antas därför försvara staten Israel och kritisera feminism.

Vi tror att dessa värderingspaket är godtyckliga, simplistiska och gör det svårare för oss att följa Jesus.

Uppdelningen av världen i “vänster” och “höger” uppstod 1789 i Paris. Politikerna som stod bakom revolutionen satte sig till vänster i Nationalförsamlingen och de som var trogna konungen satte sig till höger. Sedan dess har den grundläggande vänsteridén varit att förändra samhället, medan den grundläggande högeridén är att bevara det som det är. En progressiv vision kontra en konservativ.

Därmed har uppdelningen mellan “liberala” och “konservativa” kristna inte existerat under största delen av kyrkohistorien. De tidiga kristna ville förändra det som var dåligt (Rom 12:2) och bevara det som var gott (2 Tim 1:13). De hade tyckt att både Förändring och Bevarande som grundläggande ideologier är extremt simplistiska och intetsägande.

Den vanligaste konfliktlinjen i kyrkans historia har istället varit mellan statskyrka och frikyrka. Efter att kejsar Konstantin gav statlig legitimitet åt kristendomen, och hans efterträdare Theodosius gjorde den till statsreligion, uppstod en annan form av kyrka som skiljde sig från det bibliska originalet. Restorationistiska rörelser som vill återvända till urkyrkan har, som Edmund Broadbent skriver i The Pilgrim Church, uppstått gång på gång, både före och efter reformationen. De var oftast evangeliecentrerade, karismatiska, pacifistiska och egalitära. Statskyrkorna var inget av detta, istället betonades tradition, prästerskap, heligt krig och hierarki. De förra förföljdes svårt av de senare.

Flera av dagens debatter, exempelvis den om böneutrop eller den om religiösa friskolor, kan inte förstås i ljuset av ett höger-vänsterparadigm. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt och högerprofilen Andreas Johansson Heinö står på samma sida i böneutropsdebatten. Jan Björklund (L) och Ardalan Shekarabi (S) är båda lika mycket mot religiösa friskolor. Det som avgör var man landar i dessa frågor har med ens teologi att göra, mer specifikt hur teologiskt frikyrklig man egentligen är. När tidningen Dagen tog ställning mot böneutropsförbud anklagades de dock av vissa läsare för att vara liberalteologiska och vänster, något ledarskribenterna Elisabeth Sandlund och Frida Park förmodligen sällan får höra.

Är det inte märkligt att en skala som uppstod för att beskriva politik har blivit ett av de främsta sätten vi kategoriserar teologi på? Under 1800-talet började naturalistiska och bibelkritiska teologer beteckna sig som liberala, medan de som trodde på mirakler och Skriftens ofelbarhet kallade sig konservativa. Denna teologiska höger-vänsteruppdelning beblandas alltför ofta med den politiska. På så sätt kan det idag anses “bibeltroende” att förneka klimatförändringar, eller “progressivt” att förneka jungfrufödseln. Tusentals åsikter klumpas samman i ett av två paket, och trots att flera av dem inte har någon som helst koppling alls till varandra anses det självklart att de tillhör samma låda. Ett sådant paradigm gör det bara svårare för oss att följa Jesus.

Lyckligtvis har flera kristna rörelser vägrat ställa upp på dikotomin. Som Jay Beaman skriver i Pentecostal Pacifism var den tidiga pingströrelsen både bibeltroende och pacifistisk. Jesusrörelsen förenade en konservativ syn på sexualitet med egendomsgemenskap och hippie-estetik. John Wimbers Vineyardrörelse kombinerade evangelikal apologetik, karismatisk dynamik och social aktivism.

När Bill Jackson fick uppdraget att sammanfatta Vineyardrörelsens historia bestämde han sig för att kalla boken The Quest for the Radical Middle. Det var inte en mesig kompromiss rörelsen hade valt mellan “vänster” och “höger”, det var en hängiven strävan efter att synliggöra Guds rike som det verkligen ser ut, helt oberoende av vilka läger människor hade skapat. Att försöka beskriva sådana rörelser som vänster eller höger är som att försöka återge en symfoni med endast en av två toner.

Jesus själv passade inte in i de läger som gällde på hans tid. Fariséerna hycklade, tappade bort kärleken och upphöjde mänskliga traditioner som likvärdiga Guds ord. Sadducéerna var elitistiska, förnekade de dödas uppståndelse och trodde inte på änglar. Jesus tog inte ställning för endera parti. Han stod för en radikal medelväg.

Det är inte svårt för kristna idag att upptäcka hur Jesus och apostlarna både klarade av att be för sjuka och leva i egendomsgemenskap. Att vänster-högeruppdelningen av våra kyrkor är en efterkonstruktion borde kunna upptäckas av vem som helst som har en bibel. Så varför tycks uppdelningen mellan “vänsterkristna” och “högerkristna” vara så stark?

Vi tror att svaret delvis ligger i att församlingar ofta odlar en monokultur.

När vi är ute på gatan och pratar med människor om tro får vi ofta frågor om varför det finns olika samfund. Varför kan vi som följer Jesus inte komma överens, varför delar vi upp oss? Även om detta är en sanning med modifikation så sätter det lika fullt fingret på något viktigt. Vi trivs ofta bättre med dem som tycker som oss. ”Lika barn leka bäst”.

Till viss del är detta naturligt, vi vill hitta platser där vi trivs, tas emot, inkluderas och blir del av ett tydligt ”vi” (och kanske tar spjärn mot ett noga definierat ”de”). Samhörighet, tillhörighet och enhet. Bibliskt och bra.

Problemet uppstår när vårt ”vi” blir en exkluderande gemenskap där olikheter inte är välkomna och likformighet prisas. Där man snart får veta om man skulle ha ”fel åsikt”. Församlingar där åsikter förkunnas framifrån en scen av ett fåtal ledare medan församlingsmedlemmar nickar medstämmande och tackar efteråt, riskerar att göda en monokultur.

Detta är fjärran från Jesu dialogbaserade undervisning och Paulus beskrivning av församlingen som en plats där alla kommer till tals (1 Kor 14:26). Färre spärrar finns på plats för att motverka att läran inspireras mer av importerade värderingspaket än Bibelns radikala idéer. Kyrkan blir en plats där vi tränas till att passa in, inte att sticka ut som får bland vargar eller som salt och ljus.

Ofta blir det svårt för församlingsmedlemmarna att ifrågasätta bara ett fåtal värderingar i paketen. Vi själva har fått höra att veganism är demoniskt och att vi inte kan vara andedöpta om vi kritiserar Israel. Det är långt ifrån alltid man är intresserad av att höra vår bibliska och teologiska motivering till våra ställningstaganden. Att snällt checka av en åsiktslista blir viktigare än att tänka teologiskt.

Detta är bekymrande av två anledningar. För det första, vad säger det om vår identitet? Ligger den i gruppen eller i Jesus? För det andra, vad gör det med oss när vi tränas i att passa in? Kan en anledning till att så många kristna har svårt att evangelisera vara att vi formas av våra församlingar till att bli konflikträdda?

När vi tillfälligt tvingas utanför värderingspaketens trygga hamn, som på släktmiddagar eller i ekumeniska evenemang, fokuserar vi ofta på okontroversiella mellanmjölksfrågor som alla kan hålla med om. Vi fostras till att betrakta olikhet som ett problem istället som en möjlighet.

Om vi däremot granskar vad i värderingspaketen som stämmer överens med Jesu undervisning och väljer att säga nej till det som inte matchar, då är vi fria. Den radikala medelvägen förutsätter att vi både kan säga ja och nej, behålla det goda och spotta ut resten (1 Thess 5:21f). Då är det också slut på mellanmjölkandet och det snälla instämmandet, vi som följer den radikala medelvägen kommer åtminstone en tid framöver att sticka ut i vilket sammanhang vi än befinner oss.

Idag ser vi många unga kristna som längtar efter detta. Genom bloggen Hela Pingsten och podden Jesusfolket får vi kontakt med många av dem. Höger-vänsterdikotomin är inte relevant för dem. De begriper inte varför man förväntas välja mellan att hålla äktenskapet högt och att verka för ekonomisk utjämning.

De tränas att tänka kritiskt i skolan, men möts av församlingar som försöker forma dem efter en kristen schablon som inte ens stämmer överens med Nya testamentet. Att ge utrymme för den radikala medelvägen, och förändra sättet vi bedriver församling, är en nyckel för kyrkans överlevnad i Sverige. Vi har inte råd med mer höger-vänsteruppdelning om vi ska vinna det här landet för Guds rike.

Vi vill uppmana dig som läsare att spåra dina idéer. Var kommer dina åsiktspaket ifrån? Vad är det som egentligen är tydligt förankrat i Bibeln, och vad har du bara hört att kristna “ska” tycka? Vi genomgår en lärandeprocess hela livet. Ingen av oss är perfekt, bara Jesus är det. Därför behöver vi vara formbara och ha ett mjukt förhållningssätt till värderingspaketen så att vi inte låter dem utgöra vår identitet. Vi behöver kunna medge att ibland har vi haft fel.

Missionären Heidi Baker har sagt: “It’s not either or – it’s both and more.” Vi behöver göra oss fria från värderingspaketen. Den som vill forma sitt liv efter Nya testamentet behöver vänja sig vid att välja radikala medelvägar. En dag kanske folk inte blir förvånade av att möta bibeltroende, tungomålstalande, feministiska veganer. En dag kanske det är precis en sådan person de tänker på när de hör om någon som följer Jesus.

Sarah och Micael Grenholm, driver tillsammans podcasten Jesusfolket och bor i kommuniet utanför Uppsala. Sarah studerar nationalekonomi och Micael jobbar som evangelistpastor och författare.