Vem bär egentligen skulden för vår tids pågående klimatkatastrof? Det har visat sig vara en svår fråga att besvara. Den indiske författaren och socialantropologen Amitav Ghosh menar att frågan på det stora hela är felformulerad, eller åtminstone i avsaknad av enkla svar.

I sin bok The Great Derangement diskuterar han skuldfrågan ur flera olika perspektiv, men uppehåller sig mycket kring det faktum att konstnärer, arkitekter och författare inte förhåller sig till och arbetar mer med den pågående klimatkrisen. Klimatförändringarna som tematik i engelskspråkig litteratur återfinns sällan i någon annan genre än science fiction menar Ghosh, och frågar sig hur det kommer sig och vilka konsekvenser det kan få.

Som ett av de lysande undantagen till denna kulturella beröringsskräck nämner Ghosh den kanadensiska författaren Margaret Atwoods romaner. I dramaserien The Handmaid’s Tale, som baseras på Atwoods roman med samma namn (på svenska Tjänarinnans berättelse), utgör en global miljö- och klimatkatastrof bakgrund till hur en totalitär regim legitimerar sin makt. Berättelsen kretsar kring hur detta svåra tillstånd för miljön också drabbat människan, främst genom infertilitet hos både män och kvinnor. Den minoritet kvinnor som visat sig fortfarande kunna bli gravida förslavas till konkubiner i den styrande elitens familjer.

Serien gestaltar en nära framtid där en hårdför puritansk kristen rörelse tagit kontroll över den politiska makten i USA och upprättat den teonomiska staten Gilead, där specifika bibeltolkningar ligger till grund för lagstiftning och rättskipning. Resultatet är ett mardrömslikt samhälle med summariska avrättningar, total övervakning och ett aggressivt förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter.

Visuellt hämtas inspirationen till de kläder som bärs av huvudpersonerna bland annat från den anabaptistiska amishrörelsen. I likhet med amish har Gilead-staten en återhållsam hållning till hur det ekologiska systemet behandlas. Mellan raderna antyds att den kristna diktaturen Gilead är den enda stat som lyckats hantera den pågående miljökatastrofen. ”Vi har reducerat våra utsläpp med sjuttioåtta procent på tre år” säger en av regimens förespråkare i seriens första säsong. De hårda nyporna har med andra ord visat sig effektiva för miljöarbetet.

En inte oviktig tematik i The Handmaid’s Tale är hur den ekologiska skuldfrågan hanteras. Den puritanska regimen anklagar vad de anser vara moraliska förbrytare för de plågor som drabbat landet och världen. Skulden för infertilitet läggs på de liberala samhällsmedborgarnas öppenhet för abort och samkönade relationer. Därmed blir lösningen på den ekologiska krisen en sexuell diktatur, ett personligt ansvarsutkrävande och en utrensning av ”förbrytare”. En given parallell i vår omvärld är Islamiska statens förtryckande våldsapparat. Men det finns tankegångar i fiktionens Gilead som också är besläktade med tendenser i västerlandets politiska förflutna och samtid.

Sociologen Göran Dahl har till exempel skrivit om gröna pionjärer i det nationalsocialistiska Tredje riket. Enligt Dahl fanns en falang som argumenterade för en slags ekologisk fascism i det tyska nazistpartiets yttersta ledning. En av dess förespråkare var Walter Darré, troligen mest känd för att ha myntat uttrycket och läran “Blut und Boden” (blod och jord). Denna doktrin kom att bli central i den nationalsocialistiska ideologin och syftade till att länka samman rasen (blodet) med territoriet (jorden). Idén hade sin grund i tyskt nationalromantiskt och konservativt tänkande, och för Walter Darré överfördes tankarna till den nationalsocialistiska jordbrukspolitiken. Bönderna skulle utgöra grunden för det nya, hållbara riket. Livet på landsbygden uppvärderades och romantiserades medan de urbaniserade områdenas ”Asphaltkultur” betraktades som ogermansk, judisk och degenererad.

Stark omhuldare av den gröna nationalsocialismen var också en av Hitlers närmaste män, ställföreträdande partiordförande Rudolf Hess. Han förespråkade biodynamisk odling, var likt führern vegetarian och deltog i arbetet med att implementera en miljölagstiftning på 1930-talet som Dahl menar var en av den tidens mest långtående. Samtidigt var Hess engagerad i formandet av Nürnberglagarna som fråntog judar en rad rättigheter. Sambandet kan tyckas oklart, men för det tyska nazistpartiets ledning hängde allt samman. Skulden för såväl den ekonomiska som ekologiska situationen lades på landets judar.

I dag finns en rad arvtagare till 30-talets gröna nazister. En av dessa är den finske ekologisten Pentti Linkola. Under 1980-talet var Linkola involverad i formandet av det svenska miljöpartiets systerparti i Finland, Gröna förbundet, men lämnade detsamma efter en kontrovers där hans radikala linje inte fick gehör. I stället kom Linkola att bli en utmanande debattör i utkanten av finsk politik. Mest uppmärksammad har han blivit för sina förslag till lösningar på miljö- och klimatkrisen. Linkola anknyter i sitt tänkande på flera sätt till både Darré och Hess: exempelvis menar han att jordbruk måste uppvärderas och bli grunden för samhället.

Samtidigt representerar Linkola en slags malthusiansk världsbild på speed: för att jorden och det ekologiska systemet ska kunna överleva måste antalet människor reduceras. Kraftigt. Linkola förespråkar reglering av barnafödande där inga ”olämpliga” personer ska tillåtas skaffa barn och för ett totalstopp av migration och invandring. Periodvis har han också gett uttryck för en önskan att någon ska ta till handling och genom våld reducera antalet människor på jorden. Den enes terrorist är den andres frihetskämpe och mänsklig massdöd är alltid något positivt när det ställs i relation till ”befolkningsexplosionen”, hävdar Linkola.

November 2007. En ung man kliver in på en skola i Jokela, några mil norr om Helsingfors. Han plockar fram ett skjutvapen och börjar systematiskt avrätta elever och personal. Nio personer mister livet, inklusive gärningsmannen själv. I sökandet efter svar på varför masskjutningen ägt rum finner man bland gärningsmannens ägodelar och digitala fotspår att han intresserat sig för både det historiska Tredje riket och Pentti Linkolas idéer.

”The Natural Selector” kallade han sig för, gärningsmannen. I ett manifest konstaterade han att ”inte alla liv är värda att försvara. Bara överlägsna (intelligenta, självmedvetna, självsäkra) individer borde få leva vidare medan underlägsna (dumma, efterblivna, svagsinta massor) borde dö.” Han ville straffa människan för hennes dumhet, och gjorde det genom en massaker på en högstadieskola.

Amitav Ghosh menar att klimatets kris också är en kris för kulturen, och därmed även för vår föreställningsförmåga och fantasi. Atwoods berättelse om den totalitära staten Gilead kan vid första anblick verka otänkbar, men i ljuset av ekofascistiska idéströmningar och händelser framgår med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

The Handmaid’s Tale är därmed ett viktigt exempel på hur fiktion kan visa på hot med klimatkrisen som sällan diskuteras. Att en kollaps av ekosystem och extrema väderfenomen inte enbart kommer att föra med sig humanitärt lidande, utan att det dessutom riskerar att ge luft under vingarna för auktoritära regimer och krafter världen över. I en tid då fascismen åter är på frammarsch och klimatets kollaps blir allt mer kännbar ökar den risken markant.

Klimatkrisen är ett synnerligen elakt problem för mänskligheten menar Ghosh, inte minst för att det kräver att vi gör upp med devisen ”var den förändring du vill se”. I stället kräver den pågående krisen att vi tar oss ur det individualiserade föreställningsparadigm vi är fångade i. Att reducera klimatfrågan till moral i stället för politik spelar den nyliberala ordning som är själva orsaken till miljökollapsen i händerna. Det ger enligt Ghosh klimatförnekare en ständig möjlighet att invända med individorienterade frågor: ”Men vad gör du själv för klimatet? Hur reste du till demonstrationen? Vilka är dina uppoffringar?” Det paralyserar på så vis kollektiva handlingsmöjligheter. Dessutom hotar skuldfrågan att individualiseras, trots att det är mänskligheten som kollektiv som bär skulden för utvecklingen. Det i sin tur kan få katastrofala konsekvenser, vilket skolskjutningen i Jokela är ett fruktansvärt exempel på.

Kanske bör frågan som ställdes inledningsvis i denna text snarare formuleras: vilka är det som ska lösa den pågående klimatkrisen? Om det inte är individen, blir svaret vanligen politiker och byråkrater på klimattoppmöten. Amitav Ghosh menar att dessa visserligen bär ett särskilt ansvar för trögheten i förändringsarbetet, men att kulturens aktörer också måste handla. Berättelser, menar Ghosh, är det som kan få oss att fantisera om och föreställa oss lösningar. Och berättelser bärs av konstnärer, författare och religiösa rörelser. Därför behöver dessa i allt högre utsträckning ta sig an klimatförändringarna. Mot slutet av sin bok sammanfattar Ghosh sin syn på kommande generationers dom över vår tids handlingsförlamning inför den stundande katastrofen: ”Konstnärer och författare kan komma att hållas ansvariga i framtiden – för att fantisera om möjligheter är trots allt inte byråkraters och politikers uppgift.”

Tomas Poletti Lundström,

doktorand i religionshistoria, Uppsala Universitet