29 mars 2024

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



NOD har flyttat och finns nu på tidsskriftennod.se

När jakten på det perfekta skapar ångest

Den psykiska ohälsan stiger alarmerande, framför allt hos unga kvinnor. Det sammanfaller med framväxten av sociala medier, som spelar på våra psykologiska behov av jämförelse och status. Livet verkar för många ha blivit en enda lång hetsjakt på framgångsrika prestationer. Men Andreas Nordlander påminner om strategier för motstånd utifrån den kristna tron.

1 av 2

När Världshälsoorganisationen 1948 fastställde den definition av hälsa som alltsedan dess utgjort ett internationellt riktmärke kan man fråga sig vad de tänkte: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaron av sjukdom eller funktionsnedsättning." Måste vi inte erkänna att vi alla är lite krassliga, givet sådana villkor! Nu är väl i och för sig WHO:s definition inte tänkt som en beskrivning av ett för oss tillgängligt tillstånd. Snarare framställer den ett ideal mot vilket vi kan pröva våra försök att förbättra de mänskliga hälsovillkoren inom en rad olika områden. Så hur har det gått?

Att mäta graden av framsteg inom ett område så vagt definierat som ”människans livsvillkor” låter sig inte göras utan kontrovers. Tolkningsutrymmet är helt enkelt för stort och parametrarna för många. Det visar inte minst diskussionen som följt i kölvattnet av Hans Roslings postumt utgivna bok Factfulness: tio knep som hjälper dig förstå världen (2018). Men på ett område tycks utvecklingen i alla fall ha gått åt helt fel håll.

Socialstyrelsen har under en lång period, och med stigande oro, följt utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn och unga vuxna i Sverige. I ett pressmeddelande i samband med förra årets rapport Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna (2017) kallar man siffrorna alarmerande. Enligt rapporten har den psykiska ohälsan under en 10-årsperiod stigit med mer än chockerande 100 procent bland barn i åldrarna 10–17 år. Motsvarande siffra för unga vuxna i åldrarna 18–24 år är närmare 70 procent. Vad som bedöms här är antalet barn och unga som varit i kontakt med vårdgivare. Sannolikt finns det många fler som mår dåligt men som inte tar kontakt med vården.

Det som ökar är huvudsakligen depressioner och olika typer av ångestsyndrom. Värt att notera är att den enskilt största gruppen med psykisk ohälsa är unga kvinnor i åldern 18–24 år. Det rör sig om 63 000 av totalt 190 000 personer. Dessa siffror må vara alarmerande, men inte oväntade. De här tendenserna har varit kända länge. Statistiken korrelerar också med en global trend. Enligt en rapport från WHO (2017) är depression nu den främsta typen av ohälsa i världen och den drabbar uppskattningsvis 4,4 procent av jordens befolkning, huvudsakligen kvinnor, ungdomar och äldre.

Men den svenska ökningen är extrem och den blir än mer paradoxal givet att vi lever i ett fredligt hörn av världen, mitt i ett stort materiellt överflöd. Globalt sett korrelerar depression och ångest med fattigdom och social utsatthet, men den ökning som Socialstyrelsen observerar drabbar tvärs över olika samhällsgrupper och kategorier. Det leder till slutsatsen att orsakerna måste sökas bland barns och unga vuxnas generella levnadsvillkor – alla är ju drabbade. Men vad är det då som gör att så många mår så dåligt? Här måste vi lämna statistiken och mätningarna bakom oss – för faktum är att ingen riktigt vet. Åtminstone inte om man får tro Socialstyrelsen. Trots det saknas förstås inte teorier, mer eller mindre väl underbyggda.

Tidskriften Modern psykologi publicerade i somras en artikel med den talande titeln "Generation perfekt". Där intervjuas en ung kvinna som beskriver sin egen jakt på perfektion och den psykiska ohälsa som till sist blev konsekvensen. Just strävan efter perfektion är något som enligt en meta-studie i tidskriften Psychological Bulletin ökat markant mellan 1989 och 2016 och som kan kopplas till den ökande psykiska ohälsan. Oro, ångest och depression uppstår när man inte lyckas leva upp till de krav och förväntningar som ställs på en, oavsett om de kommer ifrån en själv eller ifrån andra – en distinktion som för övrigt inte är helt lätt att göra eftersom vi ständigt internaliserar omgivningens budskap och gör dem till en del av oss själva. När avståndet mellan ideal och verklighet blir för stort skapas en sorts psykologiskt helvetesgap där det är alltför lätt att slinta ner.

Den unga kvinnan i artikeln berättar att perfektionen handlar mycket om status och relationer: Man ska ha goda betyg eller ett bra jobb, en vältränad kropp som lever upp till en viss skönhetsnorm, man ska tillhöra rätt sociala klick. Sociologen Linda Hiltunen, som skrivit avhandlingen Lagom Perfekt: Erfarenheter av ohälsa bland unga tjejer och killar (2017), talar i sammanhanget om ”ett självdränerande engagemang i jakten på perfektion.” Och återigen är det kvinnorna som drabbas värst: ”Unga tjejer har fler sfärer där de investerar: en perfekt kropp, prestationer i skolan, stort kontaktnät, många aktiviteter – alla bitar ska vara perfekta.”

Om detta är en riktig analys är det omöjligt att inte också göra kopplingen mellan den ökande psykiska ohälsan och de framväxande sociala medierna under samma tid. Begreppet "Facebook-depression" har tagit plats i vår vokabulär. Det refererar till hur upplevelsen av att läsa statusuppdateringar från sina Facebook-vänner ofta leder till en känsla av tomhet eller en negativ självuppfattning. Varför är det så? I den bästa av världar skulle vi väl snarare bli gladare av att hålla kontakten med vänner från när och fjärran på nätet. En förklaring till denna paradox kan vara att sociala medier som Facebook eller Instagram hakar in i psykologiska strukturer som den mänskliga naturen utvecklat under årtusenden och som sedan förstärks i den virtuella världen.

En sådan struktur är vår tendens till ständiga sociala jämförelser. I den mänskliga kulturen har det överallt varit avgörande att kunna hålla koll på sin egen sociala status och andras. Detta beteende är naturligt för oss och fyller sin funktion i ett samhälle med en komplex hierarki. Men det är inte oproblematiskt. Att uppfatta sin egen sociala status som låg leder ofta till negativa känslor. Tidigare var emellertid de situationer där social status bedömdes begränsade till konkreta sociala situationer av kött och blod. Och om man hade tur kunde man sedan dra sig tillbaka till ett hem där det fanns vila från denna statusjakt.

Med våra nya sociala medier finns möjlighet att i princip utan avbrott ägna sig åt den sociala statusbedömningen. Inte bara det, hemmet är inte längre en fredad zon. Många sover med mobilen på nattduksbordet. Innan vi somnar matas vårt undermedvetna med hur lyckliga och framgångsrika alla andra är. Och vi vaknar till ljudet av pling, surranden och lysande skärmar – nu är de igång igen, de framgångsrika! Statusstressen blir total och den drabbar främst unga människor, de som är mest sårbara för negativ självvärdering.

Nu finns det visserligen psykologisk forskning som presenterar en mer komplex bild. En del användning av sociala medier förstärker också positiva effekter. Det avgörande är kvaliteten på den virtuella interaktionen, som ju ofta också är positiv. Problemet är emellertid det som psykologin kal-lar ”negativitetsbias” – negativ kritik fastnar hos oss mycket mer effektivt än positiv. Kanske kan det vara så att ju mer lik den virtuella interaktionen är det traditionella sociala samspelet, desto mer positiva effekter kan den ha. Medan den som i sin ensamhet bara beskådar andra människors liv kommer att känna sig ännu mer ensam.

Självklart finns ett samband också mellan en befolknings psykiska hälsa och vad som pågår i samhället på ett övergripande strukturellt plan. Den nyliberala samhällsutveckling som innebär att den enskilda individen måste ta ett allt större ansvar för allt mer pekas i en del litteratur ut som en möjlig orsak till den ökande psykiska ohälsan. En gång i tiden fattades många av livets stora beslut bortom individen. Sådant som hörde till yrke och äktenskap, religion och politik. Allt detta hade naturligtvis sin mörka sida, och med rätta firar vi en större betoning på den enskilda människans självbestämmande och frihet som ett framsteg. Frågan är emellertid när den individuella friheten blir mindre av en gåva och mer av en belastning. I dag förväntas vi i hög utsträckning vara våra egna livsarkitekter, odla vårt varumärke och skapa vår egen framgång. För en enda människa är det rätt mycket att bära.

Konsekvensen av en sådan samhällsutveckling är att meritokratin breder ut sig. Det vill säga att individer hela tiden värderas utifrån vad de presterar. I vissa sammanhang är meritokrati naturligtvis bra och nödvändigt. Akademin är ett sådant sammanhang. Men om meritokratiska ideal breder ut sig över allt fler delar av livet verkar det sannolikt att mångas uppfattning om sitt eget värde kommer att urholkas. Om samhället hela tiden bestämmer mitt värde i relation till hur jag presterar, vad händer den dagen jag inte lyckas så bra? När jag inte längre orkar?

Fram tonar bilden av en ensam individ med sitt omöjliga livsprojekt och sina högt ställda ambitioner om ett perfekt liv, som ständigt genom sociala medier jämför sig själv med andras framgångar, som alltmer kommer att definiera sitt värde i ljuset av erkända prestationer. Hur frisk kan man egentligen förväntas vara då?

Nej, jag menar inte att presentera en fullständig analys över möjliga förklaringar till den ökande psykiska ohälsan. Bara att lyfta några troliga orsaker för att få igång tänkandet kring ett av vår tids mest angelägna problem. Framför allt är det viktigt att inte trivialisera – som om det vore så enkelt som att bara avsluta sitt Facebook-konto, eller att förbjuda barnen att ha Snapchat. Saken är komplex och bör behandlas som sådan. Samtidigt går det inte att komma ifrån det närmast organiska samband som finns mellan perfektionism, statusstress, meritokrati och sociala medier. Inte heller att Socialstyrelsens alarmerande statistik tidsmässigt sammanfaller med framväxten av de sociala medierna.

Jag fick nyligen frågan om hur lycklig man egentligen får vara i en värld som vår. Är det inte rimligt – rentav en sund reaktion – att må dåligt när isarna smälter, flyende medmänniskor drunknar i Medelhavet och våra samhällen slits isär av en tilltagande polarisering? Att inte må dåligt då vore väl lite som att spela fiol när Rom står i lågor! Jo, allt det där är förstås sant.

Samtidigt tänker jag att tron erbjuder strategier för motstånd även här. Bibelns egen bönbok, Psaltaren, är visserligen full av klagosånger. "Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ. Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan" (Ps 31:10–11). Och i tider som dessa är det kanske dags för kyrkan att återupptäcka klagosången, om inte annat för att ge möjlighet för människor att närma sig Gud med fullständig ärlighet. Att behöva låtsas att man är uppåt när man egentligen är låg är ju outhärdligt.

Men detta är ändå bara en delsanning. Tron bejakar också vår längtan efter liv, efter att blomstra som människor på den plats där vi är planterade. Den påminner om att det finns hopp. Och den påminner om några mycket enkla men stora sanningar: Att jag är älskad utan att jag presterar något. Att jag i min svaghet bär på en värdighet som ingen människa kan ta ifrån mig. Att jag även i en värld som vår får söka den djupa lyckan. Att denna lycka aldrig kan ägas ensam utan alltid måste delas med andra.

Vi har börjat närma oss en andlig dimension av livet, en förståelse av hälsa som inkluderar det existentiella. Socialpsykologen Jonathan Haidt hävdar i boken The Happiness Hypothesis: Finding Modern Truth in Ancient Wisdom (2006) att upplevelsen av något transcendent eller heligt är avgörande för mänskligt välbefinnande. Det vore reduktionistiskt att påstå att den stora ökningen av psykisk ohälsa kan förklaras genom avsaknaden av en sådan dimension. Men det vore likaledes naivt att tro att det inte spelar någon roll alls.

Andreas Nordlander

Lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet

Tidigare nummer och teman:

2020
1: Ursprung
2: Övernaturligt
3: Gud i litteraturen
4: Konservatism tillbaka på menyn
2019
1: Inte sant?
2: Klimat
3: Fascism
4: AI
2018
1: Vägledning (dubbelnummer med 4 2017)
2: Radikala medelvägar
3: Skyldig?
4: Ande, kropp och sjuk
2017
1: Att vara människa
2: Pornografi
3: Samtal pågår – inte
2016
1: Människan och mobilen
2-3: Postsekulär kompetens (dubbelnummer)
4: Tro efter Trump
2015
1: Datorspel
2: Mat
3: Barn
4: Fanatism
2014
1: Idrott och religion
2: Förakt för svaghet
3-4: En äkta människa, vad är det? (dubbelnummer)
2013
1: Helt såld (dubbelnummer med 4 2012)
2: Tro på torget
3: Tiden
4: O store bror
2012
1: Mindfulness
2: Frikyrkan?
3: Breiviks leende
2011
1: Kulturspaning (dubbelnummer med nr 4 2010)
2: Welcome to McWorld
3: Motstånd
4: Rivalitet och offer
2010
1: När allianserna faller
2: Vem bryr sig?
3: Det heliga jobbet
2009
1: Nådens revolt
2: Värsta tiden?
3: Bekänna färg
4: Lycka.nu
2008
1: Mörkrets hjärta och hjärtats mörker
2: Bortom det mänskliga
3: Old time religion?
4: Den heliga familjen
2007
1: Där kartan tar slut
2: Minnet av framtiden
3: Ateismens nya kläder
4: Den ”nya” narcissismen
2006
1: Den smala vägens politik
2: På spaning efter framtidens kyrka
3: Martyrernas svar
4: Sann människa?
2005
1: Religiofobi
2: Gud större än jag?
3: Blogg en dag
4: Den omöjlige herr X
2004
1: Trons andra språk
2: Kyrklös tro – trolös kyrka?
3: Sanning och konsekvens?
4: Hur frisk kan man bli?