Det är klaustrofobiska rum: fyllda av vita väggar och glasväggar. Alla fönsterrutor är tonade. Man ser ut, men som genom en dimma. Ingen kan se in.  Kameror i taket bevakar varje rörelse – ögon som ser dig utan att se.

Så ser det landskap ut som Elise Karlsson redan i romanen Linjen (2015) målade upp för oss. Det handlar om det moderna kontorslandskapet. Ett "öppet" landskap. En plats där man antingen har passerkort – eller inte.

De som kommer på kortvarigt besök, ofta med skylten ”besökare” eller ”praktikant” och som ganska snart checkar ut för att aldrig mer återkomma, det är förlorarna. Det är de som sedan sitter på en parkbänk med tom blick, eller sover drömlöst och oroligt och ger svävande svar till den som frågar vad de gör ”nuförtiden”.

I Linjen fick vi följa huvudpersonen Emmas kamp för att få just ett passerkort, en dator, en plats och en framtid. Det var en drabbande roman om spelet som arbetssökande och också om spelet bland de anställda. Med knivskarp precision blottlade författaren hur människor beter sig för att passa in, för att anses anställningsbar, för att tas upp i gemenskapen. Och hur långt många är beredda att gå för att skala bort skavanker, individuella karaktärsdrag, allt som inte passar: fel kläder, fel åsikter, fel uppträdande, ett skratt som är för högt.

Den här gången möter vi huvudpersonen, Emma, igen. Nu är hon chef på företaget som ironiskt nog ger ut handböcker. Den där typen av böcker som talar om för oss hur vi ska göra för att bli lyckliga, ha framgång, få ett bra äktenskap och en vältränad hälsosam kropp.

I Gränsen möter vi den framgångsrika handboksredaktören när hon är på väg till en konferens. På flyget ser hon ut över havet, och börjar fundera över de människor som befinner sig under henne, rent bokstavligt. De som kanske har flytt undan våld och krig eller som av andra orsaker kämpar sig fram bland vågorna i hopp om ett bättre liv.

Men hon glömmer ganska snart dessa existenser. Hennes egen existens sätts i stället på spel: hon drabbas av en kroppslig åkomma. Vi får aldrig veta exakt vilken sjukdom det handlar om, men hennes tillstånd gör att hon får genomgå en operation och blir sjukskriven. Kanske är hon deprimerad, kanske utbränd.

Vägen tillbaka verkar först vara både möjlig och faktiskt också ganska lätt. Emma börjar med yoga, och sugs in i andningens närvaro-centrerade filosofi. Allt går att lösa, bara man andas rätt, "bottnar i sin kropp", tar hand om sig. Hon möter en yoga-lärare, Jonas, som hon inleder ett förhållande med. De flyttar ihop. De handlar mat ihop. De har ett fritt förhållande. Man kan inte äga varandra.

Det finns faktiskt inga gränser i detta sätt att tänka, det är flytande och föränderligt och aggressioner förekommer inte. De öppna relationerna är en pendang till det öppna kontorslandskapet: på ytan friktionsfritt, fördomsfritt, fyllt av goda intentioner.

Men under läsningens gång uppstår ändå ett vacuum, en tystnad, en tomhet. Denna tystnad ljuder allt högre medan vi läser om hjärtchakran, ingefära, tångkaviar, cashewröra, empati och mötesprotokoll. Den blir snart öronbedövande.

Något skaver också i Emma. Hon och Jonas hamnar i gräl, inte om sina andra relationer, svartsjuka eller besvikelser, dessa ”ältar” de inte, har Jonas bestämt. I stället grälar de om sopsortering.

Emma inleder en relation med en kvinna, Ann. Ändå vill världen tränga sig in:

”Vi ligger med varandra medan tv:n berättar fram död. Det slutar inte, tv:ns utsändningar om undergång.”

Hon försöker lära flyktingen, Kamil, om arbetet med jaget. ”Men han säger att han inte har tid att bli någon.”

Emma börjar bli sjuk igen, hon får kvävningskänslor som ”kommer och går under dagen, medan jag och Jonas lagar kvällsmat, medan vi sitter med våra datorer i soffan och läser oss igenom våra nyhetsströmmar.”

Hon fortsätter med yogan, det är ett heltidsjobb att må bra. Det går sämre och sämre.

”Man tränar sin kropp för att den ska stå emot slitaget. Vinden och solen och allt som nöter ned den. Man vill leva men man vill inte leva i det här. Man vill ha kvar en kropp till något annat någon annanstans. Eller kanske bara ha kvar av rädslan för att inte ha en kropp.

Jag vill inte dö jag vill bara inte att mitt liv ska döda.”

När Kamil får sluta på kontoret blir det besvärande tyst. Man äter chokladmoussetårta och tar farväl. "Våra interns börjar utvisas ur landet. Det är inget personligt. Det är i egenskap av volym."

Emma jobbar vidare, men kan inte släppa tanken på Kamils öde. ”Jag är fortfarande här. Medan Kamil rör sig längre och längre härifrån. Ut ur byggnaden, snart ur staden, sedan ur landet. Som en vhs-kassett som spolas tillbaka, de vita revorna som rivs upp i filmen.”

På kontoret fortsätter de andra anställda att syssla med visionsdokument och rapporter. Emma får allt svårare att gå dit.

Utanför kontoret är himlen evigt blå. Det är havet också.

Elise Karlsson har ett absolut gehör när det gäller att gestalta det moderna samhällets existentiella tomhet – en tomhet som blir den resonanslåda där olika typer av sammanbrott får sin klangfärg. Hos läsaren uppstår under läsningen en frustration som till sist nästan blir fysisk. Man står inte ut med dessa avskalade ”medvetna” miljöer, fyllda av budskap och motton som talar om frihet, ansvar, gemenskap och empati men som visar sig föda likgiltighet, tystnad, ensamhet.

Gränsen gestaltar med övertygande kraft att gränslöshetens påbud måste granskas. Den talar om en bubbla som måste sprängas, om att det faktiskt finns en gräns – men den ger inga tydliga svar på hur vägen framåt ska se ut.

Tystnadens törnekrona finns också starkt gestaltad i den föreställning på Dramaten som gått under hösten, Safe. I detta drama, där dans, teater, musik och film vävs samman pekas på just den existentiella tomhet och den ångest som blir frukten av liv där vi inte känner mening och samband med varandra och med naturen. ”Detta trygga och lugna liv vi lever – varför är det så tomt?” utbrister en av karaktärerna. Och en annan frågar: ”varför är det så lite som binder oss samman?”

Jag tänker att det är brådskar att finna – eller återfinna – de rottrådar som binder oss samman som mänsklighet, och också med naturen och med en seende Gud. De ständigt högre siffrorna på antalet människor som blir deprimerade, utbrända, och får olika psykosomatiska besvär behöver ses i ljuset av denna frånvaro av gemenskap, mening och hopp.

Den tid vi lever i är på många sätt monologernas tid. Liksom Emma i Gränsen söker vi bekräftelse utifrån och postar frenetiskt facebooklyckliga bilder. När detta inte räcker får vi rådet att lära oss andas, att "se inåt" – men fortfarande är vi huvudpersonen, solisten i den sorgesamma livsmonologen.

Bibeln lär oss i stället att livet handlar om relationer – och relationer som går på djupet. Det är endast dessa som kan ge oss mening och hopp. Emma i Gränsen vill tala med Jonas om allt det hon upplever svårt. Men det får hon inte, eller kan inte. Därmed kan det landskap som ytligt sett verkar så tillåtande och kärleksfullt, förvandlas till ett ensamt och klaustrofobiskt rum.

Det brådskar för oss att ta oss från monologernas tid till dialogernas. I Safe gestaltas under föreställningen också ett annat landskap, ett landskap bortom orden. Där orden bara blir rop rakt ut i ingenstans – som inför en kamera i Big Brother – finns dansarnas närvaro och kroppsliga uttryck som en kontrast. När orden tystnar, finns det kroppar som lutar sig mot varandra och söker stöd.

Vi är varandras hopp. Det är vårt enda hopp. Bara i en dialog som också vågar skaka om, beröra och kanske även smärta, kan vi slippa ut ur den klaustrofobiska ensamheten och äntligen nå varandra och se meningen med det hela. Det är då – och först då – som gränser kan sprängas.

Inger Alestig

Bokfakta:

Gränsen

Elise Karlsson

(Natur & Kultur 2018)