24 november 2020

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Skrivandets heliga dimensioner

John Sjögren reflekterar kring de heliga dimensionerna i Ove Knausgårds och Wera von Essens texter

Vad är det en människa egentligen gör när hon sätter sig ner för att formulera en mening? När hon sätter pennan mot pappret, eller i våra dagar, låter fingrarna löpa över tangentbordet i jakt på de rätta orden? Det är inte utan poäng att en fullbordad språklig enhet, ofta kännetecknad av förekomsten av ett finit verb, på svenska kallas för mening. Här finns en dubbeltydighet som låter oss ana skrivandets existentiella dimensioner. Att formulera sig språkligt handlar inte endast om att försöka ordna ord och satser så att de formar begripliga språkliga entiteter. Det handlar lika mycket om att försöka ordna tillvaron. Varje mening försöker fånga en innebörd. Varje mening sträcker sig mot den outgrundliga betydelse som existensen bär på. Varje människa som skriver på allvar söker efter Meningen.

För att uttryckta det i teologiska och bibliska termer: varje ordkonstnärs ursprungliga inspirationskälla och yttersta mål är Ordet. Det är inte för mycket sagt att hävda att varje seriös författare, medvetet eller ej, söker Kristus. Det är ju han som är det Ord som är upphovet till språkets meningsfulla strukturer. Och det är mot Honom som varje meningsfull utsaga i slutändan pekar.

Därför är det inte så märkligt att några av de samtida författarskap där just skrivprocessen, relationen mellan liv och text, står i centrum söker sig mot det heliga, ja, rent av mot Kristus och kyrkan. Låt oss se närmare på två exempel. Det första är ett av vår tids mest omdiskuterade skönlitterära verk, Karl Ove Knausgårds Min kamp. I vilket författaren stapplande söker sig mot Gud, utan att riktigt finna. Det andra är den i år utkomna Våld och nära samtal av Wera von Essen. I vilket författaren skriver sig ända hem till Gud.

Egentligen är det underligt att Min kamp inte oftare lästs och tolkats som ett utpräglat kristet verk. Det som utlöser hela minnesprocessen i romanen är Jesus. Den första minnessekvens som förekommer i Min kamp, tidigt i romanens första bok, är en episod där Knausgård minns hur han som pojke sitter framför tv:n. Det är ett nyhetsinslag som rapporterar om en fiskebåt som sjunkit. Kameran sveper över den tomma havsytan och plötsligt kan den lille Karl Ove se konturerna av ett ansikte träda fram över vattnets yta. Upplevelsen är så omtumlande att han genast måste springa ut till fadern, som befinner sig ute i trädgården, för att berätta att han sett “en sorts bild i vattnet”. Den stränge, närmast despotiske fadern, som spelar en sådan central roll i romanen, svarar närmast vänligt sin son: “Var det Jesus du såg en bild av?” Fadern tycker nämligen det är pinsamt att hans ene son, Karl Ove, kallar sig kristen, vilket ingen annan av ungarna i området gör. Men, nej, det var inte Jesus han såg. “Det var nästan skönt att höra”, svarar pappan.

Det är inte för mycket sagt att hävda att varje seriös författare, medvetet eller ej, söker Kristus.

—  John Sjögren

Men i början av andra delen får vi veta vad det var som triggade detta minne hos Knausgård, vad som får honom att börja skriva på det som sedan ska växa och utveckla sig till Min kamp. Nu sitter Karl Ove i sin arbetslägenhet i Stockholm. Blicken glider över golvet och plötsligt kan han se hur ådringarna och kvistarna bildar en bild i golvet, en bild föreställande Kristus med törnekrona. Först reagerar han inte alls på bilden, men när han några minuter senare reser sig för att sätta på vattenkokaren får bilden av Jesus honom att minnas den där gången i barndomen då han i ett tv-inslag såg ett ansikte träda fram över en tom havsyta. Med ens träder bilderna från barndomshemmet alldeles levande fram för hans inre blick. Och med bilderna kommer också stämningen. “Och med stämningen”, skriver Knausgård, “en nästan vildsint längtan.”

Hur yttrar sig då denna Gudslängtan hos Knausgård? På många sätt. Men ett av de tydligaste är det som går att tolka som en längtan efter överskridande, transcendens, efter att nå något bortom. Flera gånger snuddar Knausgård i romanen vid upplevelser som tycks peka mot en transcendent verklighet. Han beskriver det då ofta som att han kommer in i en känsla av outtömlighet, eller som att vara i centrum, att vara absolut närvarande. I första boken beskriver Knausgård en sömnlös natt då han stiger upp ur sängen och börjar bläddra i en av sina konstböcker. Det är i synnerhet en landskapsmålning av John Constable som väcker något inom honom. Han skriver: “Bilden satte mitt inre i skälvning, men för vad? Bilden fyllde mig med längtan, med efter vad?” Knausgård beskriver hur alla sakliga analyser av bilden kommer till korta. Förnuftet och hans konsthistoriska kunnande säger honom att det inte är något märkvärdigt med målningen. Men så fort han ser på den översköljs han av en kraft, en känsla av skönhet och outtömlighet: “Ja, ja, ja, ljöd det då. Det är där det är. Det är dit jag måste. Men vad var det jag sa ja till? Vad var det jag måste?”

Samma transcendens tycks det vara som Knausgård söker i skrivandet. I andra boken skildrar Knausgård det närmast maniska tillstånd som han försätts i när han kommer in i skrivandets magiska koncentration. Vad vi får följa, nästan från konception till fullbordan, dock endast i korta små nedslag, är arbetet med Knausgårds andra roman En tid för allt.

Det märkliga är att den boken bär på tydliga kristna förtecken. En tid för allt handlar nämligen till stor del om änglar och deras historia. I Min kamp beskriver Knausgård hur han allt mer går in i den kristna föreställningsvärlden, hur han hittar till Katolsk Bokhandel i Stockholm, och senare till en rysk-ortodox boklåda, hur han läser Thomas av Aquino, Augustinus, Basileios och Hieronymus. I andra boken av Min kamp händer också något märkligt, vid dopet av paret Knausgårds första barn. Då går Karl Ove, som han beskriver det på “ren impuls”, trots sin då ateistiska övertygelse fram till altaret, knäböjer och tar emot nattvarden. “Varför hade jag gjort det?”, frågar han sig förvånat. “Hade jag blivit kristen?” När han sedan tänker efter förstår han att hans plötsliga infall har att göra med det där som han söker efter i skrivandet:

“Sedan var det det jag hade jobbat med under det senaste året. Inte det jag skrev, men det jag långsamt förstod att jag ville komma in i, det heliga. I romanen blev det både travesterat och åberopat, men utan det hymniska allvar som jag visste fanns i de här trakterna, i de här texterna som jag hade börjat läsa, och det allvaret, den vilda kraften i det, som alltid fanns i det heligas närhet, där jag aldrig hade varit och dit jag aldrig skulle komma men likväl hade en förnimmelse av, hade fått mig att se på Kristus på ett annat sätt, för det var kropp och det var blod, det var födelse och det var död, och vi var sammanbundna med det med våra kroppar och med vårt blod, våra födda och våra döda, jämt, ständigt, en storm blåste genom vår värld, och det hade den alltid gjort, och det enda ställe där jag visste att detta var gestaltat, de yttersta men enklaste sakerna, var i de religiösa skrifterna.”

På sätt och vis är det denna vandring genom det immanentas snårskog som hela Min kamp handlar om.

—  John Sjögren

Här finns på sätt och vis Knausgårds religiösa längtan sammanfattad: hur han söker och på många sätt skulle vilja helt gå in det som han kallar för det heliga, hans möjligtvis undermedvetna dragning till Kristus, hans sammankoppling av det religiösa och heliga med något påtagligt och fysiskt, något essentiellt mänskligt – köttet, blodet, födelsen och döden, helt enkelt detta som han kallar för “den mänskliga existensens kärna”.

Knausgård gestaltar här en människa som börjat ana att det finns en verklighet bortom det vi kan se och ta på, men att denna verklighet finns speglad i det materiella, i det mänskliga, i köttet och blodet, födelsen och döden. Problemet för Knausgård, och kanske för hela vår tid, är att han aldrig lyckas ta sig ut ur det immanenta. Han når aldrig bortom. Han fastnar gång på gång i det egna jagets, i det inomvärldsligas snårskog. På sätt och vis är det denna vandring genom det immanentas snårskog som hela Min kamp handlar om. Knausgård går helt enkelt vilse på vägen till Gud.

Om Knausgård skriver sig halvvägs, eller vilse, till ordens transcendenta källa, skriver Wera von Essen sig hela vägen hem till Gud. Wera von Essen debuterade 2018 med den uppmärksammade och prisbelönta En debutants dagbok. Hennes andra roman Våld och nära samtal, som befinner sig i samma autofiktiva landskap som Knausgård, skildrar en ung kvinna i ett samtida Stockholm. Hon rör sig mellan ett par älskare (som hon har våldsbetonade bdsm-relationer med), psykologen, arbetet på hotellet och kyrkan. Och det är i det sistnämnda, i kyrkan, som allting slutar. På romanens sista sidor tas romanens jag-berättare upp i katolska kyrkan. Även von Essen själv konverterade häromåret.

Våld och nära samtal är emellertid ingen rosenskimrande berättelse om en människa som lämnar ett destruktivt liv bakom sig för att gå in som en helt ny människa inom kyrkans trygga hägn. Det är i sanning ingen hagiografi. Snarare handlar det om en person som tar med sig alla sina synder och sår in i kyrkan, ja, som rent av finner sin väg mot det heliga genom dessa sår, genom den egna svagheten. Som motto för romanen har von Essen valt Paulus ord: “Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.” (2 Kor 12:9).

Samtidigt som denna svaghet tematiseras i romanens innehåll finns det i dess form en närmast obetvinglig kraft. Varje kapitel i romanen är skriven som en enda lång mening, en intensiv och flödande utandning av ord och känslor. Det är en språklig kraft som bär med sig romanens jag på ett snudd på tvingande sätt mot kyrkan. För detta är det verkligt intressanta med romanens förhållande till det heliga: det är som om det är själva skrivprocessen som leder romanens jag-berättare in i kyrkan. Här leder sannerligen författarens meningsbyggnader till Meningen, hennes ordkonst till Ordet.

Både Knausgård och von Essen gestaltar alltså, på var sitt sätt, skrivandets heliga dimensioner. Den som skriver tillräckligt djupt och länge kommer till sist att ana Kristi ansikte bakom ordens flöde. Samtidigt är det viktigt att betona just ordet ana. För även om skrivakten med sin sanningslidelse och längtan, och språket med sin logik kopplad till Logos, har en förbindelse med det gudomliga i tillvaron och i människan, så når ingen litteratur någonsin hela vägen fram till Gud. Alla ord är i slutändan provisorier. Ingen författare, hur välformulerad hon än är, förmår fånga hela sanningen. Även detta visar Knausgård och von Essen. Knausgård med sin stapplande resa mot Kristus, von Essen med sina paradoxer där svaghet är styrka.

Skrivandet, när det är genuint, låter den skrivande snudda vid helighetens mysterium.

—  John Sjögren

Kanske finns här någonstans hemligheten med skrivandets relation till det heliga. Skrivandet, när det är genuint, låter den skrivande snudda vid helighetens mysterium, samtidigt som det gör henne ödmjuk inför samma mysterium. Den skrivandes dilemma är att tvingas säga något om det som egentligen inte går att fånga i ord. Det enda vi kan göra är att stamma oss fram på vår väg mot den Outsäglige.