19 april 2021

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Konservatism och kristendom

Josefin Holmström skriver om kyrkans möjligheter i en konservativ våg

Hur kan kyrkan dra nytta av den konservativa vågen? Kan den det alls? Och ska den? Det är frågor som är betydligt svårare att svara på än vad man först kan tro. Delvis beror det på att definitionen av “konservatism” är så hett omdebatterad. Ingen är riktigt överens om vad begreppet innefattar. Bara inom det svenska spektrumet ryms allt från liberalkonservativa Reinfeldtmoderater till socialkonservativa SD-väljare, och de har inte särskilt mycket gemensamt. Frågar man gemene man på gatan om vad de konservativa vill säger de förmodligen något om sänkta skatter eller invandring, och att kyrkan skulle bli betjänt på något andligt plan av skatteavdrag har jag extremt svårt att tänka mig.

Konservatismen som rörelse uppstod kring 1790 som reaktion mot den franska revolutionen och upplysningen, och formulerades i och med Edmund Burkes explicita kritik “Reflections on the Revolution in France” (1790). Man kan förenklat säga att konservatismen betonar den mänskliga erfarenheten och framhåller att denna måste finnas med i vågskålen: vi kan inte bara resonera oss fram till det perfekta samhället. Särskilt dåligt mår människan av häftiga revolutioner och tvära idémässiga kast. Somliga forskare menar att konservatism bara kan förstås i förhållande till sin motrörelse, den revolutionära jakobinismen; dessa har fötts tillsammans och är därmed intimt förknippade med varandra. Gordon Graham har föreslagit att konservatismen i själva verket är en “icke-ideologi” avsedd att korrigera andra ideologiers snedsteg. Tänker man så blir den kanske lite lättare att få grepp om, och vi kan till och med känna igen något av kyrkan i den: en gemenskap som envist och tålmodigt håller upp en spegel mot världen.

Men – och detta är en viktig poäng – kristendomen passar egentligen inte in i någon politisk mall. Alla försök att politisera den i sådan mån att Kristi evangelium tillskrivs en partipolitisk färg kommer ofrånkomligen att misslyckas. Detta har jag bittert fått erfara då jag försökt hitta något att rösta på i Sverige, och jag vet att jag är långtifrån den enda. Kristen tro kan inte enkelt ideologiseras, för till sitt väsen är den både revolutionär och konservativ. Den berör varje aspekt av vårt liv men insisterar samtidigt på att Guds rike inte är av den här världen. Samtidigt uppmanar Jesus oss att ge åt kejsaren vad som tillhör honom – vi ska alltså betala våra skatter – och Paulus är tydlig med att vi ska underkasta oss den värdsliga makten. En kristen måste vara en god samhällsmedborgare. Men världen skiftar, och det gudstillvända livet kommer inte alltid stämma överens med samhällets uppfattningar om vad som är gott. Den moderna liberalkonservatismen rimmar till exempel ofta illa med evangeliet i och med sin ivriga tillbedjan av kapitalet.

Med detta sagt finns det lärdomar som kyrkan kan dra av den så kallade konservativa vågen. Kyrkan är evig i en föränderlig värld, men ibland kan det kännas som att den glömmer bort det. En av konservatismens viktigaste insikter är den om värdet av ackumulerad kunskap och vishet av det slag som bärs inte bara av individer utan även av institutioner, kodifierad i till exempel traditioner. Detta kan formuleras som att förnyelse inte automatiskt är av godo om den inte ordentligt förankrats i det goda som kom före.

Här finns en omtanke om de som vuxit upp i ett annat paradigm än det vi för tillfället befinner oss i. Ett konkret exempel på en medvetet enkel nivå: Hur kan vi se till att få en sådan mix av ung lovsång och psalmer att alla församlingsmedlemmar känner sig hemma och välkomna i kyrkan? Det kan tyckas vara en småsak, men här finns ändå något av konservatismens väsen. De gamla psalmerna är klassiker av en anledning; ofta har de väl utarbetad teologi av ett helt annat slag än exempelvis en Hillsong-hit. Ett reformvänligt konservativt tankesätt vore kanske att acceptera att kyrkans musik förändras över tid, men att samtidigt försäkra sig om att så sker på ett varsamt, lagom långsamt och genomtänkt vis.

Det slår mig ofta att det finns en stor skillnad på hur den västerländska kyrkan ser på sig själv jämfört med hur den uppfattas av en sekulär modernism. De flesta kristna jag känner skulle nog inte beskriva sig som konservativa. Jag vet inte ens om jag skulle göra det själv. Många av oss är ekonomiskt “vänster” och värderingsmässigt “höger”, vilket i vår polariserade samtid ofta uppfattas som enbart “höger”. Men när jag använder ordet “konservativ” menar jag att jag tror på det eviga, beständiga och sanna, att jag söker de små gemenskaperna, samt att jag tror på en etik och moral som är transcendent och oavhängig skiftande samhälleliga uppfattningar om rätt och fel. Här kan kyrkan behöva sätta ner foten och stå upp för det kristna människovärdet även när det inte är populärt. Ibland är det samma sak som att klassas som stockkonservativ.

Så vad är det vi egentligen talar om när vi talar om en konservativ våg? De som är skeptiska menar kanske att det till exempel handlar om rädsla. Vi känner oss otryggare, blir mer benägna att sluta oss inom den egna gruppen, propsar på gränser. Kan kyrkan dra nytta av det? Ja, men kanske inte på det sätt man tror. Jag skulle föreslå att en rimlig reaktion är att först erkänna att ja, världen är farlig. Mycket blir onekligen sämre, råare och grymmare. Och det är precis som det är förutsagt! Bibeln är tydlig med att den här världen är på väg mot sitt slut, och att det måste bli mörkare innan det ljusnar. Ett första steg är alltså att, som det heter, ta människors rädsla på allvar. Det vi just nu ser bara i det svenska samhället – brutala dödsskjutningar, gängvåld, förnedringsrån – är synd och ondska.

Men det slutar inte där, och det är det viktiga. Det är Gud som har sista ordet. All världens gränser, vapenlagar och stränga straff kan inte skydda oss mot den ondska och hårdhet som bor i det mänskliga hjärtat. Det är bara Jesus Kristus som kan rädda oss från den förgiftade taggen. Steg två är alltså att erbjuda de goda nyheterna, det vill säga nyheterna om att Guds rike är mitt ibland oss, att Satan är besegrad och att Jesus kommer tillbaka. När vi vet det, verkligen vet och känner det, behöver vi inte längre vara lika rädda för den här världens onda. Det är nämligen övergående.

Samtidigt ger den kristna tron oss insikten om att vi måste ta vara på vår medmänniska. Vår nya frimodighet, grundad i Kristi frälsningsverk, gör det möjligt för oss att älska andra som de är – med fel och brister. Vi kan göra skillnad på syndaren och synden, men vi måste ändå göra vad vi kan för att motverka syndens konsekvenser. Detta gör vi till exempel genom att sätta gränser. I sin senaste encyklika, Fratelli Tutti, skriver påve Franciskus: “Om en kriminell person har skadat mig eller någon jag älskar kan ingen förbjuda mig från att kräva rättvisa och att försäkra mig om att denna person /…/ inte kommer skada mig eller någon annan igen. Detta är helt rättvist; förlåtelsen förbjuder det inte utan kräver det faktiskt.”

Men, med detta sagt: den verkligt intressanta frågan är inte vad konservatismen kan ge kristendomen, utan vad kristendomen kan ge konservatismen. Egentligen är det där vi borde börja, för det är där förvandlingen sker: politiken fylls av innehåll och mening, samlingen blir inte bara kring traditioner eller en flagga eller mänsklig gemenskap utan kring något mycket större. En konservativ våg utan tro är ingenting mot en våg av Kristi kärlek, och det är ditåt, mot den kärlekens uttryck i världen, som kyrkan alltid måste sträva.

Josefin de Gregorio

Josefin de Gregorio är litteraturvetare och författare. Hon skriver krönikor och recensioner på i Dagens kultursidor. Hon medverkar också i tidningen NOD.

Tidigare nummer och teman:

2020
1: Ursprung
2: Övernaturligt
3: Gud i litteraturen
4: Konservatism tillbaka på menyn
2019
1: Inte sant?
2: Klimat
3: Fascism
4: AI
2018
1: Vägledning (dubbelnummer med 4 2017)
2: Radikala medelvägar
3: Skyldig?
4: Ande, kropp och sjuk
2017
1: Att vara människa
2: Pornografi
3: Samtal pågår – inte
2016
1: Människan och mobilen
2-3: Postsekulär kompetens (dubbelnummer)
4: Tro efter Trump
2015
1: Datorspel
2: Mat
3: Barn
4: Fanatism
2014
1: Idrott och religion
2: Förakt för svaghet
3-4: En äkta människa, vad är det? (dubbelnummer)
2013
1: Helt såld (dubbelnummer med 4 2012)
2: Tro på torget
3: Tiden
4: O store bror
2012
1: Mindfulness
2: Frikyrkan?
3: Breiviks leende
2011
1: Kulturspaning (dubbelnummer med nr 4 2010)
2: Welcome to McWorld
3: Motstånd
4: Rivalitet och offer
2010
1: När allianserna faller
2: Vem bryr sig?
3: Det heliga jobbet
2009
1: Nådens revolt
2: Värsta tiden?
3: Bekänna färg
4: Lycka.nu
2008
1: Mörkrets hjärta och hjärtats mörker
2: Bortom det mänskliga
3: Old time religion?
4: Den heliga familjen
2007
1: Där kartan tar slut
2: Minnet av framtiden
3: Ateismens nya kläder
4: Den ”nya” narcissismen
2006
1: Den smala vägens politik
2: På spaning efter framtidens kyrka
3: Martyrernas svar
4: Sann människa?
2005
1: Religiofobi
2: Gud större än jag?
3: Blogg en dag
4: Den omöjlige herr X
2004
1: Trons andra språk
2: Kyrklös tro – trolös kyrka?
3: Sanning och konsekvens?
4: Hur frisk kan man bli?