Musik är en teologisk kraftkälla i våra liv, särskilt under svåra tider. Det menar musikern, kompositören och professorn Peter Sandwall.

– Sången till Gud är en nyckel till själen, säger han.

Peter Sandwall är ett välkänt namn inom den kristna musikvärlden. Han slog igenom stort med musikalen Befriad (1973) och har under årens lopp framträtt som musiker och sångare, komponerat, turnerat, lett körer och varit flitig föreläsare. Numera är han även professor i musik. Under de senaste 33 åren har han varit lärare vid NLA Högskolen i Oslo. Där undervisar han bland annat i kördirigering, piano, arrangering, hymnologi och musikteologi. Han har också forskat och undervisat om musikens roll i kyrkans historia.

Jag når Peter Sandwall per telefon i mellandagarna efter en julhelg som inte har liknat någon annan jul i mannaminne. Peter berättar att han liksom de flesta andra har firat stillsamt. Han bor med sin fru Karin i Forserum mellan Jönköping och Nässjö, “mitt i södra Sverige med lika långt till öst och väst”, säger Peter, och där man har nära till storstäder, men samtidigt “hör fågelsången när man kliver ur bilen”.

Sångens och musikens roll i gudstjänstlivet och i det egna andliga livet kan inte överskattas, menar Peter Sandwall, som ägnat en stor del av sitt liv åt hur man bygger gudstjänst med musik. Och det är kanske särskilt viktigt att sången inte får tystna när vi går igenom svåra och oroliga tider.

Under den pandemi som fortfarande har oss i sitt grepp har vi alla kunnat ta del av rön från skilda håll om att sång kan sprida mycket smitta, och att vi behöver vara försiktiga när det gäller körsång och högljudd sång. Peter Sandwall tycker dock att det är olyckligt om denna typ av varningar får oss att sluta sjunga. För det går, menar han, att hitta sätt att sjunga till Gud utan att behöva kompromissa med smittsäkerheten. Och vi ska heller inte behöva sjunga tyst och försiktigt.

– Sjung själv! Sjung i skogen, sjung i bilen, sjung hemma, säger han.

Din och min sång hör intimt ihop med de människor som finns i vår närhet. Våra liv är orden och tonerna i våra sånger.

—  Peter Sandwall

Sång är inte bara allmänt bra för människan, den är också för det andliga livet vad andning är för kroppen, menar han. Bibeln och kyrkohistorien visar tydligt att en kristen människas tro och musik hör ihop med hennes identitet och integritet. För dem som vill leva efter sin kristna övertygelse är det viktigt att finna sina musikaliska rötter, som gav liv och växt i fornkyrkan. Din och min sång hör intimt ihop med de människor som finns i vår närhet, säger Peter Sandwall. Våra liv är orden och tonerna i våra sånger.

När man nalkas Gud i fornkyrkan och i vår tids ortodoxa kyrkor så står man upp i respekt och förväntan och “ropar”. Det betyder att ha kontakt med Honom. Både kollektiv sång och individuell sång är det sista som får lämna oss, för sången till Gud är en nyckel till själen.

I dagligt tal säger vi ibland “sjung ut!” när vi uppmanar andra att verkligen säga vad de har på hjärtat. Sång, det vill säga att sjunga, har en erkänd och suverän pedagogisk verkan och praktiserades ofta förr som ett sätt att hämta in kunskap och utvecklas, både i skolan och i gudstjänsten. Men denna typ av allmän sång har i hög grad försvunnit av flera anledningar, inte minst har musikämnet nedmonterats i skolan, vilket är en katastrof, menar Peter Sandwall. För det händer något med oss när vi sjunger.

Gud själv uppmanar sitt folk att sjunga, säger han, och berättar att han själv ofta passar på att sjunga i bilen på väg till musikhögskolan i Oslo.

Nya testamentet visar genom tydliga direktiv på sångens betydelse i gudstjänsten, på sångens innehåll, form och funktion, men också på sången som en naturlig del i människors liv.

– Kyrkans sång är den sång som uppstår i en människas inre när hon fötts på nytt, fått ett nytt liv i Kristus, en sång som kommer från livets källa, Kristus själv, som integreras i hela det kristna livet i tro och gärningar, som får ton och blir auditiv, säger Peter Sandwall.

Inte minst Psaltarpsalmerna citeras flitigt i Nya testamentet. Här finns 93 citat från mer än 60 av Psaltarpsalmerna. Av alla skriftställen som Jesus citerar är det fler från Psaltaren än någon annan bok i Gamla testamentet. Och evangelisterna och Paulus lade till fler, berättar han.

Psaltarpsalmerna borde vi ge större utrymme, menar han, och lyfter fram Psaltarens välkända Psalm 23 om att vandra i dödsskuggans dal. Psalmen börjar “om jag än vandrar”, och fortsätter “så fruktar jag inget ont, för din käpp och stav är med mig”.

En av funktionerna med psalmerna är att minnas vem Gud är. De är mitt vittnesbörd om mitt liv med Gud, säger Peter Sandwall.

Många Psaltarpsalmer börjar med tvivel, för att sedan övergå i lovsång. Även i Nya testamentet talas om sångens och musikens betydelse. I ett centralt ord i Nya testamentet uppmanar aposteln Paulus oss att sjunga psalmer, hymner och andlig sång. Dessa tre kategorier har olika karaktär, men det handlar inte om musikaliska genrer eller vilka instrument som fanns med – vad det handlar om är olika moment i gudstjänstens och den troendes liv, säger Peter Sandwall.

Att sjunga om och till Gud kanske kan kännas lätt under tider av jubel och framgång. Men inte bara i Psaltarpsalmerna finns exempel på att det kanske är av ännu större vikt att fortsätta lovsjunga Gud, när vi befinner oss i riktiga svårigheter.

—  Peter Sandwall

Psalmer är människans sång om relationen med Gud. Vi sjunger till varandra om vad Gud har gjort för mig. Psalmer kan vara både klagosång och jubel.

Hymner är att sjunga till Gud, ära och prisa Honom.

Ett tidigt exempel på hur de första kristnas sång förvånade omvärlden finns hos den grekiske historieskrivaren Plinius. Han beskriver att de kristna är speciella eftersom de “samlas i gryningen och sjunger hymnos (lovsånger) till Kristus som om han vore en gud”, berättar Peter Sandwall.

Den tredje kategorin sånger, andlig sång, råder det lite delade meningar om bland musikforskare.

Men det är en sång som tydligt indikerar ett starkt samband med Anden. De andra två kategorierna är poetiskt diktade sånger medan andlig sång är mer spontan, man sjunger ut sin fascination och sin hängivenhet. Kanske lite som den sekulära “Singing in the rain” – jag är så kär att jag sjunger trots regnet.

Att sjunga om och till Gud kanske kan kännas lätt under tider av jubel och framgång. Men inte bara i Psaltarpsalmerna finns exempel på att det kanske är av ännu större vikt att fortsätta lovsjunga Gud, när vi befinner oss i riktiga svårigheter. Jesus själv gav exempel på detta.

Det sista Jesus och lärjungarna gjorde vid sista måltiden var att sjunga lovsången. Sedan gick de ut till Getsemane.

Nya testamentet berättar om hur de kristna – och inte minst, martyrerna – fortsatte sjunga, inte minst under förföljelse och svårigheter. Paulus och Silas sjöng i fängelset. De sjöng för att de visste att Gud var deras räddning, att Gud är densamme mitt i svårigheterna, säger Peter Sandwall.

Paulus och Silas sång är, menar han, en fortsättning på sången från Gamla testamentet, en upprepning i historien av Kung Davids rop till Gud i Psalm 40. I Bibeln finns musiken med som en grundton i tillvaron och vår relation till Gud.

Det finns en koppling mellan himmel och jord. Vi lyfter blicken mot Sion, mot himlen. Här öppnas en relation mellan den himmelska sången som alltid ljuder, och den sång som finns i våra hjärtan. I Dödahavsrullarna – som egentligen heter Qumranrullarna – finns det texter som talar om att Sabbatssångarna - den jordiska kören - dirigeras av änglarna i himlen, himmel och jord i symbios.

Under den nyligen firade julen har både musiken och änglarna en särställning i berättelsen om Jesu födelse. Herdarna hör den himmelska härskaran sjunga, och det står i texterna att de först blev förskräckta.

– Jag är inte så säker på att det bara är en vacker inramning att änglaskaran finns med. Vi vet ju att Herodes smidde planer på att mörda barnet. Det är en kamp mellan ljus och mörker, och när Jesus föds bryter den himmelska lovsången igenom, änglarnas sång banar väg från himmel till jord, säger Peter Sandwall.

Nya testamentet både börjar och slutar med ett “hymnologiskt utbrott”, berättar Peter Sandwall. I Uppen-barelseboken stämmer hela kosmos in i en lovsång när Jesus sitter på tronen.

Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan”. Denna psalm skulle kunna handla om pandemiåret 2020.

—  Peter Sandwall

Även i en enskild människas liv finns sången som något av det sista som lämnar oss. Många kan vittna om att vid dödsbädden kan sång nå fram där orden inte längre räcker.

Plötsligt kan vi uppleva att läpparna på en svårt sjuk och kanske döende människa rör sig, att han eller hon vill sjunga med.  Sången väcker något till liv, en nyckel öppnar upp vårt innersta.

Därför är sång och musik mycket mer än en “kulturell grej”, menar Peter Sandwall. Han tycker att den med jämna mellanrum uppblossande debatten om musik och sång i kyrkan alltför ofta har fokus på olika sångstilar som ställs mot varandra.

Det är viktigt, säger han, att det finns en förankring bakåt, och att den som leder sång och musik gör det tillsammans med församlingen.

– Den kristna sången har under sina två tusen år påverkats av en värld i ständig förändring. Den unga kristna generationens sånger präglas till innehållet mer och mer av fornkyrkans kristocentricitet och till formen av “soundet” i vår samtid. Det finns mycket som är positivt i detta, bland annat ger nya lovsånger ett större utrymme för hängivenhet i tillbedjan. Samtidigt saknas en grundlig kunskap om sångens funktion i kyrkan, både i nya framväxande gudstjänstformer och i de traditionella. När sångens innehåll blir otydligt, när man förlorat kunskap om vad och varför vi sjunger, fungerar den inte längre.

Den som leder sång ska fråga sig: varför och till vem gör vi detta? betonar Peter Sandwall.

– Som sångledare ska du känna din flock, och med hjälp av musikens nyckelknippa öppna deras hjärtan. Man ska “ta tempen” på församlingen. För mig är det en stor kick att höra tusentals människor sjunga tillsammans. Det i sig är en viktig del av sjungandet, inte bara musikaliskt utan både pedagogiskt, socialt och andligt. Det fungerar till exempel på våra stora kyrkokonferenser och i svarta kyrkor i USA där kören är försångare och församling responderar, det är ett givande och tagande.

Sång och musik är något som vi skapar tillsammans, det är ett offer till Gud och samtidigt det som stärker vår tro: Jag sjunger, trots att jag är i dödsskuggans dal. Och hela poängen är att vi gör det tillsammans.

---

Psalm 121

Psalmen börjar: “Jag lyfter mina ögon upp till bergen – varifrån ska min hjälp komma?”

Om du sänker blicken har du ett kort perspektiv, ett markperspektiv. Vi behöver lyfta blicken för att komma bort från det som bekymrar oss. När vi lyfter blicken upp mot berget (Sion där Gud bor) ser vi: där är min fasta punkt. Gud har skapat hela jorden. Skulle Han inte hjälpa mig? Psalmen fortsätter: “Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig!” Så kommer slutsatsen: " Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid”. Hela psalmen slutar i en lovsång, och mörkret vänds till lovsång.

---

---

Psalm 91

Psalmen talar om Gud som vår tillflykt, vår fasta borg, vårt bo “under den Allsmäktiges skugga”.  Längre fram heter det: " Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan”. Denna psalm skulle kunna handla om pandemiåret 2020.

---

---

Psalm 51

Här sjunger David sin bekännelse. David befinner sig i ett bottenläge. Rubriken säger att det är “den botfärdiges psalm”. I inledningen står: “Förbarma Dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd”. Psalmen fortsätter: “Du som älskar ett uppriktigt hjärta…”. David säger här att han vill sjunga Herrens lov, men han kan inte det med mindre än att han först får ett rent hjärta. “Det offer som behagar Gud, är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta”. David tar fasta på Guds löfte. En nyckel till att kunna lovsjunga Gud är ett ödmjukt hjärta.

---

---

Fakta: Peter Sandwall

• Peter Sandwall är född 1950 i Stockholm och är musiker, kompositör, skivproducent och professor i musik. Han har producerat och arrangerat närmare 200 skivinspelningar, spelat och arrangerat till bland andra Andrae Crouch, Jessy Dixon, sir Cliff Richard, Carola, Sissel Kyrkjebø, Samuel Ljungblahd, Peter Jöback, Pelle Karlsson och Artur Erikson.
• Sitt genombrott fick han med gospelkören Choralerna och musikalen “Befriad” 1973. Den framfördes sedan flera hundra gånger i Europa och USA. Den är även översatt till mer än tio språk.
• Peter Sandwall skrev 2012 på uppdrag av Den Norske Kirkes kirkeråd ny musik till högmässan (hovedgudstjenesten) inför den nya gudstjänstordningen och nya Salmeboken.
• Mest kända sånger är Jesus, jag vill ge Dig mitt liv och min lovsång, Vilken mäktig Gud vi har, Såsom Han har älskat, Men åt alla dem, Sjung sången Han ger dig. Bland hans översättningar till svenska finns Som en hjort längtar efter vatten.

---