21 oktober 2021

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Kyrkan och feminismen

Anna Sophia Bonde skriver om sin egen erfarenhet inom frikyrkan och Svenska kyrkan

Anna-Sophia Bonde framför ett klipplandskap mer mot en havsvik.

Kvinnoprästfrågan dryftades i Svenska kyrkan under hela 1900-talet. Man kan därför förstå de politiska krafter som krävde lika villkor för kvinnor och män till kyrkans ämbeten; prästerna var ju ändå statstjänstemän och då borde det råda likhet inför lagen! Ecklesiastikministrarna Tage Erlander (vid mitten av 1940-talet) och (tio år senare) Ragnar Edenman bidrog båda till att kyrkomötet så småningom gav sitt ja till reformen. Från ett sekulariserat perspektiv var det ett givet sätt att resonera. Dessutom anade nog de socialdemokratiska politikerna som drev denna fråga hårt att ett inflöde av kvinnor till kyrkan skulle driva densamma i mindre konservativ riktning. Och så blev det. Även om Margit Sahlin, en av de första kvinnor som vigdes till präst på Palmsöndagen 1960, var en traditionell typ och inte vad jag vet önskade kalla sig feminist så bildade hon ingen skola. Hon verkar ha varit en både from och bildad person, en som man skulle velat lära känna, en möjlig andlig mor. Men tyvärr finns det ingen “Sahlin-tradition” bland prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan. I stället kom “kvinnliga präster” att associeras med liberal teologi.

Jag har många gånger undrat hur det hade blivit med den saken om staten hade respekterat kyrkans integritet i frågan och låtit kyrkan själv komma fram till ett beslut. Staten har under hela 1900-talet vart livligt intresserad av att behålla ett fortsatt starkt grepp om Svenska kyrkan. Som kvinna och prästvigd hamnar jag därför i ett dilemma. Å ena sidan är jag tacksam för möjligheten att få förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Å andra sidan är det omöjligt att inte känna sorg över alla de konflikter som reformen genererade och de många hårda hjärtan som blivit dess resultat. Vad gäller allvaret i denna konflikt? För Svenska kyrkans andliga hälsa, finns såvitt jag kan se inget krismedvetande, varken hos “mainstream-kyrkan” eller bland traditionalisterna. Alla tycker sig vara historiens offer, den förfördelade parten, däri finns inbyggt en ovilja att ta ansvar.

Med solid pingsttradition i ryggen kom jag till Lund för att studera teologi och kastades då in i denna svenskkyrkliga kultur. När jag började studera teologi var jag omedveten om att det fanns något som “kvinnoprästfrågan” och än mindre “kvinnoprästmotstånd”. I pingstkyrkan fanns ju inga präster. Det fanns pastorer och de hade oftast varit män. Kvinnliga missionärer fanns det gott om. De var vanligtvis ogifta och hade i sin ungdom upplevt en brinnande förälskelse i Jesus som drivit dem ut i världen, till dittills onådda folk. Det fanns förstås också missionärsfamiljer, men just den kvinnliga, ogifta missionären var en starkare arketyp – om än oftast på avstånd.

Min uppväxt på tältmöten och i kapellbänkar hade inte genererat någon misstanke om att det var omöjligt eller ens olämpligt för kvinnor att vara pastorer, ledare i församlingen. Men det fanns få synliga förebilder; de kvinnliga missionärerna fanns men var för långt borta. Kvinnor styrde förstås ofta i söndagsskolan, men det var liksom en särskild genre, med lägre status än de pastorer och resandeevangelister som på söndagarna satt med sina stora biblar uppe på podiet.

Då och då fick man höra talas om pastorspar, som i likhet med Paulus vänner, Prisca och Aquila (Apg 18) arbetade tillsammans för Guds rike, ja, även predikade tillsammans. Det verkade vara en jämlik tjänst, men ganska ovanlig. Jag stötte själv endast på den i mer karismatiska sammanhang, inte i traditionella pingstförsamlingar.

Jag kände också, men endast till namnet, Wasti Feldt, den första kvinnliga pingstpastorn, som 1979 gett ut boken “Kvinnan i frikyrkan”, men såvitt jag minns fanns det under 1980-talet inte någon vidare diskussion om kvinnligt ledarskap; jag kan förstås ha varit för ung då för att intressera mig för sådant. I efter hand kan det kallas “bristande medvetenhet” men det kan ju också ha varit en följd av bristande intresse bland kvinnorna själva. I feministisk historieskrivning är det förstås inte ovanligt för kvinnor att vara förtryckta utan att veta om det. De kan ha fostrats i ett traditionellt paradigm, patriarkalt präglat, och inte haft några identitetspolitiska verktyg för att veta om att de borde slå sig fria.

I vår tid finns det ingen ung flicka som inte hört att hon måste “hävda sin rätt”, “stå på sig”, “leva sin dröm”, “förverkliga sig”. Men jag är rätt säker på att det är möjligt att vara tacksam för de möjligheter som står var och en till buds utan att samtidigt vara hänvisad till den feministiska dogm som säger att kvinnor alltid är potentiellt förtryckta och måste vara ständigt på sin vakt för att inte trilla dit, tillbaka in i traditionalism.

Jag kan också tänka mig att vår tids upptagenhet vid att synas och vara ett namn gör det svårt för oss att förstå att människor kan utföra viktiga uppdrag, göra meningsfulla saker som både känns och är tillfredsställande utan att det syns och hörs. De kan vara som Isabella Stakset, som i en intervju i Dagen i samband med sitt boksläpp, säger att hon egentligen inte har något behov av att vara en offentlig person: “Sebbe tror att jag också kommer att predika framöver, men jag vet inte. I så fall får Herren lägga det på mitt hjärta. Jag är nöjd med att stå ett steg bakom och be”. (Dagen 28 maj) Jag tror att hon menar vad hon säger och skulle, om det behövdes, vilja värna hennes rätt till den uppfattningen. Men jag är rädd för att somliga kommer att skaka på huvudet och kalla Isabellas inställning för “osund”.

En tradition som växt fram på grund av att det funnits fler som Isabella är traditionen med bönetanter. Jag har många gånger slagits av hur mycket mer levande den kulturen är i frikyrkan än i Svenska kyrkan. Det beror nog på att frikyrkorna tagit det allmänna prästadömet mer på allvar, i alla fall praktiserat det i större utsträckning, än i de kyrkor där det finns en väldigt tydlig ämbetsstruktur. I Svenska kyrkan har det ibland verkat som att om någon känner det minsta engagemang så uppmuntras vederbörande genast till att börja läsa till präst. Men det finns ju så många uppgifter, så många gåvor!

Jag vet inte var jag hade varit i dag om det inte varit för alla dessa bönetanter som jag haft omkring mig alltsedan barndomen. Förvisso tyckte jag när jag var liten att de kunde se tråkiga ut, eller fromma på ett överjordiskt vis som inte inspirerade till att följa efter och göra likadant. De satt där i bänken med knäppta händer, i sina polyesterkoftor, stillsamt målmedvetna. Men det krävdes inte många kriser i mitt liv för att jag skulle stöta på deras kraft, som stod i sådan märkbar kontrast, när man fick anledning att testa den, till deras anspråkslösa yttre, den totala bristen på åthävor. Bönen var ingen tråkig plikt de höll på med, eller något de gjorde för att få applåder utan (märkligt nog, tyckte mitt unga jag) gemenskapen med Gud verkade liksom vara lön nog. De bad för att de inte kunde annat, för att det var en självklar del av deras liv.

Kanske finns det bland dessa myriader av bönetanter vissa som också bar på en sorg över att inte tas mer i bruk; kanske fanns det ytterligare gåvor som ingen uppmuntrade dem att utforska, exempelvis gåvan att undervisa? Säkert var det så. Säkert finns det mycket kvinnosorg genom tiderna som ingen utom Gud uppmärksammat.

Men jag tror att det kan ha varit för dessa tanter som det var för Elsa Beskow, ni vet pastorsfrun som fick sitta och rita Tomtebobarnen vid matsalsbordet, med alla de sex sönerna lekande runt omkring sig. Hon hade minsann inget, med Virginia Woolfs ord, eget rum. Någon gång har jag stött på spekulationen: tänk vilken konstnär hon hade kunnat bli om hon fått det erkännande hon förtjänade, i stället för att nöja sig med att vara “bara” barnboksförfattare?

Ändå är ju hennes teckningar av barnen lika uppskattade som hennes återgivningar av Sveriges flora. Hon måste haft bra utblick, där från matsalsbordet. Kanske bättre än om hon suttit i ett eget rum med barnen behändigt utarrenderade till dagis? Och frågan är om man inte kan gissa att bönetantens utblick från kyrkbänken, i nivå med alla andra, snarare än uppifrån podiet, gagnat många böner?

Jag tror för all del inte att bönetantens informella ämbete utesluter tanken på kvinnor som förkunnare; båda behövs nog. De står inte i någon naturlig motsatsställning till varandra (lika lite som Johannes Döparen och Jesus gjorde, fastän den ene skydde templet och den andre ofta vistades där). Men jag misstänker ändå att vi i vår tid inte förmår att vara tacksamma nog för alla dem som gjort stora insatser för Guds rike utan att lägga ut något om det på Facebook. Även om vi nu har fler möjligheter än kvinnor haft förr, ska vi inte förakta deras arbete utan vara glada för det. Jag tror det är möjligt att vara glad för det utan att därför bagatellisera de svårigheter som kvinnor haft att bli tagna på allvar och brukade i enlighet med sin kallelse och sin begåvning.

Svårigheten att vara kvinna i en patriarkal miljö är en sak; en annan den tråkiga tradition som innebär att kvinnor inte sällan är så snåla mot varandra och misstänkliggör varandras motiv. När jag i min första bok, Mina bibliska storasystrar – glimtar från Gamla testamentet (Artos, 2019) lyfter fram de judiska barnmorskorna Shifra och Pua som föredömen, när de i trots mot faraos order att de skulle ta livet av judiska bebisar, och menar att vi i dag kan inspireras av deras attityd, vad gäller frågor som har att göra med människolivets värdighet så skriver en ledande svenskkyrklig feminist i en recension att mitt ställningstagande är en “käftsmäll” gentemot alla kvinnor som gjort abort.

Jag har många gånger funderat över den feministiska vreden, vad som driver den. På ett sätt är det förstås uppenbart; kvinnor har genom historien utnyttjats av män på alla upptänkliga sätt, hållits i korsett och varit hänvisade till hemmets sfär medan världen har ansetts tillhöra mannen. Därför kan man säga att den feministiska vreden är oundviklig, ett – som Karl Marx skulle uttryckt det – den svagare partens ressentiment, klasshat, gentemot härskarna. Ett hat som inte kan annat än att, förr eller senare, komma till uttryck i resning, ja kanske också revolution.

Ändå bär det mig emot att gå med på att alla män skulle vara kollektivt skyldiga gentemot alla kvinnor. Det finns och har alltid funnits tillräckligt många exempel på kvinnor som varit högstatuspersoner och män som så tydligt haft låg status att det vore löjligt att hänföra dem till det “förtryckande patriarkatet” (även om det förstås inte är omöjligt att vara förtryckt och förtryckare på samma gång). Feminismen verkar också oförmögen att hantera kvinnor som trivts som kvinnor; det måste ligga en hund begraven, de förstår det bara inte själva! Och så uppfattar man sin kamp som ställföreträdande, å alla deras vägnar som inte begriper bättre.

Jag har nu varit präst i Svenska kyrkan i 20 år. Under denna tid har jag för det mesta varit kritisk mot den kyrkliga feminism som blivit mainstream, vad den står för och vad den fört med sig. Den är så uppenbart mer politiskt än bibliskt präglad. Den kännetecknas så mycket mer av kamplust än längtan efter frid och försoning. Behovet av en tydlig fiende är, som för den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore på sin tid, uppenbart. Han behövde George W Bush som fiende, för att förmedla sin kritik mot makten och dess företrädare, för att själv framstå som god. Därför har också feministerna i kyrkan behövt det behändiga kollektivet “kvinnoprästmotståndarna”. Ja, kanske kan man säga att de båda grupperna har mejslat fram varandra, just som fiender. Även om det funnits ansatser till gemenskap över gränserna har inte det egna syndamedvetandet varit tillräckligt för att någon verklig och varaktig förändring skulle kunna åstadkommas.

Själv har jag haft en del, ibland mycket, gemensamt med de traditionella grupperingarna i Svenska kyrkan. Jag har ofta tyckt att dessa traditioner (den gammalkyrkliga och den högkyrkliga) inte tagits tillvara så som de förtjänat, utan att de ofta reducerats till sin position i ämbetsfrågan. Många barn har därmed kastats ut med badvattnet! Det är onekligen ganska högmodigt av kyrkan att tänka sig att hon inte behöver till exempel gammalkyrklighetens kärlek till Ordet eller högkyrklighetens noggrannhet i liturgin, dess kärlek till skönheten.

Men på senare år har jag alltmer kommit att sörja deras inställning, de som kallar sig “bibeltrogna”. De har hamnat i ett ganska behagligt läge, på det sättet att de kunnat förfasa sig över den liberala kyrkans många tokerier utan att inse att de själva har ett ansvar för feminismens på många sätt aggressiva utveckling. När förslag höjdes, långt före någon prästvigning av en kvinna var på tal, att Margit Sahlins tjänst på Diakonistyrelsen, med inriktning på undervisning och själavård, skulle göras tillgänglig också för andra kvinnor sa de konservativa i kyrkan bestämt nej. De var rädda för att det skulle vara ett steg på vägen mot att öppna prästämbetet för kvinnor. Detta nej delade de med sina motpoler, som menade att absolut likhet måste råda, det fick inte bli något andra klassens kvinnligt prästämbete! Inte konstigt därför att det på sina håll i kyrkan växte fram ett ressentiment och att detta med tiden växte.

Även i en tid som präglas av #metoo finns det mycket att vara tacksam för, många relationer som inte är alltigenom usla, ja, kanske skulle man kunna gå så långt som att säga att det finns många män att tacka för. I alla fall misstänker jag att feminismens misstänksamhet åtminstone riskerar att tappa bort en del av den tacksamhet som många kvinnor skulle kunna ha anledning att känna, gentemot fäder, bröder, makar. Tanken på komplementarism, att kvinnor och män kan fungera väl ihop och vara ömsesidigt beroende av varandra utan att för den skull behöva vara alldeles lika – det är synd att den tanken så ofta avfärdas som kvinnofälla. Visst förstår jag att den ibland använts för att hålla kvinnor på mattan, eller i alla fall att det har blivit följden när man i kyrkliga sammanhang har utgått från pastorn och prästen och gjort honom till alltings mått.

I ett hierarkiskt sammanhang som Svenska kyrkan har en del av den mångfald i tjänsterna som Paulus beskriver i 1 Korinthierbrevet gått förlorad på grund av en överdriven centralisering av prästen; Margit Sahlin på sin tid sa att det svenskkyrkliga prästämbetet hade “vattenskalle”, alltså att alltför många uppgifter rymdes där för att det skulle vara riktigt sunt. Det har hon verkligen rätt i.

Anna Sophia Bonde

Anna Sophia Bonde

Anna Sophia Bonde är komminister i Stensjöns församling och fri skribent. Hon skriver helgkrönikor utifrån kyrkoårets bibeltexter.

Tidigare nummer och teman:

2020
1: Ursprung
2: Övernaturligt
3: Gud i litteraturen
4: Konservatism tillbaka på menyn
2019
1: Inte sant?
2: Klimat
3: Fascism
4: AI
2018
1: Vägledning (dubbelnummer med 4 2017)
2: Radikala medelvägar
3: Skyldig?
4: Ande, kropp och sjuk
2017
1: Att vara människa
2: Pornografi
3: Samtal pågår – inte
2016
1: Människan och mobilen
2-3: Postsekulär kompetens (dubbelnummer)
4: Tro efter Trump
2015
1: Datorspel
2: Mat
3: Barn
4: Fanatism
2014
1: Idrott och religion
2: Förakt för svaghet
3-4: En äkta människa, vad är det? (dubbelnummer)
2013
1: Helt såld (dubbelnummer med 4 2012)
2: Tro på torget
3: Tiden
4: O store bror
2012
1: Mindfulness
2: Frikyrkan?
3: Breiviks leende
2011
1: Kulturspaning (dubbelnummer med nr 4 2010)
2: Welcome to McWorld
3: Motstånd
4: Rivalitet och offer
2010
1: När allianserna faller
2: Vem bryr sig?
3: Det heliga jobbet
2009
1: Nådens revolt
2: Värsta tiden?
3: Bekänna färg
4: Lycka.nu
2008
1: Mörkrets hjärta och hjärtats mörker
2: Bortom det mänskliga
3: Old time religion?
4: Den heliga familjen
2007
1: Där kartan tar slut
2: Minnet av framtiden
3: Ateismens nya kläder
4: Den ”nya” narcissismen
2006
1: Den smala vägens politik
2: På spaning efter framtidens kyrka
3: Martyrernas svar
4: Sann människa?
2005
1: Religiofobi
2: Gud större än jag?
3: Blogg en dag
4: Den omöjlige herr X
2004
1: Trons andra språk
2: Kyrklös tro – trolös kyrka?
3: Sanning och konsekvens?
4: Hur frisk kan man bli?