08 oktober 2022

TIDSKRIFT FÖR TRO, KULTUR OCH SAMHÄLLE



Gemenskapens pris är lidandet

Eleonore Gustavsson skriver om att nå det goda livet genom den besvärliga gemenskapen

Sanddynor i en öken. Infälld bild på  Eleonore Gustafsson.

Första gången jag skrev i NOD var 2008, det var en text om celibatet och jag hade nyss avslutat två år som kommunitetssyster på Nya Slottet Bjärka-Säby. Det var på den tiden då kommuniteten i Bjärka-Säby bara bestod av personer som bodde på slottet och som följde ett gemensamt dagsschema bestående av bön, arbete, studier och gemenskap. I dag finns det även en utvidgad kommunitet som består av personer som bor på andra platser och som i sin hemmiljö följer en gemensam bönerytm.

En kommunitet är en gemenskap som underordnat sig en regel, ett dokument som beskriver gemenskapens värderingar och livsrytm, en kommunitet är alltså en slags lärjungaskola vars syfte är att formera människor till Kristi likhet. Motivet för den som träder in i en kommunitet bör därför vara efterföljelse, inte gemenskap, gemenskapen är medlet, inte målet.

I sin roman Drömmen om Elim beskriver pastorn och författaren Vibeke Olsson en fiktiv frikyrkoförsamling i 1980-talets Stockholm. Bland yuppies och reklambyråer, och i en tid då slagordet lyder “satsa på dig själv”, drömmer medlemmarna i Elim om en solidarisk gemenskap där alla får plats. Men drömmen gick i stöpet, mellan de olika kapitlen där man får lära känna medlemmarnas livshistoria hörs en kör, ett “vi”, på deras sorgesång förstår man att församlingen nu lagt ner. Med nostalgi ser de tillbaka på den gemenskap de än gång hade:

“Det var en sommarkväll på en innergård mellan höga hus, porslinsklirr och ljud av en radio genom öppna fönster, våra skratt som steg mot sommarkvällshimlen. Jag går in och kokar mer te, sa du, och medan gaslågan väste och vattnet sjöd ringde du: kom du också, alla är här. Och på taket sjöng koltrasten.”

Det är inte bara nostalgi, kören ägnar sig också åt självkritik:

“Någon gång i början av åttiotalet hade flera av oss börjat tala allt mindre om frälsning, och allt mer om gemenskap. Efteråt skulle vi fråga oss om det var detta som blev vårt öde. Man kan inte nå människor med gemenskap, den måste alltid vara en biprodukt av något högre mål eller gemensam nytta eller nöje.”

Klassikern Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer är inne på samma spår. Den som drömmer om gemenskap blir alltid besviken eftersom den kristna församlingen består av syndare som gör varandra illa. En kristen gemenskap är en träningsplats, inget paradis, och träningen består i att uthärda gemenskapslivets vedermödor, konflikter, skav och känslan av ensamhet.

För femton år sedan var det många i svensk kristenhet som drömde om kommunitetsliv, det var en del av en större trend som i USA gick under begreppet New Monasticism, en av de tongivande pionjärerna var Shane Claiborne vars böcker översatts till svenska. Vad blev det av allt detta? Flera av de kollektiv som då startades finns inte kvar. Drömde vi om fel saker?

Den kristna kommunitetstanken har sina rötter i eremitrörelsen, ökenmödrar och ökenfäder som levde ensamma i grottor i den egyptiska öknen. Runt dessa andliga mödrar och fäder bildades gemenskaper som i själva verket var eremitkolonier, kollektiv där man hjälpte varandra att leva ett eremitiskt liv, ett odelat liv, ett liv där man söker Gud allena.

När någon söker inträde i en kommunitet bör man enligt den helige Benedikt ta reda på om kandidaten “verkligen söker Gud”. Söker den efter gemenskap i största allmänhet går det inte, och söker kandidaten Gud utan att ta hjälp av en gemenskap når man aldrig fram. Det var detta som var ökeneremiternas upptäckt. Det går inte att leva ett disciplinerat liv utan gemenskap, och orkar man är risken att man drabbas av högmod, den farligaste synden av dem alla, skyhög.

Många som besöker ett kristet kloster slås av den fridfulla miljön. Det många inte vet är att det ofta kokar av ilska på insidan. Det asketiska livet gör helt enkelt att man får mer tid att störa sig på sin nästa än man skulle haft om man levt ett helt vanligt liv i sus och dus, tystnaden gör att missljuden låter desto mer. Dissonansen mellan gästernas upplevelse av frid och kommunitetsmedlemmarnas ilska är något som tas upp i boken Vilket himla liv av syster Sofie O.P.:

“Det förunderliga är att samtidigt som bröder och systrar kokar inombords därför att någon tagit fram fel sak ur frysen, eller glömt att ta ut något alls, flyttat på något som man behöver ögonblickligen, missat att skriva in namn på gäster som plötsligt ringer på dörren, inte satt på – eller stängt av – telefonsvararen, lämnat bilen med tom tank eller vad det nu kan vara, så förnimmer gästerna Guds närvaro så starkt.”

Varje gång jag läser detta ler jag inombords och tänker på alla de gånger jag som kommunitetssyster ilsknade till. Anledningarna till att gästerna trots detta upplever en sådan frid är enligt syster Sofie att kommunitetsmedlemmarna överlåtit sig till den gemensamma och personliga omvändelsen, och därmed skapat rum för frälsaren. Det är frälsarens frid gästerna känner av, inte brödernas och systrarnas.

Mina klostervänner har lärt mig att en konflikt aldrig är en katastrof, den utgör i stället övningsmaterial i konsten att försonas. Utan övning, ingen helgelse, utan konflikter, ingen lärjungaskola. I boken Vardagsmystik hävdar kardinalen och karmelitbrodern Anders Arborelius att den besvärliga människan behövs för att ens relation till Gud ska kunna växa:

“Den besvärliga eller behövande – i Guds värld verkar det vara synonymer – människa jag helst skulle önska dit pepparn växer är just det pepparkorn som gör mitt gudsförhållande väl kryddat och klarat. Jag har aldrig råd att låta kärleken gå på sparlåga. Genom sitt behov eller sin besvärlighet håller min nästa mig vid liv.”

Den besvärliga gemenskapen är vägen till det goda livet: ett liv i kärlek. Det är skavet som får kärleken att växa, om man bemödar sig att hantera det på ett kristet sätt. Det goda livet vinns inte utan prövning.

Eftersom den kristna kommunitetstanken bygger på eremitlivet finns det en respekt för varje människas unika inre universum, och att detta inre liv bör ske i det fördolda. Därför måste den som träder in i en kommunitet acceptera sin egen ensamhet. I ett kloster tillåter man inte förtroliga vänskapsband mellan medlemmarna, man är bröder och systrar, men inte vänner. Man är där för att söka Gud, inte för att bli vän med varandra. Och trots detta, eller kanske på grund av detta, blir de till en enda kropp. Som en benediktinnunna sa till mig en gång: “Det finns inga kända benediktiner, det finns bara kända benediktinkloster.” Något för vår kändiskåta kultur att meditera över.

Det jag saknar allra mest från min tid som kommunitetssyster är den tysta gemenskapen. Man måste inte prata med varandra för att den resonans som Hartmut Rosa talar om ska kunna uppstå. Eller snarare så här: när man accepterar att varje människa är ett mysterium blir det lättare att acceptera sitt eget och andras främlingskap och kunna glädjas åt den gemenskap som faktiskt är möjlig. När jag som pastor varit officiant vid vigslar och begravningar har jag ofta citerat sången Alltid mer av Kristina Bergvall och som bygger på en text av Jean Vanier:

“Du är alltid vackrare än jag ser, jag kan bara ana djupet i ditt sår, vad jag än förväntar är du alltid mer, inom dig finns rum jag ännu inte når. Livets källa i ditt öga, märks när du betraktar mig, när du talar till mig hör jag vem som inspirerat dig. Det bor alltid mera i en människa än vad hon själv kan tala om med ord.”

Vår tid är besatt av att försöka förstå vår nästa, förståelse är kontroll, men som kristen måste man lära sig att släppa kontrollen och överlämna sin nästa i Guds händer. Gemenskapens pris är lidandet, den som söker Gud kommer alltid bli sårad av sin nästa. Att skydda sig mot det såret är att skydda sig mot den korsmärkte Kristus. Att leva i en gemenskap är alltid ett sorts martyrium. Är man inte beredd på det kommer man inte finna den glädje som väntar bortom korset.

I en tid av gängkonflikter behöver vi kristna kommuniteter som visar vilken lycka det finns i att försonas, att ge upp sin heder och sluta hämnas. Det goda livet består av barmhärtighet, ödmjukhet, tålamod och kärlek. Det var skönheten i dessa dygder som fick människor att ge upp sina hedersamma positioner i det romerska samhället och söka enkelheten och fattigdomen i de egyptiska öknarna.

Vår tids öknar stavas Rinkeby, Skäggetorp och Rosengård. Öknen stod för vildmark, inte stillhet, och ett sätt att sluta söka efter det som världen åtrår. Därför är vår tids öknar förorterna. Att Gud låter sig finnas i staden är något som den fransktalande Jerusalemkommuniteten tagit fasta på, en klosterrörelse som valt att bosätta sig i städerna. Namnet syftar på det nya Jerusalem, den himmelska staden, men också på korsdramat, det var i en stad som Jesus instiftade nattvarden, dog och uppstod. I deras klosterregel står det:

“Du vill se Gud? Ängeln visar dig den heliga staden som kommer ner från Gud. Du vill se honom ansikte mot ansikte? Gud bor i staden. Vill du förenas med Gud? Bli en munk i staden.”

Målet för den som träder in i en kommunitet är egentligen varken gemenskap eller helgelse, det man söker är Gud själv. Helgelsen är delmålet, det slutliga målet är att få se Gud (kontemplation), gemenskapen är verktyget. Man strävar efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren (Heb 12:14) och efter det rena hjärtat vars belöning är att se Gud (Matt 5:8). Man säljer allt för att få köpa åkern (gemenskapen) i vilken pärlan (Gud) ligger. Man väljer celibatet för att man blivit förälskad.

Eleonore Gustafsson

Eleonore Gustafsson

Eleonore Gustafsson är pastor vid Nya Slottet Bjärka-Säby, Pingstkyrkan Linköping, och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida och artiklar i tidskriften NOD.

Tidigare nummer och teman:

2020
1: Ursprung
2: Övernaturligt
3: Gud i litteraturen
4: Konservatism tillbaka på menyn
2019
1: Inte sant?
2: Klimat
3: Fascism
4: AI
2018
1: Vägledning (dubbelnummer med 4 2017)
2: Radikala medelvägar
3: Skyldig?
4: Ande, kropp och sjuk
2017
1: Att vara människa
2: Pornografi
3: Samtal pågår – inte
2016
1: Människan och mobilen
2-3: Postsekulär kompetens (dubbelnummer)
4: Tro efter Trump
2015
1: Datorspel
2: Mat
3: Barn
4: Fanatism
2014
1: Idrott och religion
2: Förakt för svaghet
3-4: En äkta människa, vad är det? (dubbelnummer)
2013
1: Helt såld (dubbelnummer med 4 2012)
2: Tro på torget
3: Tiden
4: O store bror
2012
1: Mindfulness
2: Frikyrkan?
3: Breiviks leende
2011
1: Kulturspaning (dubbelnummer med nr 4 2010)
2: Welcome to McWorld
3: Motstånd
4: Rivalitet och offer
2010
1: När allianserna faller
2: Vem bryr sig?
3: Det heliga jobbet
2009
1: Nådens revolt
2: Värsta tiden?
3: Bekänna färg
4: Lycka.nu
2008
1: Mörkrets hjärta och hjärtats mörker
2: Bortom det mänskliga
3: Old time religion?
4: Den heliga familjen
2007
1: Där kartan tar slut
2: Minnet av framtiden
3: Ateismens nya kläder
4: Den ”nya” narcissismen
2006
1: Den smala vägens politik
2: På spaning efter framtidens kyrka
3: Martyrernas svar
4: Sann människa?
2005
1: Religiofobi
2: Gud större än jag?
3: Blogg en dag
4: Den omöjlige herr X
2004
1: Trons andra språk
2: Kyrklös tro – trolös kyrka?
3: Sanning och konsekvens?
4: Hur frisk kan man bli?