Morgondimman steg från de värmländska vattendragen och vittnade om att vintern var i annalkande. Det hade gått en halvtimme sedan han sprang ut ur klassrummet, som vanligt med hög röst och under uppståndelse. De flesta klasskompisar vände blicken snett uppåt medan de ljudligt andades ut. Jag fick syn på honom gåendes på fel sida av landsvägen, körde om honom och parkerade halvvägs ner i diket. Tänkte mig noga för, så att jag inte skulle ge sken av att vara arg genom att kasta mig ut ur bilen, i stället gick jag honom långsamt till mötes. Hans mörka blick var vänd mot den blöta vägbanan. Jag visste att han inte hade någonstans att ta vägen och han visste att jag visste.

– Du, vännen, jag kan köra dig någonstans fast jag vet inte vart.

– Om du klarar av att hålla käften kan du köra vart fan du vill.

Vi körde under evighetens tystnad, den bekom mig inte. I tystnaden kunde jag höra rörelserna från hans kropp mot bilsätet. Allteftersom hans spända muskler slappnade av bytte han ställning och små ljud undslapp från friktionen mellan blött jeanstyg och läderklädseln. Varje litet fuktigt skrapljud var ännu en droppe adrenalin som försvunnit. Till slut frågade han mig om jag får lika mycket betalt för att jaga skitungar med bil som att stå i klassrummet och undervisa dem som det kommer bli något med. I tystnaden som förflöt blev allt sagt som behövde sägas för att vi skulle kunna tala med varandra.

[ Läs fler texter från senaste numret av NOD ]

Talet om cancelkultur väcker många känslor och innehåller en rad olika motstridiga och oförenliga perspektiv. I denna korta essä tar jag min utgångspunkt från ett praktiskt snarare än filosofiskt perspektiv. Vad som får sägas och vem som får tala är frågor som alltid är förbundna med vem som har makten att besvara dem. Ur en socialpsykologisk utgångspunkt finns en djupt förankrad förståelse för att det finns gränser för vad som är lämpligt att säga och hur något bör uttryckas. Därvid är det fria ordet också reglerat av vardagens socialpsykologi, kultur och maktordningar, detta redan samtidigt som tanken formuleras i vårt medvetande. Jag vill därför sålla mig till rabinen Yitzchak Zelig Morgenstern av Kotzk när han lakoniskt konstaterade: “Allt som tänks bör inte sägas, allt som sägs bör inte skrivas, allt som skrivs bör inte tryckas och allt som trycks bör inte läsas”. Så som jag läser Morgenstern är det oundvikligt att mötas av ovälkomna budskap, men i vardagen vilar det mer på mig att inte ta dessa till mig än att sätta upp rimliga förväntningar på, eller än strängare, hinder för att de ska uttryckas.

På Beridarebangatan 25 i Stockholm hade skriftställare Einar Åberg en bokhandel från 1941 och till några år efter kriget. I skyltfönstret hängde ett anslag på vilket det stod att läsa “Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Detta väckte upprördhet och Åberg dömdes till böter för förargelseväckande beteende. Utan större svårigheter går det att leva sig in i att Åbergs tilltag väckte anstöt och det då tillgängliga sättet att begränsa honom var just sagda lag. Efter kriget fortsatte Åberg sin antisemitiska gärning med att förneka Förintelsen, detta gjorde han i en mycket stor skala och kom att bli en centralgestalt för att distribuera litteratur över stora delar av Europa. Ett värv som väckte internationell anstöt och till slut starkt bidrog till att lagen om hets mot folkgrupp tillkom 1948, en lag som under flera år hade det vardagliga namnet “lex Åberg”. Det har snart gått 75 år sedan denna lag tillkom och den har reviderats, utvidgats och anpassats många gånger genom åren. Allteftersom antisemitismen, rasismen, homofobin har ändrat karaktär och uttrycksform så har lagstiftaren och domstolarna kommit att skriva om lagtexten med påföljande omtolkningar av vad som ska förstås som olagliga hatbudskap. Likaså har vår kollektiva förståelse för vad som är hets mot folkgrupp förändrats och därmed påverkat lagstiftningen. I det allmänna medvetandet finns en skala utan mått som spänner mellan det utsagdas olämplighet och dess klander. Längs denna skala söker vi komma överens om när det som är klandervärt ska förbjudas och bestraffas.

[ Stina Oscarson och Navid Modiri om cancelkultur ]

I mitten av 1990-talet samlades nynazistiska Vitt ariskt motstånd (VAM) längs vallgravskajen utanför Feskekôrka i Göteborg och saluförde budskapet “Vit makt judeslakt”. Vid denna tidpunkt var de inte ensamma om den parollen eller liknande otvetydiga hatbudskap. Denna händelse, och liknande, blev den direkta orsaken till att flera överlevande från Förintelsen valde att dela med sig av sin historia i tusentals klassrum under decennierna som skulle komma, så länge som de orkade. Det bidrog också till en straffskärpning av om lagen mot hets mot folkgrupp och 1996 fälldes en ny prejudicerande dom i Högsta domstolen vilken gav de rättsvårdande myndigheterna en ny möjlighet och skyldighet att begränsa spridandet av hatbudskap. Som forskare inom fältet kan jag konstatera att det alltjämt sprids hatbudskap men att de uttrycksformer som fanns under mitten av 90-talet är tämligen ovanliga i dag. Det är också viktigt att komma ihåg att en annan konsekvens är att flera uppväxande generationer under sin skoltid kom att möta överlevande från Förintelsen. En upplevelse som för den som varit med om det är något man bär med sig som en livserfarenhet. Jag skulle till och med säga att överlevandeberättelser har blivit en del av vårt kulturarv vilket 2022 manifesteras genom inrättandet av ett nytt museum i Stockholm till minne över Förintelsen och med utgångspunkt i de överlevandes berättelser.

Min poäng är att all kommunikation äger rum i ett sammanhang, det som föregår kommunikationen och det som sker i kommunikationen och konsekvensen av den är alltid förbundna med varandra. Förutsättningarna, talhandlingarna som sådana och resultatet är en enhet och beståndsdelarna går inte att upplösa från varandra utan att meningen går förlorad. Åbergs bokhandel och VAM:s paroller i dess historiska kontinuitet bidrog till en ny balans för att lagföra klandervärda uttryck och det bidrog också till att en antirasistisk rörelse kom att mobiliseras, en rörelse som i sig väckt vårt medvetande kring andra uttryck som inte nödvändigtvis ska kriminaliseras, men likväl undvikas. Lärdomen ligger i att det inte går, ur ett socialpsykologiskt perspektiv, att helt tysta det oönskade utan att samtidigt tysta det önskvärda. Därvid drar jag inte slutsatsen att allt ska kunna sägas utan juridiska konsekvenser, tvärtom tycker jag att lagen om hets mot folkgrupp har tjänat samhället väl. Däremot är det en naiv föreställning att ett totalt förbud mot alla slags uttryck som kan uppfattas som rasistiska skulle leda till att rasismen upphörde. Likaså är föreställningen om ett samhälle utan kränkningar inte bara naiv utan paradisiskt utopisk, något som i sig är en varningsklocka. Människors vilja att skapa paradiset på jorden har alltid medfört handlingar av avlägsnande av det icke önskvärda. Något som riskerar att leda till att vi fördömer syndaren innan synden är begången. Som människor säger vi inte det vi säger därför att vi är de vi är, utan snarare blir vi de vi blir efter att vi sagt det vi sagt och andra värderar oss efter våra utsagor.

Felix växte upp i ett hem präglat av rasism, homofobi, hat mot samhället och en känsla av att alla som representerade samhället ville familjen illa. Föräldrarnas missbruk, bristande omsorgsförmåga tillsammans med oförmågan att försörja sig låg som ett ständigt hot om att socialtjänsten skulle familjehemsplacera Felix och hans syskon. Han pendlade mellan att bo hos mamma och pappa beroende på var det för stunden var lugnast, var det var nyktrast och där det då kunde finnas ett litet utrymme hos någon att fråga honom om hans dag. I skolan var det omöjligt att undgå att se hans trasiga kläder och de stora matportioner han tog i matsalen. Felix sårbara ansikte när han tog en portion ytterligare av den mat som klasskompisarna ratade påbjöd, så som Levinas sade, vår omsorg.

Det är bara så svårt att visa omsorg när vi inte vet vad vi ska göra. När vi närmar oss och rör vid det försvarslösa barnet finns alltid risken att vi förväntas skydda det utan att veta hur. Vi famlar mellan meningslöshetens triviala uppmuntran och skammens undvikande. Det var lättare att se sin roll när Felix uttryckte sin rasism än sin sorg, sin homofobi än sin rädsla – och när han förnekade Förintelsen fanns det ett tydligt ärende för skolan att gripa in i. Snabbt kunde han göras om från ett behövande barn till ett barn som behövde regleras. En häxkittel av hemmets vanvård och hat destilleras fram till ett koncentrat i form av rasisten Felix. En identitet han inte hade något emot, det var lättare att vara rasistiska Felix än stackars Felix. Rasistiske Felix hade han viss kontroll över, genom att dela med sig av sina åsikter eller hålla tyst kunde han välja att vara mer eller mindre rasist, att mer eller mindre skyla över “stackars Felix”.

[ Magnus Malm: Oljans makt visar vår ovilja till omvändelse ]

Jag tittade på honom och svarade:

– Jo, jag får lika mycket betalt nu som när jag står i klassrummet.

– Det är ju fan helt sjukt. Du har kört omkring med mig till ingenstans utan att säga något och ändå får du betalt.

– Jo, men jag tänkte på en sak. Tänk om du har rätt. Tänk om Förintelsen inte har ägt rum, det har aldrig funnits några godståg, gaskamrar eller massgravar. Vad skulle hända då, alltså med ditt liv?

– Vad, menar du?

– Om du har rätt, skulle du bli rymdingenjör då, skulle vädret alltid vara bra, skulle alla vilja vara vän med dig då?

– Nä, fan en sådan dum fråga. Inget skulle väl bli annorlunda, inget alls ... [Lång tystnad] ... egentligen har jag helt andra problem. Egentligen tänker jag på helt andra saker.

–Vad tänker du på då?

– Jag tänker på att inte tänka på det jag drömmer om på nätterna. Jag vaknar nästan varje natt av samma dröm. Jag är kanske fyra eller fem. Jag har på mig en sådan där hel pyjamas, du vet, som en overall med Musse Pigg på. Jag vaknar av att det är bråk i vardagsrummet och jag går ur sängen. Jag får syn på mamma, hon ligger på golvet och någon av hennes “pojkvänner” står över henne och håller ett askfat i handen, ett stort i något slags sten. Han håller henne i kragen och slår henne i huvudet med askfatet och blodet har runnit till en pöl på golvet. Mamma tittar på mig och med panik i blicken och med sluddrig röst säger hon att de bara leker. Jag minns hur jag kissade på mig och gick tillbaka till sängen. Jag minns att jag inte kunde somna och låg och kände hur kisset blev kallt mot mina ben. Jag vaknar varje natt av att mina ben känns kalla. Jag skiter väl i Förintelsen, jag har andra problem.

Det Felix sa var ingen överraskning, vare sig innehållet eller min rädsla över vad jag skulle ta mig till, vilket mitt ansvar var. Tillsammans kom vi överens om att köra till BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). Medan Felix var där åkte jag till familjehemsbehandlarna och i ett klassrum någon mil därifrån hade de andra eleverna för länge sedan gått hem.

Det som sägs, sägs alltid i ett sammanhang, det som hänt innan är en oupplöslig del av sammanhanget och vi kan bara påverka vilken riktning sammanhanget ska ta. Ibland kan riktningen vara en lagskärpning, ibland en biltur man bär med sig resten av livet. Min rädsla för cancelkulturen är att den vill förhindra själva sammanhanget i vilket det mänskliga mötet kan äga rum, trots allt.

Det har nu gått 20 år sedan den där bilfärden ägde rum, men det händer att Felix ringer mig då och då.