Var möts människor egentligen, och vad gör mötesplatserna med oss? Under covid 19-pandemin blev frågorna på ett sätt akuta, på ett sätt fick de pyspunka. Under 2000-talet kan människor utföra konststycket att umgås utan att träffas fysiskt. I och med internets intåg i människors vardag har vi fått en ny plats för möten – skärmen. Effekterna av denna nya mötesplats genomsyrar vår vardag, och berör alla livets områden. Ibland genererar de digitala flödena fruktansvärda konsekvenser. Under den 6 januari 2020 följde många händelserna i Washington med bestörtning och oro, och eftermälet av stormningen av Capitolium har handlat om hur Donald Trumps användning av sociala medier hetsade människor till det som måste beskrivas som ett kuppförsök. Inför och under Putins invasion av Ukraina har desinformationskampanjerna på nätet varit en viktig del av den ryska strategin. Ett något mindre radikalt exempel på skärmens inverkan på sociala relationer är den senaste tidens uppsving av skönhetsoperationer efter att många tröttnat på att se sitt eget ansikte speglat i Zoom.

Det som präglat 2010-talet och början av 2020-talet är att skärmen formar våra gemenskaper och rentav våra demokratier, på sätt som inte alltid är önskvärda. Tidigare i människans historia har nya mötesplatser krävt både nya sociala koder och nya lagar, samhällen har gemensamt processat effekten av nya fora för gemenskap. På många sätt är vi mitt i den utvecklingen när det kommer till sociala medier och den mötesplats de skapar just nu. Vi kommer behöva göra som människan alltid gjort med nya mötesplatser för att de skall kunna fungera på ett konstruktivt sätt.

Eftersom internet numera är en viktig mötesplats för människor, kan det vara intressant att börja den här artikeln med att minnas att hur och varför människor har mötts via nätet har utvecklats över tid. I början av internetrevolutionen skedde social samvaro på nätet framför allt i olika communities. Dessa communities uppstod ur antingen arbetsrelaterade behov eller gemensamma drag och behov hos privata användare – ålder, kön, intresse för spel, norsk black metal eller söta bilder på katter (eller vad det nu kan ha handlat om).

I den raketsnabba utvecklingen av nätet så har just olika communities kommit att spela en stor roll. Från att ha varit ett intresse för små, väldefinierade grupper, förvandlades den här typen av mötesplatser under slutet av 00-talet til allmän egendom i och med intåget av sociala medier. Facebook som idé (för att ta ett exempel som inte går att gå förbi) handlar om att användaren inte längre är en anonym person med ett särskilt intresse, utan under eget namn representerar mig själv, och ger en (semi-) offentlig bild av sig själv. Var och ens eget sociala nätverk kom med Facebooks intåg att bli avbildat digitalt (och dessutom något företag kunde tjäna pengar på).

Sociala medier kommer antagligen inte försvinna. Det är svårt att tänka sig att vi skulle lyckas eller ens vilja försöka vrida tillbaka samhället till en pre-instagram-era eller dylikt. Det understryker hur viktigt det är med att hitta de sociala koderna online, så att det verktyg som sociala medier är skall kunna uppfylla den potential att befordra liv, tankeutbyte, vänskap och jämlika relationer som det framhålls vara. För när man studerar historien hittar man mängder av exempel på hur människor reflekterar över gemenskapsformer för att hitta goda sätt att kunna mötas inom ramen för dessa fora, där samtal kan få finnas och vänskap skall kunna få växa. Vad mer är: Det finns goda exempel på hur samtalet om ett visst forum förbättrar det, gör det till ett bättre verktyg för ett samhälle.

Under antiken var den mest omhuldade men samtidigt mest föraktade formen av socialt umgänge symposiet. Ett symposium var ett samlande namn för middagar med efterföljande samvaro bestående av vindrickande och efterrätt, gärna ackompanjerat av samtal, underhållning och sällskapslekar. Symposiet var som gemenskapsform precis som våra sociala medier i dag behäftade med ett rykte och en viss debatt omkring sig. Middagsbjudningarna sades vara en liderlighetens och dekadensens högborg, men var samtidigt förstådda som en normal och vardaglig form av umgänge, som de flesta manliga romerska medborgare (och med tiden även de flesta kvinnliga) hade tillgång till. Det var en plats där gudar tillbads och vänner hedrades, affärer gjordes upp, äktenskap mäklades, fejder upphörde eller började. Det var mediet för hur man firade bröllop, begravningar och födelsedagar. Precis som vår tids sociala medier fanns det en vardaglighet och väl fungerande socialt integrerad form av symposium som gav möjlighet till att odla vänskaper. Men så fanns också de problematiska formerna – en del av symposierna slutade som fylleslag.

Symposiet skedde också oftast i ett socialt sammanhang. I den antika världen fanns en infrastruktur för möten genom de mängder av klubbar, kulter, gillen och gemenskaper som lämnat efter sig mängder av arkeologiska data. I den vanliga klubbens månatliga möten (vilket var ett vedertaget upplägg) kunde man bjuda in gäster – kanske familjemedlemmar eller affärspartners. Symposiet blev en mötesplats för främlingar samtidigt som det var det viktigaste sammanhanget för att upprätthålla redan fungerande relationer.

Det finns många texter från inte minst framstående skribenter som Platon, Xenofones och Plutarchos om hur en god middagsbjudning går till. Genom att framställa exempel för allt från konversationsfrågor till etikett målar de upp exempel på den ideala middagsbjudningen, där deltagarna är jämlika, det finns goda konversationer som alla deltar i och så vidare. Något som rimmade väl med inte minst Aristoteles i Den Niccomachiska Etiken var att det också kunde skapas långsiktiga relationer. Syftet med middagen var att möjliggöra vänskap och insikt. Därmed fanns en potential för symposier att fostra demokratiska värden.

Det fanns som kontrast till det goda idealet parodier på symposier som spårar ur, dryckesslagen jag nämnde ovan. Dessa utgör dåliga exempel på middagsbjudningar. Lucianus (120–180 e kr) skriver i sin satirskrift Symposium om en fiktiv middagsbjudning (många av händelserna var naturligtvis sådana som många kände igen), där en drucken manlig middagsgäst försöker våldföra sig på flöjtspelerskan som stod för underhållningen (Symposium, 46). Inte sällan kan rika mäns tölpaktighet framställas i all sin pinsamhet i den här typen av parodier. Det tyder dels på att det antagligen inte var så ovanligt med tölpaktigt beteende, dels ansträngde sig många för att undvika att bete sig som tölpar.

Det är värt att notera att antikens främsta filosofer funderar över middagens upplägg, över värdens roll, över lämpliga samtalsämnen, bordsplacering och även mängden alkohol som är lämplig att dricka för att middagen skall uppnå idealet. Man menade helt enkelt att detaljer gör skillnad, och att ett gott värdskap kräver att man hanterar potentiella sociala katastrofer innan de sker.

Men vad har detta med sociala medier att göra? För att symposier skulle kunna bli den goda mötesplatsen som filosoferna drömde om behövdes goda sociala koder och konstruktiv kritik. Analogt, för att sociala medier ska kunna vara en god kraft i samhället som uppfyller sin potential behöver de regleras med goda sociala koder och konstruktiv kritik. Det kan även behövas lagstiftning för att de ska fungera optimalt. Lucianus konstruktiva kritik av den tidens vanligaste form av social samvaro förändrade formen till en bättre form för gemenskap under antiken. Det fanns vidare en insikt hos antika filosofer att gott umgänge kräver gemensamma ansträngningar. Ansvaret för ett socialt klimat ligger inte enskilt på en plattform (värden), myndigheter, filosofer eller enskilda deltagare. Faktiskt har alla ett gemensamt ansvar. Interna regler för en plattform är bara en pusselbit. Det krävs att användaren beter sig på ett myndigt och moget sätt. Symposielitteraturens målbeskrivning, att symposiet skulle vara ett forum för gemenskap, var viktig. Målet fick också avtryck i vilka regler som var lämpliga.

Men vad har detta med vanliga kristna att göra? Få av oss driver sociala plattformar, få av oss stiftar lagar. Må så vara, men de flesta av oss är användare av sociala medier. “Ni är jordens salt” säger Jesus (Matt 5:13). Den kristna etik som präglar livet i allmänhet för en lärjunge, behöver också prägla livet online.

Bergspredikan är ytterst relevant även för mina relationer på nätet. Kanske är en del av bidraget från en kristen människa, att inte vara en tangentbordskrigare i ett kulturkrig, att inte vara den dryge snubben, att inte hela tiden till varje pris ha rätt. Jag kan inte förändra andra människors beteende på nätet, men jag kan påverka mitt eget.

Symposieformen var antagligen den form som fick bära eukaristifirandet i Korinth (jfr 1 Kor 11:17–34). Kyrkans möte med den tidens form för umgänge förvandlade med tiden symposiet till ett tecken för försoning och Guds kärlek.

Vad blir berättelsen om kyrkans möte med vår tids mötesplats? Sociala medier kommer antagligen inte försvinna. Kyrkans resonemang om det, teologiskt och etiskt, är en av nycklarna till att göra sociala medier bättre.