Är svensk kristenhet i otakt med Gud? Håglös, apatisk och försoffad? Utan vilja att försaka, men med stark lust till karriär och ägodelar? Lägger kyrkans folk sin tid på teve i stället för på bönemöten? Har kärleken till människor svalnat? Har det kristna budskapets livsförvandlande utmaning helt enkelt blivit ointressant?
