Släpp kontrollen över din ”mansbebis” och rädda äktenskapet

Min man är hopplös. När jag kommer hem från jobbet sitter båda ungarna bakom sina skärmar. Oöppnade kuvert ligger mitt på köksbordet och middagen är inte påbörjad, förmodligen inte ens påtänkt. Och vad gör han? Han sitter vid sin egen skärm, rusar upp, kommer fram och väntar sig en stor, varm välkomstkyss. Vad ska jag göra åt denna mansbebis?

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Har ni sett det förut? Det är ungefär så man kan sammanfatta de senaste årens mansbild i sociala medier, framburen av kvinnor i heterosexuella relationer som alla ställer frågan: Varför ska jag och alla andra kvinnor göra allt jobb i familjen?

SvD:s kulturredaktör och Dagenmedarbetaren Josefine de Gregorio tar sig an ämnet på ett annat sätt (SvD 25/5). Under rubriken ”Ingen vill framstå som en gnällkärring – osexigt” vänder hon helt radikalt på perspektivet. Är det verkligen männens fel att kvinnorna styr i hemmet? 

”Det är sant att det är jag som köper barnens kläder och … sköter det administrativa kring barnbidrag, läkarbesök och BVC”, skriver hon i en nyckelpassage. ”Men det är ju inte för att min man vägrar som jag gör det här, utan för att jag har tagit på mig de uppgifterna. Och varför har jag det? För att jag är ett kontrollfreak. Jag tycker helt enkelt att jag är mycket bättre på att välja leksaksbilar, byggsatser och gympaskor.”

Att kvinnor i barnfamiljer lägger mer tid på hemarbete än män är testat och bevisat. Många kvinnor vittnar om hur ojämlikheten får dem att känna sig kroniskt stressade. Men att pappa inte mår lika dåligt kanske antyder att han hittat en rimligare livsbalans? Måste svaret då vara att han höjer sin ambitionsnivå – vad skulle hända om mamma i stället sänkte sin? Om hon accepterar att släppa lite av kontrollen och överlåta köpet av gympaskor, även om pappa råkar köpa ett par ”sämre”?

Kanske handlar denna surdeg om vad i en relation som är viktigt på riktigt. Att räkningar betalas, sjukdomar behandlas, näringsrik mat serveras: mycket viktigt. Att barnen har matchande kläder och hembakat i matsäcken: mindre viktigt.

Vad är det som säger att mammas nivåer är facit? Jag tror att många män känner att de kliver runt i sin relation som aktörer i en pjäs som regisseras av någon annan, med ett manus de aldrig fått läsa – än mindre medförfatta – och där de får skäll om de agerar fel.

Familjen är inte sig själv nog

Vad gäller familjeliv har kvinnan i vår samtid problemformuleringsprivilegiet. Om du skulle fråga svenska män vad de saknar i sitt äktenskap kanske svaret inte alls blir mer markservice utan mindre hets, mindre perfektion och planering, mer improvisation, och, förlåt, mer sex. Betyder det att männen har rätt och att kvinnorna måste skärpa sig? Definitivt inte. Bara att båda parter har rätt till sin bild och att det ingår i ett vuxet samliv att försöka lösa sina problem på ett sätt som fungerar för alla. Det gör man med samtal, öppenhet, lyhördhet och inte minst kompromisser.

I min krets finns åtminstone tre fall där kvinnan lämnat sin partner för att han visade sig vara helt inkompetent som förälder. Det var räkningar som inte betaldes, försvinnande in i datorspel, oförmåga att kommunicera. Gemensamt för de männen var npf-diagnoser som de inte brydde sig om att åtgärda, och det är inte alls vad jag talar om här.

Men kanske är det så att den hopplöse mannen i textens början tyckte att barnen förtjänade lite skärmtid just då. Han hade öppnat kuverten så småningom och hoppades att familjen skulle enas om hämtpizza i kväll. Välkomstkyssen är väl bara trevlig?

Du kanske inte måste göra något alls åt din mansbebis – utom att regelbundet och öppet prata med honom om hur ni vill att ert familjeliv ska se ut?