Jag håller med Susanne Andersson i de kritiska frågor hon ställer i Nya Dagen den 11/2. Många av dem relaterar till den ständiga utvärdering varje kristen och varje församling bör ställa sig inför. Mina citatval i artikeln den 14/1 var i terminologi till en viss del ”företagsanpassade” men pekar i riktning mot viktiga ställningstaganden för varje församling och kyrka.
Det första jag ville accentuera var kyrkans uppgift. Vi möter detta genom hela Apostlagärningarna. Utbredandet av Guds rike fanns längst upp på dagordningen. Det brann en eld och fokuseringen var enkel – evangeliet måste ut till varje pris. Det fick Paulus att gå dit ingen gått. Han säger att ”fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt (1 Kor 9:19). När det i Apostlagärningarna talas om, att ”ordet genom Herrens kraft” fick ”ökad framgång och styrka” (Apg 19:20), finns det en omedelbar koppling till antalet omvändelser och helanden (även om inga siffror förekommer).
Det vi behöver göra (och då kanske speciellt i västvärlden) är att skruva upp termostaten. Själavinnandet måste få topprioritet. Att församlingen är det ”tvärtomrike” Susanne Andersson beskriver berör inte bara mig utan alla jag möter. Siffror och utvärderingsinstrument i det sammanhanget kan representera passion och vara ett mått på vart man är på väg. Det var denna passion Dean Kelley syftade på när han talade om att ”göra livet meningsfullt i ultimata termer”.
Det andra jag ville lyfta fram var det man inom missionsteologi ibland kallar ”kulturens nycklar” och som öppnar för evangeliet. Lovsång på kurdiska med musik och poesi anpassat till den kulturens klädedräkt når i dag kurder i hela världen. Bruce Olson upptäckte ”jesusnycklar” i språk och kultur hos motilonindianerna. I dag sprider motilonindianerna evangeliet och har kontakt med 30 andra indianstammar. Det bor 1,8 miljoner människor i Stockholms län. Av dessa är 252 000 mellan 7–18 år. 55 000 är mellan 16–18 år. Hur ser ”kulturens nycklar” ut för dessa? Kanske är ”mikrofon- och elsladdar” en faktor som kan ge signaler i rätt riktning för många av dessa människor.
Jag tror att det är varje lokal församlings uppgift att definiera varför man finns, vilka man vill nå och hur man ska göra det. Ska vi ta Apostlagärningarnas förlängda mandat på allvar handlar det om att ”mänskliggöra” evangeliet så att det förstås på ett så bra sätt som möjligt.
Som jag ser det är inte faran i dag att vi närmar oss världen i vårt gudstjänstspråk. Snarare är det vanligt att gudstjänst och form inte alls kommunicerar med stora grupper av människor i vårt land. Jesus, Paulus, Luther, William Booth och andra var tydliga när det gällde ”marknadsföring av evangeliet”. De använde de medel som kommunicerade med de breda folklagren i sin tid. Eller som kommunicerade med de målgrupper de befann sig bland.
I den kallelsen finns många typer av ”mätinstrument”. Rubrikvalet på min artikel (14/1) var olyckligt – den var inte satt av mig och fick hela artikeln att handla om församlingstillväxt i bestämd form. Mycket av det som händer av gudsrikestillväxt har olika former – då får också mätinstrumenten se olika ut. Stannar vi upp inför Apostlagärningarna ser vi denna variation: ”Många lama och lytta botades” (Apg 8:7); ”gjorde judarna som bodde i Damaskus svarslösa, när han bevisade att Jesus är Messias” (Apg 9:22); ”Detta blev känt i hela Joppe och många kom till tro på Herren”; ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet”; ”Guds ord hade framgång och spreds allt mer” (Apg 12:24).
Vi saknar inte förebilder för värdering och mätning. I tillämpningen av detta gäller det som Susanne Andersson påpekar; gudsriket har en källåder som skapar liv i stället för stress och utmattning.
