Våra föräldrar sa inte ”jag älskar dig” – vi säger det jämt

Vi fick av våra fyrtiotalistföräldrar aldrig höra att vi var älskade. Vi tjatar hål i huvudet på våra barn om hur älskade de är.

Vet du vad jag brukar göra?” Den sextonårige killen fäste blicken bakom min axel och började fnittra åt sig själv. ”Jag brukar stanna på trappen utanför huset och andas en stund. För jag vet, att så snart jag öppnar dörren kommer jag få 38 frågor om min dag. Och varje fråga ska kopplas till en känsla. Tänk om jag inte känner något? Tror du mamma har tänkt på det?” Tillsammans med två vänner driver jag ett företag som sysslar med generationskrockar i olika grupper. Församlingar, företag, idrottslag och arbetsgemenskaper. Vi har ofta roligt men roligast är det när unga människor beskriver de äldre de har omkring sig. Kanske är det som allra skojigast – och som mest talande – när de beskriver sina föräldrar.

Som sjuttiotalister – den generation jag själv tillhör – verkar vi ha ingått någon slags pakt. Vi fick av våra fyrtiotalistföräldrar aldrig höra att vi var älskade. De där orden sades aldrig. De omsattes i handling, men dagen slutade aldrig med ett "jag älskar dig" vid sängkanten. Så vi har beslutat oss för att minsann göra tvärtom. Vi tjatar hål i huvudet på våra barn om hur högt älskade de är. Och vi påminner dem ständigt om att de har rätt till att känna alla känslor. Väl så, men tänk om vi har dragit det lite långt? Tänk om varje moment i livet inte måste kopplas till en känsla, analyseras och sättas ord på?

Livet går upp och ner. Det är en del av att leva att ena dagen tycka att det känns som en evig uppförsbacke och andra dagen som ett hoppsasteg på en sommaräng. Men i en tid då allt ska lösas fort och då psykologhjälp alltid finns i en app nära dig tycks vi tror att målet med livet är att det ska levas rakt. Jag möter så ofta unga människor som försöker ta varje känsla så fort den dyker upp och lösa den. Reda ut den. Hacka sönder den och eliminera den så att livet kan bli rakt igen. Jag möter sjukhuspersonal som ägnar sin tid åt att plåstra om enkla rivsår som människor sökt vård för med motiveringen ”tänk om det blir en farlig infektion!”.

Jag möter lärare som ger upp för att föräldrar ringer och vill gå igenom varje dags konflikter och resultat för sina barn.

Tänk om livet är lättare att leva om vi zoomar ut lite grann? Tänk om inte precis allt som händer måste kopplas till en känsla som ska redas ut? Tänk om vi kan låta oss bara vara lite grann? Så vi slipper stanna till på trappen och andas för att orka ta tag i varje litet gupp som dagen erbjudits oss? Tänk om vi får mer gjort tillsammans om vi vågar lyfta blicken från vårt eget? Även om det skulle innebära att vi en dag glömde dagens ”jag älskar dig”.