Livsstil

Pappornas skojande främjar barnets utveckling 

Professor Anna Sarkadi lyfter vikten av pappaskämt och ”rough-and-tumble”-lekar

Publicerad Senast uppdaterad

Fakta: Exempel på ”pappaskämt”

  • För att komma vidare i karriären skulle man kanske försöka sig på att bli låssmed. Det skulle öppna många dörrar.
  • Hur ser man på ett fiskenät att det är från Grekland? ”Satt-sik-i”.
  • Vilken del av kroppen är sämst? Nack-delen. 
  • Vad heter en alligator som ätit en GPS? Navigator.
  • Vad sa hajen efter sin första dag i skolan? ”Det var haj-school”.

Vad heter en engelsk rik mördare? Kill-you-när förstås! Och vilken trevlig fågel ni har. Ja, det är en umgås! Detta är två exempel på så kallade pappaskämt, som ofta möts av ett stön snarare än av gapskratt. Men de är viktiga likafullt. Det menar forskaren Anna Sarkadi, som gästade podden Dagens föräldrar. 

I ett fungerande föräldraskap behövs både den som utmanar barnet fysiskt och psykiskt, och den som står för tryggheten och omhuldandet. Det slår forskaren i socialmedicin, Anna Sarkadi, fast. 

Hon ingår i ett team som forskar på föräldraskapets betydelse för barnets utveckling och där har man bland annat landat i att pappaskämten behövs. 

– Även om det leder till suckar och himlande med ögonen hos barnet så är det bra att fortsätta skoja. Det är det återkommande, det trygga som är grejen. Skämten har också ofta en språklig komplexitet som gör att man måste tänka till – det blir ett litet pussel för barnet att lägga vilket är utvecklande. Man utvecklar också sin uppfattning om humor, vad man tycker är roligt. 

– Gåtor, ordlekar och språklig stimulans i alla dessa former är en gudagiven gåva till barnen. Hur många talade ord ett barn får till sig har stor betydelse för dess språkliga utveckling. Oavsett utbildningsnivå kan man alltid berätta historier för varandra och samtala kring middagsbordet. Tyvärr ser vi att det minskar att man sitter ner tillsammans och äter middag ihop, det tycker jag verkligen att man ska värna om. 

Bra vara pinsam

Att vara lite pinsam som förälder är också något positivt, menar Anna Sarkadi. Hon forskar på barns psykiska hälsa vid Uppsala universitet, och där har man sett i olika studier att barnet behöver få träna på olika sociala situationer, både bekväma och mindre bekväma sådana. I en trygg kontext. 

När en förälder gör något som barnet upplever som pinsamt på lagom nivå ger det en motståndskraft, en resiliens, som hjälper en att klara motgångar och kriser i livet.

Anna Sarkadi

– När en förälder gör något som barnet upplever som pinsamt på lagom nivå ger det en motståndskraft, en resiliens, som hjälper en att klara motgångar och kriser i livet. Man lär sig att hantera socialt obehag.

– Men det ska förstås ske med kärlek och med glimten i ögat; man behöver ha barnets bästa för ögonen. 

En annan faktor som är viktig för barnets utveckling är den typen av lekar som utmanar dem fysiskt och som lär dem att hantera både kraft och rörelse. En del föräldrar, kanske framför allt mammor, har nog suckat när pappan busat med barnen strax innan läggdags, och kastat upp dem i luften. Men dessa lekar, som kallas ”rough-and-tumble play” på engelska, spelar en avgörande roll för barnets utveckling, visar forskning. 

– Det utvecklar barnets självständighet, förmåga till riskbedömning, man tränar balans och lär sig vad som är lagom starkt. Man lär sig också gränser och hur man är rädd om sig själv och andra. Man behöver också låta barnet utforska saker på egen hand och pusha det lite grann för att det ska våga.

– Dessa lekar och utmaningar står oftare papporna för enligt våra studier, men vi ser även i samkönade par hur ena parten tar rollen som den busiga och den andra blir den tryggande, hållande. Vi behöver båda delarna för att lära oss olika saker. 

Räcker med en som bryr sig

Ett annat område som Anna Sarkadi och hennes forskarkollegor tittar på är vikten av samhälleliga institutioner, både statliga och inom civilsamhället. Kyrkorna hör till den senare kategorin och här är det viktigt att möta barnen som människor och vägleda dem med kärlek, understryker Anna Sarkadi.

– För ett barn som lever i utsatthet betyder det oerhört mycket om det finns så lite som en enda vuxen som verkligen bryr sig och som finns där. Vi får hjälpas åt att ge uppmärksamhet till fler barn än våra egna.  

Och även i kyrkornas olika barnverksamheter behövs både män och kvinnor, vill Anna Sarkadi understryka. Vi kompletterar varandra, det är tydligt, menar hon.

– Studier visar till exempel att om man bara har några män på en skolgård som blir stämningen lugnare. Man har olika roller och olika saker man bekymrar sig över. Pappor blir oftare bekymrade över om ett barn är blygt och inte tar plats, medan mammorna i högre utsträckning bekymrar sig över utåtagerande beteenden.

– Så både män och kvinnor behöver steppa fram, för barnens skull.