28 september 2021

En tidning på kristen grund



Relationer

Klart pojken ska få permanenta sig

Ibland måste en mamma hålla tyst.

Mamma, kan du permanenta mitt hår?" Vissa saker ser man inte komma. När min son ställde den där frågan häromdagen fick jag först ett skrattanfall. Sedan började jag berätta för honom om min ungdoms ständiga permanenter. Spolarna som drog och slet i håret och fixeringsvätskan som ville rinna ned i ögonen. Min son tittade besviket på mig. Han hade inte bett att få höra min version. Han ville bara ha sin egen upplevelse.

Men när jag ändå är inne och tuggar på gamla minnen kommer jag att tänka på min första bästis från lågstadiet. Kanske är jag som förälder lite som hon var då. Hon hade nämligen inte heller hade vett att hålla tyst.

Vi var bästisar under den tid när Carola slog igenom. När bästisen fyllde nio fick hon den där kassettbandet som alla småtjejer ville ha. ”Främling”. Vi satt på golvet i hennes rum framför bandspelaren. Lyssnade och tummade på kassettens fodral där Carola log i sitt perfekt lockade hår mot en ljusblå himmelsbakgrund. Innan jag gick hem frågade jag om hon kunde spela av sitt Carolaband till mig. Jag hade tur. Min bästis hade en gammal kassett med Tracks-listor som hon kunde spela över. Hon lovade att ställa sina två bandspelare tätt mot varandra så att ljudet skulle bli riktigt bra. Min lycka var total. I morgon skulle jag få min Carola-kassett.

"Varsågod" sa bästisen och tindrade med ögonen när hon lämnade över kassetten nästa dag. När jag kom hem stängde jag in mig på mitt rum. Detta var min stund med Carola. Hon skulle sjunga ur min bandspelare. Jag tryckte på Play och Carola satte igång. Min kompis hade verkligen lyckats med ljudet. Allt hade gått in, men det var något märkligt med sången. Det var inte bara Carola som sjöng. Nästan hela tiden hördes en röst till. Det var bästisens röst. Hon hade suttit ovanför bandspelarna och sjungit med. På varenda låt faktiskt. Jag var besviken. Det här blev inte min stund med Carola. Det blev Carola genom min bästis. Det var inte alls vad jag hade bett om.

Jag var ett barn som ville upptäcka själv. Och nu vill mina barn upptäcka själva. Höra livet sjunga för dem. Och inte alltid genom mig.

"Visst, vi åker och köper en permanent", sa jag till min son när jag tänkt efter en stund. Några timmar senare satt vi där med spolar och vätskor och pillade. Dagen efter gick han till skolan lycklig, i trendiga lockar. Livet är till för att upplevas på egen hand. Och ibland måste en mamma hålla tyst.

Läs också Våra föräldrar sa aldrig "Jag älskar dig" – vi säger det hela tiden

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Relationer