Ska livet kännas meningslöst efter 70?

Hej Christina

Jag är en kvinna på snart 70 år som hamnat i ett ovant läge i livet. Jag har haft fullt upp livet igenom. Först var det barn, jobb och engagemanget i kyrkan. Sedan kom barnbarnen som tog både tid och kärlek. Men för ett par år sedan var det som om allt började ebba ut samtidigt. Jag hade gått i pension, barnbarnen blev tonåringar och i kyrkan fanns yngre personer som ville ta över mina uppgifter. Kanske är det så här det ska vara, men jag har svårt att hantera den nya sysslolösheten och känslan av att inte vara behövd. Känslan av meningslöshet och att livet liksom är över kommer smygande allt oftare. Är det så här livet ska kännas nu eller kan man hitta ny mening efter 70?

BJ

Pensioneringen är en livshändelse som för många drar i gång något av en livskris. Den märks inte alltid så mycket utåt, men tankar och känslor, som man tidigare kunnat hålla undan genom att ständigt vara sysselsatt, väcks. Även om vi kanske inte pratar om det, påverkas vi av insikten om att livet framför oss krymper alltmer och allt hastigare.

Att vi i 65-årsåldern förväntas avsluta vår yrkesverksamma tid i livet, förstärker bilden av att allt därefter går mot sin avslutning. Det är ju en sann bild i så måtto att större delen av livet ligger bakom oss, men samtidigt är medellivslängden nästan 85 år och många blir förstås betydligt äldre än så. Kanske är det tjugo friska år kvar? Det är en fjärdedel av livet!

Fram tills nu har du gjort det du har behövt göra. Livet har lagt uppdragen på rad framför dig och du har tagit dig an dem. Men nu har en tid kommit då inga måsteuppdrag läggs där mer, hur ska man hantera det? Är det tid att påbörja en stilla avslutning av alltsammans eller ska man starta om, ta nya initiativ och köra på “ända in i kaklet”? Det öppnas nu en möjlighet till omvärdering av vem man vill och kan vara. Hur den kärlek man vill fortsätta att ge ska gestaltas. Och, kanske framför allt, frågan om hur man håller sig levande ända tills man dör.

[ Christina Halldorf: Hjälp snart är det för sent att bli mamma ]

Att slå av på takten, förbereda, ordna och reflektera är ofta klokt. Många ägnar tid åt att “döstäda”, genom att rensa skåp och lådor från sådant som aldrig mer kommer att efterfrågas. Kanske skriver man ett testamente, ordnar ett vitt arkiv. Ordnandet är ett sätt att acceptera och kliva över tröskeln in i den nya tiden. Kanske sörja en del av det som blev – och det som inte blev. Det kan vara en mycket värdefull tid, då man börjar lätta på sin packning. Predikaren skriver om de olika tiderna i våra liv: “en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta …”

Vår spontana fråga när den yrkesverksamma tiden avslutas är ofta “vad ska jag göra nu?”. Den som av olika skäl för en tid inte kunnat engagera sig, märker snart att nedstämdhet och en känsla av att inte längre duga något till smyger sig på. Vi tappar fort, i ensamheten, tron på oss själva. Vi verkar må bäst när vi hittar gemenskap och vänskap och känner oss uppskattade. Att få bidra med det vi kan och att få lära sig nytt ger mening åt våra dagar. Kanske har du egna önskningar och intressen som tryckts undan så väl att du knappt minns dem längre? När tiden nu öppnar sig kan de komma fram i ljuset. Ett levande liv fortsätter alltid framåt och djupare, vetgirighet och förundran kan leda oss vidare.

[ Äldre är inte en börda! ]

Motsatsen, som också kan inträffa när vi får mer tid efter att ha småsprungit fram genom livet, är att det kan kännas rätt skönt. Vi får behagliga dagar, där vi inte avkrävs något längre. Vi kan säga oss att vi är värda det efter allt slit, men kan ändå behöva utmana den bekväma tillvaron. För i ett liv utan insats riskerar vi att en upplevelse av leda och meningslöshet växer fram. Det är när vi ger, tar emot och engagerar oss som vi känner oss levande. Och det kan vi få göra “ända in i kaklet”!

[ Fler fattiga äldre i Finland - Kyrkan startar insamling ]