Föräldrar och barn

Måste jag bli en fotbollsmorsa?

[object Object]

Håller det inte på att gå lite över styr när familjen knappt hinner äta tillsammans? skriver Josefine Arenius.

Är det ok om jag ställer en fråga? Den är ärligt menad och jag har grubblat länge nu. Vad jagar vi efter?

Vår dotter är fyra år. När terminen drog igång fylldes vår brevlåda av erbjudanden om hur vi ska spendera hennes fritid. Fotbollsskolor, danslektioner, rörelselek, teknikverkstad.

Jag kom påmig med att bli stressad. Om hon inte börjar med något nu – får hon vara med i gänget sen då? Eller är hon redan körd?

Intuitivt försökte jag styra fokuset mot något kulturellt. Mest för att jag är livrädd för att bli en hårt slitande fotbollsförälder som försöker truga på alla människor plastpåsar, salami och småkakor. Jag vill inte tillbringa mina söndagar med att stå i kiosken eller frysa vid någon sidlinje. Jag vill inte!

Jag har tänkt att jag är en hemsk förälder som inte är beredd att ge henne allt det där om hon vill ha det. Men tänk om det finns något annat perspektiv här? Något annat sätt att se på saken än att jag är en hysteriskt självisk typ?

Min fyraåring tycker om att pyssla. Att bli kittlad. Att gunga på kompisgungan och att vi ser samma film allihop. Tänk om hon inte behöver allt det där? Och – innan du idiotförklarar mig – jag vet att hon är liten. Jag vet att hon inte ens är medveten om alla alternativen och att pressen från kompisarna knappt har börjat.

Men även sen? Måste vi? Måste vi verkligen?

Om något av mina barn kommer att vilja syssla med en idrott, engagera sig i schackklubben eller en teaterförening så kommer jag förstås uppmuntra det. Jag minns med glädje allt jag fick i min egen amatörteatergrupp av självförtroende, förmågan att se andra och allt det där.

Men håller det inte på att gå lite över styr när familjer knappt hinner äta tillsammans? När kollegor tävlar om vem som först hinner slänga fram listan med underställ på fikat? När gemenskap går förlorad till förmån för jakten på … ja, på vad?

Det är inte en retorisk fråga. Den kommer inte från någon hög häst. Snarare från en rookieförälder, en rookieförälder som är rädd för att ramla dit.
Men du? Vad jagar vi efter?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig