Föräldrar och barn

Alla barn är lika olika –  även i kyrkan

För barn med särskilda behov kan söndagsskolan vara en utmaning med mycket ljud och snabba instruktioner. Men det finns knep. Malin Aronsson gick på kurs.

Jag har varit söndagsskollärare sedan jag var fjorton. Ofta har jag tagit i från tårna för att vara kreativ. Ett misstag jag gjort är att fokusera mycket på överraskningar. Alla barn blir väl glada av ett godisregn. Eller?

Ju fler barn jag mött och ju fler trick jag testat, ju mer har jag insett att alla barn är olika. När den stora massan tycker det är toppen och glädjetjutande kastar sig över godisarna som yr i luften, har jag sett hur minst ett barn varje gång suttit kvar.

Skräckslaget och paralyserat av det oväntade kaoset. Jag har också mött de där barnen som sticker ut på ett mer extrovert sätt. Tänk så irriterad jag har varit ibland på henne eller honom som aldrig kan sitta still och alltid ska avslöja bibelteatern:

”Haha, du är inte alls Petrus, du är Malin!”

Jag säger inte att alla barn jag mött som varit svåra att hantera har haft en diagnos. Jag säger inte heller att alla barn med en diagnos är svåra att hantera. Men ibland har jag i efterhand fått veta att ett barn har en diagnos, och varje gång har det grämt mig att jag inte alltid haft verktygen. För det händer att barn kommer till vår kyrka och allt blir fel. Efter gudstjänsten har jag hittat deras föräldrar trötta och ledsna för att deras barn mötts av oförståelse.

Ofta har de ägnat hela veckan åt att få barnet att fungera i skola och förskola och man skulle behöva kyrkan som en frizon. Men så är det inte alltid. Vi är ju vanliga människor. Men tänk om vi ändå kunde lära oss lite mer? Den tanken fick mig och min ledargrupp i kyrkan att bjuda in barn- och ungdomsorganisationen Equmenia och Atle Svanberg. De anordnar föreläsningen ”Alla barn är lika olika”.

Till vardags arbetar Atle med Equmenias scoutverksamhet, men de senaste åren har han också specialiserat sig på hur man som ideell barnledare i kyrklig verksamhet kan möta barn med olika behov.

Med sig har han också specialpedagog Margrethe Holm med stor erfarenhet ifrån skolans värld. Atle börjar med att slå fast att vi denna kurs ska gå igenom hur man bemöter barn med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, add och Aspergers syndrom. Det handlar mycket om att skapa tydlighet och trygghet.

– Det här är ju något som alla barn mår bra av. De anpassningar vi gör i vår verksamhet för att passa barn med särskilda behov, gynnar ofta alla barn.

Margrethe Holm flikar in och förtydligar att även många barn utan en diagnos kan ha svåra problem med att till exempel sitta still.

– Det är aldrig bra att säga att ett barn har en diagnos om det inte verkligen har det. Men om barnet har en diagnos på riktigt, kan vi ha stor nytta av att känna till det. För då blir det lättare att förstå hur vi ska bemöta dem.

För att försöka förstå hur det kan kännas att ha en diagnos, tittar vi på en film som visar vad som händer i huvudet på en person med autism när den går nedför en helt vanlig gata. Alla intryck är otroligt starka, ljuset sticker i ögonen, ljudet av en moped låter som ett dån och bilden flackar fram och tillbaka. Det gör ont i mig att tänka att det finns små personer som ständigt lever i ett sådant inferno.

Sedan gör Margrethe Holm en genomgång av de olika neuropsykatriska funktionsnedsättningarna. Vi börjar med den diagnos vi oftast hör talas om, adhd. De här barnen har ofta koncentrationssvårigheter och deras energi varierar mycket under en dag. Antingen är det full fart eller så har man ingen energi alls. I söndagsskolan kan de här barnen märkas genom att de är hyperaktiva och har svårt att sitta still.

– Om du har barn med adhd i din samling, kan det vara en hjälp att skala av intrycken i rummen, säger Atle Svanberg. Försök att minimera störande ljus och starka lampor som vill ta onödig uppmärksamhet.

Sedan förklarar Margrethe diagnosen add. Det är en diagnos som på många sätt liknar adhd, med koncentrationssvårigheter, man är inte hyperaktiv. De här barnen utmärker sig sällan i en grupp på samma extroverta sätt som barn med adhd gör. Men de behöver mycket stöd och ofta har de lång startsträcka.

– Ibland är det som om de här barnen saknar startknapp. Som ledare kan man behöva hjälpa dem att komma igång med saker.

När vi övergår till att tala om det som jag tidigare kallat autism får vi lära oss att man numera snarare använder sig av begreppet autismspektrum, eftersom autism inrymmer flera olika diagnoser. Nära autism ligger också det man kallar asperger. Atle Svanberg tar exempel från scouterna, där han menar sig se hur barn med dessa diagnoser ofta har ett stort behov av att få göra färdigt det som de sysslat med. Jag kan inte låta bli att tänka på alla gånger jag avslutat pysslet i min lilla grupp med att rafsa ihop allt och klämma till med ett:

– Så, nu får ni göra klart hemma!

Många av barnen med diagnoser inom autismspektrumet har svårigheter i det sociala samspelet, och vissa utvecklar ett specialintresse för något. Som ledare bör man då ta till vara barnens intresse, menar Margretehe Holm.

– Jag minns en pojke som enbart intresserade sig för djur, och inte för sina kamrater. En dag fick han komma fram och berätta om sina djur. Då fick han plötsligt en helt ny roll i klassen.

Sedan får vi ledare chans att punkta upp situationer som vi upplevt som svåra för barn i vår verksamhet.

– Att sova i tält på läger är kanske det värsta, säger en av mina ledarvänner.

Atle Svanberg som arbetat med scouter i många år nickar instämmande.

– Mitt tips är att ni har en samling där ni går igenom allt så noga ni kan i förväg. Hur kommer det att se ut på tältplatsen? Hur många barn ligger i varje tält, och var ska de vuxna sova.

En annan sak som vi ledare kan uppleva som ett problem i vår kyrka är att barnen får träffa så många olika ledare, och att de vuxna byts ut. Hur skapar man då trygghet för barn som behöver lite extra?

– Mitt tips är att ni tillsammans skapar en och samma struktur som alla ledare kan följa. Jag hörde till exempel talas om en pojke med en neuro­psykiatrisk funktionsnedsättning som hade en massa olika vårdare. Varje gång han skulle ta på sig tröjan blev det strul. Sedan kom de på att alla tog på tröjan på olika sätt. När de bestämde ett och samma sätt löste det sig, säger Atle Svanberg.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig