Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna.

Varför provocerar trohet? Är det den där viljan att uthålligt gneta på med blicken fäst mot fjärran mål som utmanar oss otåliga? Men tänk om själva nyckeln till livet ligger i att troget stå fast vid övertygelsen att Herren kommer att befria, öppna och räta ut?