De första kristnas styrka var att de höll ihop

När jag växte upp inom pingströrelsen var församlingen och engagemanget i den lokala församlingen en av de stora sanningarna som ofta predikades. Den kristna församlingen är ju inte en mänsklig idé utan kommer direkt från Gud då det är Herren Jesus själv som säger "jag skall bygga min församling" (Matt 16:18). Tanken om kyrkan, församlingen, har sitt ursprung direkt i Gud.

Gud har kallat oss att troget hålla fast vid församlingen, där vi delar livet i gemenskap med andra troende och verkar tillsammans – som Paulus skriver till en församling att han önskar få höra om dem "att ni står fasta i en och samma anda, att ni sida vid sida kämpar för tron på evangeliet" (Fil 1:27).

Församling kan man inte vara utan att träffa andra kristna. Det var så man förstod det i den första kristna tiden. "De höll troget fast vid gemenskapen ... Alla de troende var tillsammans ... Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet och i hemmen" (Apg 2:42-46). Det var det som gjorde de första kristna så starka, de höll ihop och påverkade hela samhället. Man sa om dem "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen" (Apg 17:6).

Att vända upp och ner på hela världen går inte om man väljer att sitta ensam, vid sidan av församlingen. Det var att de första kristna var många och att de höll ihop som gjorde dem så starka. Tanken med församlingen är att de kristna kommer tillsammans så att den enskilde troende mognar och inte rycks bort och påverkas av varje trend i tiden - eller "varje vindkast i i läran", som Efesierbrevet 4:14 säger. Gud har smort olika förkunnare och satt dem i församlingen för att de heliga ska utrustas till att fullgöra sin tjänst, och den enskilde finna sin plats och kallelse.

Paulus jämför församlingen med en kropp och skriver: "kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många ... Ögat kan inte säga till handen: jag behöver dig inte ... Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den" (1 Kor 12:21-27). Att säga att "jag behöver inte en församling, jag har min tro för mig själv", är som om ögat skulle säga till de andra delarna av kroppen att "jag behöver inte er, jag klarar mig själv". 

Nej, det är tillsammans vi fungerar och kan fullgöra Jesu missionsbefallning, det går inte om vi sitter hemma och har vår tro för oss själva. Det var i varje fall inte vad den första kristna kyrkan gjorde, den som byggdes av Jesu apostlar. Jag tror att Jesu apostlar som tränats och utbildats av Jesus, de visste hur Gud ville att man skulle bygga församlingen. Det är inte den senare utvecklingen inom kyrkan som är modellen för oss. Redan fyrtio år efter att Paulus grundat de sju församlingarna i provinsen Asien, som var en avknoppning av hans verksamhet i Efesos, fick de en hälsning från Jesus, och inte mindre än fem av dem behövde göra justeringar och till och med omvända sig.

Att välja bort församlingen gör dig inte automatiskt till en sämre kristen

Så församlingen blev inte med automatik bättre allteftersom tiden gick. Men trots bristerna gick Jesus omkring bland alla sju (Upp 1:12-14). Det visar Jesu kärlek och uppskattning av den lokala församlingen, även om inte allt var bra. Han har ju köpt den med sitt eget blod – priset för att få församlingen var hans eget liv. Borde inte vi ha samma uppskattning av våra lokala församlingar och mötas regelbundet till gudstjänst precis som de första kristna?

Därför vill jag uppmuntra varje troende att inte dra sig undan församlingen, att inte välja att leva som "privatkristen". Den som gör det missar oerhört mycket, nämligen allt det som Gud vill ge oss genom församlingen.

Det Bibeln rekommenderar oss, kanske särskilt oss som lever i den sista tiden då påfrestningarna är många, är: "Låt oss inte överge våra sammankomster så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig" (Hebr 10:25).

Han tackade först nej när Filadelfiakyrkan hörde av sig