Tankarna om döden är en plåga

Jag vill inte dö. I varje fall inte nu. Jag har varit kristen hela mitt liv och upplevt mycket av glädje och entusiasm i församlingen där jag har många vänner och där jag har flera viktiga uppgifter. Men den senaste tiden har jag börjat tänka mer och mer på döden. En kristen ska väl inte vara rädd för döden. Vi har ju vårt bästa kvar, brukar vi säga, men hur jag än försöker kan jag inte tänka så.Rädslan blev ännu värre efter det som har hänt den senaste tiden. Jag tror att jag kanske har låtsats bort min dödsfruktan förr. Det svåraste i tanken på döden är att jag inte vill att mina barn ska bli moderlösa. I varje fall inte innan dom blivit något så när vuxna.Jag försöker be och tacka och lovsjunga Gud men det påverkar inte mina känslor. Hur kan jag veta att det är hans vilja att jag ska få leva. Så många i min ålder drabbas av sjukdom och olyckor. Inte bara genom terrordåd utan här i vårt lugna land. Varför skulle jag få någon särbehandling av Gud? Ibland ser jag mig själv liggande obotligt sjuk på ett sjukhus. Att få cancer är min största rädsla. Jag är hyperuppmärksam på alla eventuella symptom. Ändå går jag aldrig till läkare för att slippa få en otäck diagnos. Jag blir också besvärlig mot min familj. Lättirriterad och svårt att hänga med på roliga saker. Livet har blivits så gravallvarligt så jag kan nästa inte skratta åt ett skämt. Jag orkar inte ha det så här. Varför griper inte Gud in?”Hjälp mig”