Kyrkan sviker de utsatta genom tystnad om övergrepp

I många församlingar runt om i landet bedrivs i dag fantastisk verksamhet för barn och unga. Här skapas trygga rum där unga människor får växa – i tro, som medmänniskor och som personer. Det handlar inte bara om organiserade aktiviteter, utan om att bygga relationer, skapa tillhörighet och erbjuda vuxna förebilder som ser och lyssnar.

Tyvärr sker sexuella övergrepp även i denna miljö, liksom det sker i samhället i stort. Det finns ingen plats som är helt ”säker”. Övergrepp har skett och kommer tyvärr att ske igen. I kyrkans egna lokaler, av kyrkans egna ledare, anställda och ungdom till ungdom. Detta är ett smärtsamt faktum som vi inte får ducka för.

Under de senaste åren har vi personligen tagit del av flera vittnesmål om sexuella övergrepp inom olika kyrkliga miljöer. Händelserna har ägt rum i kyrkolokaler, på läger, i ledarskapssammanhang, mellan vänner, på missionsfältet – och innefattar sexuella övergrepp, allt från gränsöverskridande beröring till våldtäkter. I flera fall handlar det om ledare, med stort förtroende, som har utsatt människor för övergrepp.

När vi har lyssnat på dessa berättelser, har det som ofta gjort mest ont varit hur dessa människor – i synnerhet unga – har blivit bemötta när de försökt berätta om sina upplevelser. I stället för stöd har de mötts av tystnad, förnekelse, anklagelser om att skada kyrkan – eller så har de blivit helt övergivna av dem de en gång kallade sina andliga mödrar, fäder och syskon.

Vi skriver detta för de människor, unga som gamla, som burit sina berättelser ensamma. För dem som förlorat sig själva, sina vänner och sin församlingsgemenskap efter att ha blivit utsatta. För att det inte ska gå obemärkt förbi, igen.

Att berätta om övergrepp kräver stort mod. Det handlar om att sätta ord på något djupt smärtsamt och skambelagt. Många är rädda att inte bli trodda – och tyvärr med rätta. Flera vittnar om misstro och förminskning. Att inte bli trodd kan vara lika skadligt som själva övergreppet. Det bryter ner tillit – till människor, kyrkan och ibland Gud. Därför är det vårt ansvar att skapa trygga rum där det går att berätta, och när någon gör det: lyssna, stå kvar och agera.

Det här problemet är inte specifikt för en viss rörelse. Samma typ av berättelser har återkommit inom olika kyrkor och samfund. Oavsett teologi eller organisationsform finns ett gemensamt mönster: stark lojalitet, nära relationer – och en oförmåga att hantera detta svåra på ett transparent sätt. Att inte be om hjälp utanför sitt eget sammanhang.

Det är just i vår vilja att skydda gemenskapen som tystnadskulturen får fäste. Vi vill inte att församlingen ska ta skada, vi vill inte tro det värsta om någon vi har delat nattvard med. Och så blir det så lätt att vi vänder oss bort – och sviker den som vågat tala.

Jesus kom inte för att skydda våra strukturer – utan för att upprätta människor. Vi behöver kanske påminna oss om att ett kristet liv inte bara handlar om lovsång och starka gemenskaper. Det handlar om lärjungaskap, att följa Kristus, också i det svåra. Att stå upp för sanning och rättvisa, även när det är obekvämt och kostar relationer, inflytande eller rykte.

Jesus duckade aldrig för smutsen, för de jobbiga och kontroversiella frågorna. Han ställde sig på de utsattas sida. Han visste att nåd och sanning inte är motsatser – de hör ihop. Att tala om övergrepp är inte att skapa splittring. Det är att söka helande.

Församlingar som vill vara trygga platser för barn, unga och vuxna behöver ha tydliga handlingsplaner – inte bara som dokument i en pärm, utan som levande kunskap i människors medvetande. Vi vet att många församlingar redan bedriver ett starkt förebyggande arbete och har väl förankrade handlingsplaner för när övergrepp ändå inträffar – planer som är implementerade från högsta ledning och hela vägen ut i verksamheten. Det är mycket gott. Så vill vi att det ser ut i alla församlingar i Sverige.

Ledare måste tränas i hur man hanterar anklagelser, skyddar den utsatta och agerar med transparens. Det kräver både mod och en stor portion av ödmjukhet. Övergrepp kommer med största sannolikhet att ske igen. Det smärtar att säga – men det är verkligheten. Just därför måste vi vara redo – med tydliga och varsamma processer.

Vi vill se en kyrka som är känd för sin kärlek – inte bara i lära, utan i liv. En kyrka där man kan säga: ”Jag blev utsatt” – och veta att man blir tagen på allvar. Vi har varit tysta för länge. Det är dags att ta bladet från munnen och låta berättelserna komma fram och helandet få börja.