Vår vän lider av depression

Vi är några som är mycket bekymrade för en nära släkting som är djupt deprimerad. Hon är i övre medelåldern och har alltid varit så glad, vänlig, gudfruktig och trosviss. Nu är ingenting av hennes vanliga jag kvar. Allt är bara mörker, negativa tankar och otro. Ibland är hon alldeles omöjlig att få kontakt med och när hon säger något handlar det ofta om att hon vill dö. Så ska väl inte en troende människa behöva ha det?Några i vår släktings omgivning tjatar på henne att hon ska söka hjälp på psyket. Vi som ständigt ber för henne väntar på att Gud ska gripa in. Hos en psykolog får hon kanske en massa medicin som hon blir beroende av och hennes tro bli ifrågasatt. Då kan det ju bli ännu värre för henne.Till saken hör också att hon fått en del smällar genom livet som jag inte ska gå in på här. När hon tidigare någon gång kommit in på detta har hon sagt att hon varit så glad för att det gått så bra för henne trots hennes svårigheter. Allt har verkat så uppklarat. De gånger det går att prata med henne nu, kommer hon ständigt in på det svåra hon varit med om. Hon verkar vara mycket bitter över detta och kan inte lyssna när vi säger till henne att allt det där hör till det förgångna.Vi känner oss vanmäktiga inför det vår stackars släkting går igenom. Flera gånger har vi uppmanat henne att söka förbön i någon gudstjänst men hon vill inte ens gå till den kyrka där hon tidigare var en sådan glädjespridare.