08 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Verkligheten låter sig inte besvärjas

Det pågår en ständig förändring i det svenska familjelivet. Det beror framför allt på ombytligheten i vuxna människors samlevnad. Många lever samman utan äktenskap, och en stor del av barnen föds i sådana förhållanden. Separationer och skilsmässor är vanliga. Eftersom de flesta som separerar eller skiljer sig ingår nya förhållanden, får många barn också halvsyskon, styvsyskon och styvföräldrar. Ofta pendlar de mellan fars och mors nya familj.Den utvecklingen är knappast positiv. Men politiskt drivs linjen, att samhället helt enkelt ska omdefiniera familjebegreppet och gå ännu längre i neutralitet än tidigare. Ordet äktenskap, som alltid i vår lagstiftning betytt en av samhället stadfäst relation mellan en kvinna och en man, ska också kunna användas för samlevnad mellan två män eller två kvinnor som ger varandra löften för livet. Allt fler anser att en homosexuell partner ska kunna bli officiell medförälder till sin partners barn genom adoption.I neutralitetens namn borde förstås bigami, polygami och kanske också gruppäktenskap få lagligt erkännande. Trendsättaren Torbjörn Tännsjö har nyligen varit inne på det spåret i en DN-kolumn. Det skulle inte förvåna om också tanken på syskonäktenskap dammas av på nytt - 1977 stoppades den i sista stund. Det här är ett slags besvärjelsekonst. Om man bara sätter nya etiketter på förvirringen, förvandlas den till ordning. Men verkligheten låter sig inte besvärjas. Det betyder också att ingen som sörjer över instabiliteten kan ändra verkligheten till det bättre genom några drakoniska motåtgärder. Däremot borde det äntligen framgå hur viktigt det är att stärka den samlevnadsform som ökar samhällets trygghet och stabilitet. Neutralitetsdogmen måste ifrågasättas. En av de viktigaste sakerna i barnuppfostran är att hjälpa barnen att klara av sina konflikter. När vuxna människor själva misslyckas med samlevnaden är det ett dåligt föredöme. Men när föräldrar visar att det går att lösa konflikter, är det också en fostran för livet de ger sina barn. När de säger nej till nya romanser, i trohet mot löften de gett varandra och i omsorg om sina barn, betyder det att de skapar hopp för barnens egen framtid. Det är mer än underligt om inte samhället vill uppmuntra ett sådant sätt att leva.Det är naturligtvis viktigt att man också accepterar och stöder dem som misslyckas med samlevnaden. Men den extrema neutralitet som nu förordas är destruktiv. Annars ser ju samhället det som en viktig uppgift att lagstiftningsvägen påverka medborgarnas attityder. Man ber inte om ursäkt för att man tar parti för jämställdhet mellan könen eller mot barnaga. Det borde vara lika självklart att - av hänsyn både till barnen och de vuxna parterna i ett äktenskap - uppmuntra till trohet och livslång sammanhållning. Det borde också politiker som själva är frånskilda kunna se.Stöd det naturliga alternativet!Nya Dagen 2000:10:27

Fler artiklar från Debatt