Det finns såpor. Och så finns det dokusåpor. Nu talar jag alltså om tv, där verkligheten numera utspelar sig. I varje fall om man ska döma av främst kvällspressens utförliga bevakning av såpornas händelser och människor.Jag har, utan tid att verkligen fördjupa mig i ämnet, försökt förstå skillnaden. Såporna är påhittade, gamla tiders veckotidningsföljetong i tv-version. En dokusåpa är inte påhittad utan ett socialt drama som växer fram när folk sitter instängda i samma rum eller på samma ö. Det handlar alltså om drivbänksodlade konflikter.När produktionsbolagen söker folk till dokusåpor så trampas de nästan ned av ivriga kandidater. Det är ungefär som när polacker och thailändare letar blåbär i Norrlandsskogarna. Bäruppköparna har byggt upp en stark förväntan. Plockarna översvämmar trakten. Men de tomma bärhinkarna fylls mest med frustration. De importerade plockarna känner sig-alltför ofta på goda grunder-lurade.Också i tv-såpornas snårskog är aktörerna lättlurade blåbär. De utnyttjas skamlöst av produktionsbolagen, om jag förstått Aftonbladet rätt. I en serie artiklar har den socialdemokratiska kvällstidningen försökt få mig att tycka riktigt synd om dem som viker ut sitt själsliv i dokusåporna.Fast här hänger jag inte med riktigt.Polackerna och thailändarna som klafsar i myrmarker och klättrar i berg är på desperat jakt efter levebröd. De hoppas på försörjning för sig och sina familjer. De som kutar benen av sig för att få vara med i en dokusåpa har en annan drivkraft. De vill vara med i tv, ett hopp som i sekulariseringens tidevarv tycks ha ersatt det himmelska. Att bli kändis - O, fröjd utan like! Slavkontrakt, mullrar Aftonbladet. Möjligen. Men vem tvingar denna hord av linslöss att skriva på? Eller vad? Inga tv-bolag. Inte hunger. Inte försörjningsbehov. Bara driften att få synas i rutan, och hoppet att kunna slå mynt av kändisskapet. Jag förnekar dem inte denna rätt. Men be mig inte tycka synd om dem.Jag kan tycka synd om thailändska bärplockare, som luras den långa vägen till exotiska norrländska orter och sedan står där med tomma bärhinkar och plånböcker och inte ens vet hur de ska ta sig hem. Men jag har mycket svårt att snyfta med Aftonbladet över deltagarna i dokusåpor, som inte behandlas med önskvärd hövlighet. Det är förstås duktigt av den socialdemokratiska kvällstidningen att få kulturministern Marita Ulvskog att uttrycka sitt medlidande med dokusåpornas martyrer. Själv anser jag att kulturministern i stället skulle fråga sig vad det är för ett samhälle hon är med och formar. Ett samhälle, där man kan berika sig med aktieklipp och bingolotto men inte genom arbete. Ett samhälle, där den stora drömmen är att bli kändis medan många hederliga yrken och hantverk avfärdas med en föraktfull fnysning. Och där det är dokusåpornas hårda villkor, inte undersköterskornas löneläge, som väcker Den Stora Indignationen.Nya Dagen 2000:10:31