Den politiska händelseutvecklingen i Israel är oerhört svår att förutse, bland annat därför att det är ett så djupt splittrat samhälle. Det är inte bara palestinier och israeler som står mot varandra. De både folkgrupperna är också inbördes starkt oeniga. Den palestinska sidan kan visa upp allt från benhårda och blodtörstiga terrorister till resonabla och kompromissvilliga pragmatiker. Och Israels premiärminister har inte bara att hantera en kulturell smältdegel där ryssar och orientaler ska hitta en gemensam identitet; spännvidden i synen på till exempel religionens roll för samhället och hur relationen till palestinierna ska hanteras är oerhört stor. Att 15 större och mindre partier försöker samsas i parlamentet säger en del om det brokiga politiska mönstret.Mot den bakgrunden vandrar det politiska ledarskapet på båda sidor över ett minfält. I omvärlden fokuseras uppmärksamheten på fredsprocessens frontlinje. Men bakom den står maktpolitiska och andra intressen mot varandra. Den tillträdande premiärministern Ariel Sharon påverkas självklart av detta. Och Yassir Arafat vågar inte bortse från oresonliga och orealistiska krav från extremt militanta palestinska grupperingar, eftersom det skulle kunna kosta honom makten.Det är mot denna bakgrund man måste se den samlingsregering som nu växer fram. Högmannen Ariel Sharon och socialdemokraten Ehud Barak står långt ifrån varandra när det gäller vad man kan erbjuda den palestinska sidan för att få fred. Det är djupt oeniga när det till exempel gäller synen på Jerusalems status och bosättningspolitiken. Men ingen av dem kan på egen hand hantera den explosiva situationen. Och gemensamt har de intresset av att bevara den egna matkpositionen.Får freden en större chans om Likud och Arbetarpartiet regerar ihop? Förmodligen, men det är ingen garanti. Det finns grupper inom de båda partierna som i samarbetet ser ett förräderi, och ny sprickbildningar hotar därmed. Barak hotas av myteri - hans tvära kast från ett nej till all politik till ett ja till en tung miniskterpost i motståndarens regering fräter kraftigt på förtroendet. Dock kan sägas, att om en fredsöverenskommelse kan nås med Arbetarpartiet och Likud som arkitekter på den israeliska sidan så blir den stadigare eftersom Israels båda politiska huvudaktörer i så fall står bakom den.Å andra sidan - vad står motparten för? Yassir Arafats dagar är räknade, av åldersskäl och hälsoskäl. Han är på väg ut ur politiken. Och ingen vet vad som händer efter honom.Dessutom, när palestinierna inte nappade på Ehud Baraks feta bete, hur ska det då vara möjligt att inte bara få dem till förhandlingsbordet utan också att skriva under ett bindande avtal? Nu gäller inte längre den avgående israeliska regeringens generösa bud. Nu finns Ariel Sharon med på andra sidan bordet, och han kommer inte att visa Barakregeringens kompromissvilja. Det skulle vara liktydigt med politiskt självmord.Å andra sidan - det är en av de mest användbara fraserna när situationen i Israel kommenteras - å andra sidan kan inte Ariel Sharon dömas ut som fredsmäklare på grund av sin mer militanta profil. Sådana misstag har gjorts förr i historien.Det enda som med säkerhet kan sägas är att ovissheten består. Våldet trappas upp. Blod flyter. Med dödsskjutningar hämnas terrordåd, och terrordåd bestraffas med dödsskjutningar. Hur en samlingsregering ska kunna bryta denna spiral är i dag omöjligt att säga. Det betyder inte att det är omöjligt.