Debatt: Dubbla lojaliteter skadar kyrkans trovärdighet

Den 6 februari tog jag i Nya Dagen del av två debattartiklar, skrivna av Per-Olof Fägerholt och Carina Jarlsbonde angående frågan om dödsstraff utifrån Bibelns syn. Det jag skulle vilja bemöta är inte så mycket sakfrågan i sig, utan i stället det uttalande Per-Olof Fägerholt gjorde angående kristnas lojalitet till Guds rike respektive det ”profana samhället”, som han kallar det.Det är ett uttalande som står i stark kontrast till det som jag uppfattar som kärnan i nytestamentlig kristen tro och undervisning. Jag citerar: ”Som kristna är vi medborgare i två riken, det profana samhället och Guds rike. Vår lojalitet och vårt ansvar är helt olika i dessa riken. Som medborgare i Guds rike har vi nya bud att leva efter. Men i vårt profana yrke kan vi behöva agera på annat sätt.”Detta speglar en grundsyn som på många sätt, i vår tid och under århundradenas gång, varit till stort hinder för Gud rikes utbredande på vår jord, och som många gånger format vårt etiska tänkande i en felaktig riktning.Det är sant att vi som kristna lever både i Gudsriket och i världen. Frågan är bara vilket rike som ska ha vår första lojalitet.Alltsedan kristendomen blev statsreligion i Romarriket på 300-talet, har den dubbla lojaliteten orsakat problem för den kristna kyrkan och många gånger naggat hennes trovärdighet i kanten. Genom att man, som Augustinus, Luther (och Fägerholt) med flera, delat upp verkligheten i en allmän sekulär, och i en privat andlig sfär, har den kristna kyrkan förlorat något av styrkan i det vittnesbörd hon var tänkt att vara för världen.I och med Jesu död på korset avväpnade Gud denna världens härskare och makter (Kol 2:15), och genom Jesu uppståndelse visade han att den kraft som en gång slutgiltigt ska återföra hela skapelsen till Guds ursprungliga tanke med den, är verksam redan här och nu – i Guds rike (Kol 1:13-22). Guds rike är större än kyrkan, ja långt större än vad vi kan förstå, men det är kyrkan – Kristi kropp – som ska synliggöra Guds rike i vår värld!Jag tror inte att Gudsrikets radikala etik fullt ut är möjlig i en värld där Jesus inte är Herre, men jag tror att den är möjlig i den alternativa samhällsgemenskap där Jesus är Herre – i kyrkan. Om Kristi församling med den Helige Andes hjälp strävar efter att vara Kristi efterföljare, kommer det att märkas. Församlingen blir då en påminnelse för världen om att allt inte är som det ska vara, att det kan vara annorlunda. På så sätt kan vi få vara med och på ett positivt sätt påverka samhällets människosyn och ideal.Att leva i Kristi efterföljelse är inte begränsat till en privat andlig sfär, det är i högsta grad tänkt att omfatta hela livet. Om Jesus får vara Herre över hela livet kanske det också kommer att innebära, precis som Fägerholt antyder men inte riktigt vill acceptera, att vi ibland kommer på kollisionskurs med det profana samhället. När det kräver av oss att få första lojaliteten i våra liv måste vi säga nej, den platsen ska Jesus ha.Vilka konsekvenser detta kan få är något som var och en med lite fantasi kan räkna ut, och vid närmare eftertanke väcker det Jesu ord till liv: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig”. (Matt 10:38)Det var korsvägen Jesus fick gå för att han inte gjorde sig till ett med de världsliga härskarna och makterna, och vi är inte lovade att få gå en annan eller enklare väg om vi vill följa honom. Men å andra sidan har han lovat att den som vågar gå den vägen ska finna det verkliga livet. (Matt 10:39)Jag anser tvärtemot Fägerholt att vår lojalitet och vårt ansvar ska vara detsamma var vi än befinner oss, annars blir inte vår tro och vårt liv trovärdigt.I den mån vi som Kristi kropp är trogna vår kallelse att vara ett vittnesbörd om vem och hurdan Gud är, i den mån är vi också med och påskyndar den dag när ”Kristus blir allt i alla” – den dag då Gudsriket blir det enda riket! I väntan på den dagen är vår uppgift att arbeta för försoning och förlåtelse, snarare än att plädera för dödsstraff.