04 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Församlingen måste stödja unga äktenskap

Tack Fredrik Westberg för din artikel ”För bråttom till bröllopet” (Nya Dagen 19 juni). Jag kan inget annat än hålla med i allt du skriver. Tyvärr så är jag och min exhustru levande exempel på att det du skriver stämmer.Det tråkiga i sammanhangen är att inte bara vi vuxna drabbas vid en separation. De gemensamma barnen är stora förlorare. Vi får inte heller glömma bort alla släktingar som också drabbas av det stora uppbrottet. Alla hårda ord som sägs och som sårar. Alla dessa frågor som klingar obesvarade. Hur kunde detta ske? Vi som lovade varandra evig trohet och att älska varandra i nöd och lust.Att vi var för unga är en stor bidragande orsak till allt som hänt. Precis som Fredrik Westberg skriver var vi ”varken emotionellt eller andligt mogna för att ingå ett livslångt parförhållande”. Visst, det finns äktenskap som håller trots att parterna gifte sig unga. Det är bara att gratulera och önska att ni delger andra hur ni håller liv i ert äktenskap. Var frimodiga och berätta för alla unga par som står inför ett stundande bröllop. Var ärliga och dölj inte att det under åren varit tufft. Kanske kan ni ge viktiga visdomsord som blir till hjälp för dem som lyssnar.Jag tror att resultatet blivit bättre om vi varit tio år äldre när vi gifte oss. Om vi hade väntat så länge är det inte ens säkert att det hade blivit vi två. Vi hade kanske varit gifta – men på varsitt håll i väl fungerande förhållanden. Men detta är hypotetiskt.Jag tvingas tyvärr konstatera av egen erfarenhet att Fredrik Westberg har rätt också när han skriver om församlingen, att ”vi är väldigt valhänta när det kommer till att stödja och hjälpa”. Var finns församlingen när man genomgår en livskris? Min besvikelse är stor men samtidigt förlåtande, då jag vet att det inte bara är min hemförsamling som agerar så här. Det känns nästan som om man är rädd att skilsmässa smittar, därför tar man inte kontakt. Allt jag hade önskat är ett telefonsamtal, en inbjudan eller en kram. Varför är vi så dåliga på att hantera livskriser i våra församlingar?Om vi har en församlingsgemenskap där man på ett tidigt stadium vågar delar med sig till sina trossyskon och utan att skämmas berätta att man har det jobbigt, så kan man nog förebygga en hel del. Men jag vill noga poängtera att det inte är församlingens fel att människor skiljer sig. Det ligger hårt arbete och stort ansvar på mannen och hustrun om äktenskapet ska fungera. Att tillsammans tala med en tredje part när man känner att man börjar glida isär är viktigt. Att visa att viljan finns, och att kämpa. Men går det fortfarande inte så är skilsmässa enda utvägen. Då är det viktigt att församlingen finns där och stöttar och hjälper igenom den svåra livskrisen. Hjälper barnen och respektive part. Ta aldrig parti för någon! Båda har oftast lika stor del i separationen.En fundering jag har haft under en längre tid är: Vad skönt det skulle vara om det fanns en psykoterapeut som hade ansvar att besöka ett antal församlingar. Vid besöket bereds alla medlemmar möjlighet att boka ett samtal. Vi måste erkänna att våra församlingsledare många gånger saknar möjlighet att ge det stöd som en psykoterapeut skulle kunna ge.Vi är många i dag som mår dåligt psykiskt, och då menar verkligen många. Problemet är att vi inte vågar erkänna detta och i stället lider i det tysta. Har du ont i en axel så går du till läkaren, men har du ont i själen då ringer du inte psykmottagningen för att få hjälp. Det finns många duktiga, utbildade kristna psykoterapeuter som säkert med glädje skulle gå in i en sådan här tjänst. Jag vet inte hur finansieringen skulle gå till, men jag vet att det skulle vara väl använda pengar.Att få ett förhållande att fungera är ett oerhört hårt och tufft arbete i dagens samhälle. Detta måste alla par som står inför ett stundande bröllop upplysas om. Det är inte bara samlivet som är viktigt i en väl fungerande relation. Respekt, vänskap och inte minst kärlek är viktiga ingredienser. Att kunna älska den andre trots alla fel och brister. Det gäller att fokusera på de positiva sidorna hos sin partner och undvika den negativa nedåtgående spiralen.När skilsmässan är ett faktum så ställer man sig frågan, vad händer nu? Det gör ont, men även om ärren alltid kommer att finnas kvar så måste livet gå vidare.

Fler artiklar från Debatt