28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Samhällets orättvisor tar inte semester

Livet är lättare när inte lager av ytterkläder måste på innan man kan sticka näsan utanför knuten. Lediga dagar behöver inte någon kravla sig upp vid sex, om man inte vill ägna sig åt morgonmete. På vägen till jobbet kan man äta glass eller plocka prästkragar, om man har tur. Tidningarna blir tunnare och tunnare; nyhetstorka. Tv-tablån fylls av repriser och barnen ser sommarlovsföljetonger eller lyssnar på radions sommarlovsmorgon. Radions mest klassiska sommarprogram riktar sig till människor i hängmattan eller på badstranden. Det är som om sommaren vill leva upp till bilden av sig själv: En bekymmerslös period då det största problemet är om glassen smälter innan man hunnit äta den eller kanske att molnen skymmer solen på stranden.Så är det ju inte. Skillnaderna mellan folk och folk är minst lika stora på sommaren. Den här sommaren är de dessutom större än förra, eftersom klyftorna mellan de som har och de som inte har ökat år efter år. För somliga barn innebär sommaren en ström av spännande händelser. Resor, läger, besök, äventyr. För andra en ocean av bekymmerslöshet och sommarfrid. Men många barn har lika lite att välja på sommartid som vintertid. Valfrihet kräver att man har saker att välja mellan.Också på sommaren föds barn i vårt land till helt olika framtid och liv beroende på föräldrarnas ekonomi. Livsmöjligheterna hänger ihop med pengar. Hälsa är också en ekonomisk fråga. Ett nyfött barn som föds i ett lågstatusområde har statistiskt sett flera års kortare liv framför sig än den nyfödda i högstatusområdet intill.En klar majoritet svenskar tycker att ökande klyftor är ett av de största samhällsproblemen. Tvärs över politiska åsikter är det så. Ändå har klyftorna i samhället fått växa. Varför då? Politiker och samhällsplanerare har naturligtvis ett stort ansvar. Men ansvar kan inte läggas ut på entreprenad till beslutsfattare och experter. Beslutet att inte bry sig, inte ändra på saker, är också ett beslut som innebär ansvar.Om klyftorna i samhället ska minska måste det få kosta pengar, tid och tankearbete. Vi måste vara beredda att låta samhällets resurser riktas mot arbetet med att minska orättvisor. Problemet är att när det görs, när bostäder för hemlösa ska ordnas eller skolorna i lågstatusområden få mer resurser, då blir det protester. Från de som redan bor och inte vill ha några hemlösa i just sitt kvarter. Från föräldrarna i skolorna som inte får mer. Eller om man inte ska omfördela pengar, från de som riskerar att få betala mer skatt. Ska någon få mer måste någon annan avstå.Rättvisa uppstår inte heller som hjälpprojekt. Den kan inte skänkas bort av snällhet eller plikt, uppifrån och ner. Sådant blir bara förödmjukande för båda parter. Rättvisa uppstår bara i ömsesidighet. När man delar, när båda är lika viktiga och på jämställd fot. När man bär varandras bördor.Lika lite som orättvisorna tar våra uppfattningar sommarsemester. I bästa fall kan man använda tiden då man slickar på glassen eller ligger på stranden och studerar moln till att fundera på sådant som är viktigt. Om klyftor i samhället är ett stort problem, hur ska det lösas? Vad får det kosta mig? Vad är mitt ansvar?

Fler artiklar från Debatt