06 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Etiska knäckfrågor bör tas på allvar i forskning

Den högaktuella stamcellsforskningen utgör ett synnerligen fantasieggande område inom neurobiologin. Forskarna försöker ta reda på om så kallade stamceller – cellsystemens ”outbildade elever” – skulle kunna ”läras” att ersätta sjuka celler och cellsystem, till exempel i hjärnan vid parkinsonism och Alzheimers sjukdom.Kring denna forskning har en pressdebatt pågått under de senaste veckorna. Den fick en speciell näring av att DN:s chefredaktör Hans Bergström på ledarplats uttryckte oro för att kristdemokraterna skulle komma att verka för ”regler som allvarligt skulle inskränka möjligheterna att forska på medicinens mest löftesrika fält” (DN den 20 juli 2001).Bakgrunden var en artikel i DN av Per Landgren, kd-talesman i etiska frågor, med innebörden att om stamceller skall användas i forskning och behandling, bör dessa tas från andra källor än mänskliga embryon. På Bergströms ledare följde en rad inlägg av andra, delvis med orimliga förebråelser riktade mot kd.Mitt inlägg här är ett personligt präglat debattbidrag baserat på egna mycket praktiska erfarenheter av att möta en etisk problematik jämförbar med den som nu diskuteras.På basis av revolutionerande djurexperimentella rön, erhållna bland annat vid Karolinska Institutet, tog jag initiativ till och genomförde 1982 (i samarbete med neurobiologerna Lars Olson och Åke Seiger) medicinhistoriens första transplantation av levande mänskliga celler till hjärnan hos en patient på Karolinska sjukhuset. Avsikten var att lindra och i bästa fall bota hans svåra parkinsonism. Med en något förbättrad teknik opererade vi ett år senare en andra patient, allt givetvis godkänt av KI:s etiska kommitté.I binjuremärgen finns celler som liknar dem som saknas i hjärnan hos en parkinsonsjuk. Djurförsök hade visat att sådana skulle kunna brukas för transplantation, och det blev också vårt val i patientfallet, där vi tog cellerna från patientens ena binjure. Vi undvek då både immunologiska avstötningsproblem och etiska invändningar.Operationerna blev något av en besvikelse, då bara den ena patienten blev något bättre, och bara under en dryg vecka. Binjurecellerna hade tydligen ej ”tagit” i hjärnan i önskad grad. Men själva kirurgin var okomplicerad och riskfri, och försöken rönte en enorm internationell uppmärksamhet.Det är här analogen till dagens stamcellsdebatt kommer in i bilden. Redan före vårt första försök kunde vi anta att hjärnceller från mänskliga foster skulle ha större möjlighet att ”ta” än de ”mogna” cellerna från patientens binjure. Men bakom vårt val av transplantat fanns en grund bestående av dels en ”självklar” etisk komplexitet, dels en vag osäkerhet beträffande vad fostercellers formidabla växtkraft skulle kunna betyda i patienthjärnan. Skulle de till exempel kunna börja ”växa vilt” eller på annat sätt ”överreagera”?Men forskningen gick framåt med jättekliv. Snart nog fannns både nya vetenskapliga argument och ett ‘socialt tryck’ från forskarsamfundet att vi borde gå vidare med bruk av hjärnceller från aborterade foster. Det var då jag personligen börja de gå igenom ekluten.Jag är i grunden en ”biologisk fundamentalist” – det vill säga jag kan svårligen se en annan naturlig definition på ett människoliv – också religiöst/filosofiskt – än den process som börjat i och med att den första cellen med komplett och individspecifik genuppsättning blivit till.Detta gav mig ett förhållningssätt som kunde uppfattas provokativt, bland annat i den situation vår forskargrupp var, inför steget att börja använda fostervävnad. Jag kunde inte tänka mig att ”avhumanisera”, ”objektförklara” eller ”förtingliga” de 5–7 veckors foster det rörde sig om.Men varför inte acceptera ”objektförklaring” av ett redan aborterat foster, något som ju ändå redan behandlats som avfall, som redan var ”förtingligat” genom andras försorg, som andra redan tagit det etiska ansvaret för att ”producera”?Detta blev min etiska men synnerligen praktiska knäckfråga inför teamet. Det är också den frågan som kd nu brottas med i stamcellsfrågan, en nödvändig ideologisk brottningskamp, vars utgång rimligen måste tillåtas påverka partiets ”ideologiska önskelista”.Det är dock knappast brukbart – vilket föreslagits av kritikerna – att dra paralleller med kd:s (skenbara?) kompromiss i ”abortfrågan”. Där kräver en redan etablerad verklighet ett regelverk för när människolivet trots allt ”får kränkas”. Partiet accepterar då att ge den gravida kvinnan ett suveränt beslutsansvar.Själv lyckades jag inte, trots långvarigt funderande (som för övrigt i inte så ringa grad stördes av frestelser till vetenskaplig ära och berömmelse), att kortfattat formulera argumenten för mitt beslut att inte delta i försök med fosterceller.Den outtalade slutsats jag kom fram till var till synes helt ologisk och obegriplig: Jag kunde tänka mig att göra ett försök med fosterceller, enbart för att öka vårt vetande. Stöd för en sådan tanke fick jag av en framstående engelsk kristen etiker och biolog. Men jag skulle bli oroad om fosterförsöket ”lyckades” på så sätt att en ny behandlingsmetod blev till klar att tillämpa i stor skala. Framför allt skrämde ett framtida leverantör-konsument-förhållande mellan gynekolog och neurokirurg. Men i grunden låg min ovilja att ”förtingliga” fostret.Det är ingen tvekan om att stamcellsforskningen representerar en oerhört spännande gren inom dagens neurobiologiska utvecklingsarbete med kliniska mål. Men embryonala stamceller är – på mer än ett sätt – inte vilka celler som helst. Det är ännu svårt att fastslå att just stamcellsforskningen är ”medicinens mest löftesrika fält” (Hans Bergström, min kursivering). Om våra förmodanden slår fel kan den riskera att bli den trojanska häst, vars inre rymmer både etiska och biologiska terrorister.Jag blev trots mitt ”avhopp” mycket sympatiskt behandlad av mina forskarkolleger. Inga förebråelser för min tvehågsenhet, möjligen något diskret beklagande. Det är bara att hoppas att mina kollegers lågmälda tonläge då, också får prägla eventuella ytterligare inlägg i denna debatt, visavis de ansvariga i kd. De befinner sig sannolikt fortfarande i ekluten.En vänta-och-se-attityd är ovanligt väl motiverad i den problematik som DN tycker sig se. Än har vi inte sett det praktiskt-politiska resultatet av kd:s respektabla problematisering av denna svindlande nya, ”omöjliga”, men bokstavligen vitala samhällsfråga.

Fler artiklar från Debatt