06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Birger Thureson: Värdig vård handlar inte bara om pengar

Min far var frisk och stark långt in på ålderns höst. När han var över 80 år gick han fortfarande bortåt en mil till fjällsjön med fiskekojan, lade ut näten, sov över, drog upp näten, bar hem fisken i ryggsäcken. Hans bästa tid var då, sedan pensioneringen löst honom från alla försörjningskrav och han kunde göra det han älskade mest av allt – fiska och vandra i skog och fjäll.Så började propparna komma, hjärnan tog stryk, snart låg han som en hjälplös baby i en säng på sjukhemmet i Sorsele. Fortfarande märkvärdigt frisk i hyn, det var som om det vädergarvade skinnet vägrat blekna, men med tiden bortom möjlig kommunikation. De alltför få gånger jag kunde besöka honom sörjde jag förstås att pappas frihet gått förlorad, men gladdes också åt den värdiga vård han fick. Han hanterades med ömhet, han fick den hjälp han behövde, och han dog utan att förnedras.Det hände i en fattig glesbygdskommun en bit in på 80-talet. Nu läser jag i en rapport från huvudstadskommunen om hur riktigt gamla och svårt sjuka far illa. De faller så att säga mellan rullstolarna. Ty bristens rot, enligt studien gjord av Stiftelsen Äldrecentrum, är den dåliga eller obefintliga samordningen. Resurserna finns, nedskärningarna till trots, men brukas oklokt i en splittrad verksamhet. Två olika huvudmän – landstingen och kommunerna – skapar glappkontakt i vårdkedjan. Och goda möjligheter för inblandade parter att lägga ansvaret på någon annans bord.Måste det vara så? Självklart inte. Visst kan ett av världens mest genomorganiserade samhällen skapa samordning på vårdområdet, om viljan finns. Men fenomenet känns igen från andra sektorer i samhället. Det odlas i dag ett revirtänkande, som i uppförstorad skala speglar vår tids närmast extrema individualism. Minsta enhet håller hårt i sin penningpåse – budgeten ska gå ihop. Där är kravet på ansvar tveklöst: Just din avdelnings eller myndighets eller sektors eller organisations budget ska gå ihop. Det tycks rent av viktigare än ansvaret för medborgarna. Och definitivt viktigare än ansvaret för helheten.Så blir besparingar i penningpåse A alltför ofta en grabbnäve i penningpåse B. Pengar som nu sparas i skolan måste om några år betalas med ränta på ränta av de sociala myndigheterna och kriminalvården, för att ta ett exempel.Det övergripande ansvaret ligger hos politikerna. Men för att nå det långsiktiga målet – ett gott samhälle där människor kan leva och dö på ett värdigt sätt, ett människovärdigt sätt – räcker det inte att planera fram till nästa valrörelse. Eller för begränsade revir.Därför måste politiken styras av värderingar. Därför måste dessa värderingar omfatta en människosyn, som gör att en hjälplös 80-åring utan kommunikationsförmåga behandlas med samma grundläggande respekt som en frisk och produktiv 30-åring.

Fler artiklar från Debatt