17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Folkrättsbegreppet missbrukas i konflikten i Mellanöstern

I varje konflikt lever kriget om opinionen i symbios med parternas väpnade insatser. Ett särskilt tungt argument i debatten är ”folkrätten” som med referens till vad ”det internationella samfundet” säger används som den enda sanningen. Debattörernas personliga värderingar lyser igenom och rationaliteten som annars karaktäriserar juridiken försvinner i ett irrationellt virrvarr av åsikter. Inte minst gäller detta för den palestinsk-israeliska konflikten. Det grundläggande problemet för konflikten anses vara Israels ockupation av palestinska områden – bara ockupationen hävdes skulle konflikten få ett slut.Men trots alla upprepningar om att Israel ockuperar palestinska områden så har påståendet med tiden inte blivit mer korrekt. För att kunna komma fram till ett vederhäftigt resultat måste man se till vem som har haft ”äganderätten” till områdena vid den tidpunkt då de sedan blivit föremål för olika erövringar. I folkrättslig mening är det exempelvis relevant att hänsyn tas till att de omstridda områdena ingick i det brittiska mandatet av Palestina 1917–1948, samt att någon palestinsk stat aldrig har existerat.Det är lika viktigt att känna till att Palestina 1921 delades upp och ställdes under två separata brittiska mandat öster och väster om Jordanfloden, men att bara den västra delen behöll namnet Palestina – det östra mandatet blev Transjordanien.Man bör också känna till hur ”de palestinska områdena” erövrades och av vem efter det att Israel etablerats som ett resultat av att det brittiska mandatet upphörde. Det var Jordanien respektive Egypten som tog Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan i en rättsstridig handling – aggression – i kriget mot Israel 1948–1949.När Israel i kriget 1967 övertog kontrollen av ”de palestinska områdena” från Egypten och Jordanien var det genom en folkrättsenlig handling – preventivt självförsvar. Dessa omständigheter bestämmer vem som har bättre rätt till de omstridda områdena och hjälper till att bestämma den folkrättsliga statusen på vad som axiomatiskt kommit att benämnas de ”palestinska områdena”.Härtill bör ockupation de jure (enligt lagen) utredas. Ockupation innebär att ett område tillfälligt tas i besittning för att sedan lämnas tillbaka till den ”rättmätige ägaren” när orsaken till ockupationen har försvunnit. I de flesta fall i modern tid är orsaken krig. Ockupation av ett område genom en aggressionshandling är aldrig folkrättsenlig. Däremot är ockupationen giltig om den sker som ett resultat av självförsvar.I fallet med ”de palestinska områdena” finns ingen självklar rättmätig ägare, eftersom de med rättslig giltighet inte har ingått i någon stat. Därför är det såväl rättsligt som logiskt omöjligt att ”lämna tillbaka” Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan till palestinierna. Eftersom Jordanien och Egypten erövrade områdena 1948 i en rättsstridig handling kan inte heller dessa framställa några rättmätiga anspråk. Därigenom kan de inte med rättslig verkan överlåta anspråken till någon annan, vilket styrs av den folkrättsliga principen ex injuria ius non oritur (från orätt kan inte rätt härledas).Om ”de palestinska områdena” hade stått under israelisk ockupation de jure hade den fjärde Genèvekonventionen varit tillämplig. Och hade Genèvekonventionen varit tillämplig på Västbanken och Gazaremsan hade även de israeliska bosättningarna varit rättstridiga. Men enligt samma konvention skulle Israel ha rätt att skydda sina intressen: ”...ockupationsmakten får underkasta befolkningen inom ockuperat område de bestämmelser...för att trygga säkerheten för... ockupationsmakten...” Ett innehåll som det i debatten konsekvent bortses ifrån. De israeliska säkerhetsanspråken avfärdas i stället som paranoja och arrogans.Även den palestinska sidan har skyldigheter inom rätten att göra uppror mot ockupationsmakten. Haagkonventionen om krigets lagar, vilken är tillämplig oavsett om ett område står under ockupation eller ej, säger att våldsverkarna måste bära igenkänningstecken i form av exempelvis uniform. Enligt samma konvention står terrorism i strid med krigets lagar. I debatten ifrågasätts som regel aldrig palestiniernas metoder och sällan framhålls de palestinska skyldigheterna.Även om det internationella samfundet är skapare av folkrätten, betyder det inte att allt detta samfund säger blir folkrätt eller ens har grund i gällande folkrätt.När man använder ”det internationella samfundet” som en folkrättslig referens bör man minnas att samma samfund fortfarande består av en majoritet diktatoriska stater. Detta samfund uppmanade medlemsstaterna i FN under 1970- och 80-talen att i strid med FN-stadgan ge stöd åt PLO med alla tänkbara medel ”including armed struggle”. FN drev också igenom resolutionen ”sionism är rasism” och anordnar i september i år en konferens mot rasism där historiens mest systematiska folkmord, Förintelsen, jämställs med propagandaformeln ”Israels etniska rensning av palestinier”.Den rådande uppfattningen om PLO har sedan 70-talet varit att organisationen för en legitim frihetskamp. Även de FN-resolutioner som generalförsamlingen har antagit ger PLO detta epitet.Få har i debatten framhållit Yassir Arafat som ledare för en terrororganisation, och få skulle komma på tanken att jämställa den palestinske ledaren med Usama bin Laden eller Baader-Meinhof-ligan. I stället har man gjort gällande, att avgörande för vem som är terrorist och vem som är frihetskämpe ligger i betraktarens ögon; man bortser därmed ifrån att terrorism är våld som syftar till att sätta skräck i fiendens civilbefolkning för att nå politiska mål.Inte i någon av de tusentals attacker mot civila i Israel och i Europa har PLO agerat i enlighet med krigets lagar. I stället har Arafat tillsammans med sina underlydande inom PLO gjort sig skyldiga till folkrättsbrott av ansenlig karaktär. Trots det omhuldas den palestinske ledaren i världens alla maktkorridorer. Att på detta sätt skruva på de rättsliga argumenten och kalla PLO:s våldsmän för frihetskämpar är att ge moraliskt skyddspass åt kända mördare och uppviglare.Stödet ger inte nytt nödvändigt bränsle åt demokratiska värderingar som fundament för att på lång sikt nå de höga målen om en bestående internationell fred och säkerhet. Det främjar inte heller utvecklingen av folkrätten som ett stabiliserande rättsligt instrument i en fragil värld.Således är det viktigt att skilja på vad som är gällande rätt och vad som är politisk retorik och med sund skepsis ifrågasätta ”det internationella samfundet”. Med sund skepsis bör man även ifrågasätta alla tysta rättfärdiganden av palestiniernas beteenden med referens till hur Israel bryter mot ”folkrätten”.I stället för att hålla fast vid att Israels agerande strider mot debattörers egenhändigt komponerade folkrätt är det rimligt att såväl kontrollera innehållet i de folkrättsliga referenserna samt att börja ställa krav på Arafat om han ska vara ledare för en nation och framtida stat.Om ”det internationella samfundet” på allvar är intresserat av fred i Mellanöstern måste de demokratiska värderingarna ta överhanden framför arabvärldens samtida korruption, diktatur och terror. Därtill vore det gynnsamt för stabiliteten om folkrätten användes som ett allmänt applicerbart instrument på alla liknande fall i stället för ett politiskt vapen ad hoc för att vinna poäng hos opinionen.

Fler artiklar från Debatt