Nils-Eije Stävare ger en gripande framställning om försoningen och Jesu uppståndelse som det absoluta navet in i urkristen tro (Nya Dagen/Petrus 7/9). Jag tycker det är ord i rätt tid! Ett av mina syften med en tidigare artikel var just att föra fram positionen för urkristen tro som i dag får träda tillbaka för ”kyrkliga arv”.
Ett problem med Nils-Eije Stävares framställning är att den tenderar att isolera Jesus och den första församlingen från dess rötter. Det motverkar syftet att stärka förkunnelsen om Jesus och riskerar faktiskt i sin förlängning att slå undan benen för budskapet om Jesu försoning och uppståndelse.
Polariseringen kristet-judiskt finns inte i Nya testamentet. Begreppen ”försoning” och ”uppståndelse” är judiska begrepp. Jesus var jude. Apostlarna var judar. Nya testamentet är en judisk bok (möjligen med undantag för Lukas som antagligen var av icke-judisk bakgrund).
Nils-Eije Stävare ser ett motsatsförhållande mellan kristendom och judendom skildrat i Nya testamentet. Denna polaritet mellan Jesus – förkunnelsen och judendomen menar han, om jag fattar rätt, speglas i Lukas skildring i Apostlagärningarna av förföljelser.
Detta tankefel är inte alls ovanligt. Förklaringen är att förhållanden under kyrkofädernas dagar läses tillbaka (retrospektivt) in i bibeltexterna. På 300-talet är det berättigat att tala om judendom och kristendom som två olika religioner. Kyrkofäder rasar stundtals mot judarna och tar upp antisemitiska och antijudiska motiv i antiken och klär dem i bibliska termer.
Många bibelläsare läser in denna polarisering från 300-talet i Nya testamentets texter. Man utgår från att indelningen i de två storheterna judendom och kristendom gällde redan på apostlarnas dagar. Men så är inte fallet. Man ska inte läsa Nya testamentet med kyrkofädernas glasögon, utan på NT:s egna villkor.
Låt mig ta ett exempel som visar hur ”Jesusrörelsen” såg på sig själv. När Lukas beskriver Paulus som ledare för nasareernas sekt, använder han samma ord (hairesis) som när han tidigare beskriver saddukéernas och fariséernas riktningar (Apg 24:5, 5:17). Det innebär att Lukas betraktar ”Jesusrörelsen” som en av många judiska riktningar på den tiden. Den kristna rörelsen var alltså en inomjudisk rörelse. Man kan också lägga märke till att ordet ”kristen” förekommer tre gånger i Nya testamentets grekiska text, och då inte med den innebörden av motsatsen till ”jude” som blir vanlig under fornkyrkans tid.
Gränsen går i Nya testamentet inte mellan jude och kristen, utan mellan dem som tagit emot den förvandlande kraften av Jesu försoning, blivit födda till ett nytt liv och fått del av Anden å ena sidan, och människor som ställde sig vid sidan av det budskapet å andra sidan.
Jesus kom för att uppfylla Skriften (Matt 5:15). Alla framställningar som sätter honom i konflikt med Moses eller Bibeln krockar med Jesu egen uppfattning. Det nya med Jesus är inte att han har en annan undervisning än Gamla testamentet, utan att han som unik person (gudamänniska) fullbordar Skriften (för den till fulländning), uppfyller löftena och upprättar en fullkomlig frälsning som Skriften själv beskriver. Varje framställning som placerar Jesus i opposition med Skriften inte bara missförstår Skriftens innehåll och sätter Gud i konflikt med sig själv, utan underminerar frälsningen eftersom försoningen blir obegriplig utan Gamla testamentet.
När det gäller det judiska folkets relation till ”Nya förbundets folk” beskriver Paulus den som en hemlighet (Rom 11: 25f). Jag är intresserad av att förstå mer och nå en större tankens klarhet. Strävan efter ”uppenbarelsekunskap” har lurpassat på många teologer genom historien. Men jag har kommit till slutsatsen att vissa saker håller Gud inne med i sin vishet. Man kan inte få mer ljus än den Skriften ger. Ibland får man finna sig i att lyfta på hatten och gå förbi.
Vad som dock är tydligt i Skriften är att ”Israel” både kan användas om det judiska folket som inte tagit emot Jesus (Rom 9:31; 10:19, 21; 11:7, 26) och om de judar som tror på Jesus (Rom 9:6).
Systematiska teologer vill förklara på vilket sätt Paulus tanke hänger samman. Man laborerar exempelvis med begrepp som ”tvåförbundslära” och ”ett nytt Israel”. Men vad vi kan utläsa ur texterna är att församlingen aldrig beskrivs som Israel. Ännu mindre som ”det nya Israel”. Däremot är de som tror på Jesus inympade i Israel (Rom 11:17b). Det är skillnad!
Så här beskriver Paulus hedningarnas nya ställning genom försoningen: ”Kom ihåg att ni (hedningar) på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:12–13).
Ingenstans finner jag i Nya testamentet att judarna (Israel) är förkastade eller att kyrkan övertagit Israels ställning som Guds egendomsfolk (ersättningsteologi). Så undervisade kyrkofäder – men inte Nya testamentet! Tvärt om skriver Paulus att de är Guds älskade för fädernas skull (Rom 11:28). Han profeterar också om det judiska folkets upprättelse – om att hela Israel (det judiska folket) en dag ska bli frälst (Rom 11:25).
Till sist, jag menar att vi blir bättre kristna på 2000-talet om vi fördjupar oss i den andliga mylla som Jesus och apostlarna bejakade. Däri ligger vare sig ett hot mot kristen tro eller kompromissande med förkunnelsen om Jesus som världens försonare. I den myllan frodades urkristendomen.
