16 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ett stenkast från demokratin

Hannes Westberg, 19-åringen som dömdes till åtta månaders fängelse för bland annat våldsamt upplopp under EU-mötet i Göteborg, kom till tals i Ekot i går. I domstolen försäkrade han att han ångrade sig djupt och aldrig skulle ta upp en sten igen. I går fick vi veta att ångern var fejkad för att få ett mildare straff. Han har inte ändrat åsikt. Han säger sig ha en nattsvart syn på samhället, han tror inte på polisens goda vilja eller medias roll som försvarare av sanningen. Han menar att demokratin måste byggas upp på gräsrotsnivå, långt från maktens korridorer, om nödvändigt med utomparlamentariska metoder.Det är ingen sympatisk yngling som framträder i intervjun, och om det finns många av hans sort utgör de naturligtvis ett hot både mot sig själva och samhället.Hur ska man då hantera folk av Hannes Westbergs sort? I ett inlägg i radion hävdade Tove Lifvendahl, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, att svaret ligger i att domstolarna gör sitt och tydligt markerar att detta är ett oacceptabelt beteende. I detta har hon rätt. Det förutsätter dock att rättsapparaten fungerar rättvist och begripligt. Hannes Westberg och andra medborgare får inte lämnas i tvivel om att även polisen granskas och döms efter samma måttstock som demonstranterna.Osäkerhet på den punkten skadar tilltron till rättsvårdande myndigheter, inte minst hos de ungdomar som löper risk att bli morgondagens stenkastare.Här kan vi inte gå förbi de hot mot rättssäkerheten som följt i terrordådens spår. Dessa snabbehandlade lagar och rättsprocesser utan insyn är i längden betydligt farligare för oss alla än stenkastande demonstranter, ty de undergräver själva rättsmedvetandet. En sådan urholkning av rättssäkerheten, dirigerad av statsmakten själv, har en förödande inverkan inte minst på stenkastarnas tilltro till samhället.I radiosamtalet säger MUF:s ordförande också så här om Hannes Westberg:– I samma ögonblick som man säger ”Jag förstår att du känner dig frustrerad” har Hannes Westerberg vunnit en halv seger.I detta har hon fel.Ingen människa, inte ens en stenkastare som ljuger inför rätten, förtjänar att inte bli lyssnad på. Tvärtom! Är det någon som behöver bli sedd och få en samtalspart så är det Hannes Westberg och hans likar. Man måste förstå drivkrafter och tänkesätt för att kunna förändra någons beteende. Och man måste förstå för att rätt kunna förändra politikens villkor så att också frustrerade ungdomar får plats vid bordet och kan sluta kasta sten.Här är det Lifvendahls attityd, att döma och vända dem ryggen, som är farlig. Ty den positiva sidan av Hannes Westerbergs agerande är att han faktiskt bryr sig om orättvisorna i världen. Hans frustration ska inte låsas in. Den ska tas till vara.Hannes Westbergss reaktion mot världens orättvisor är i grunden sund och för det ska han ha rättmätig erkänsla. Inte minst borde kristenheten ta vara på unga människors engagemang för en rättvisare värld. Kyrkan har alltför länge varit sorgligt tyst om rättvisefrågorna. På det måste det bli en ändring. Först då kan kyrkan bli ett trovärdigt alternativ, en mötesplats för unga människor som har större vyer än att tillfredsställa sina egna behov. Eller är en sådan radikalitet ett hot också för kyrkan?

Fler artiklar från Debatt