Skamkulturen kräver en ny typ av förkunnelse

Sverige har förändrats. Det är de flesta medvetna om. Öppenheten mot det andliga ökar – men inte antalet medlemmar i de svenska kyrkorna. Det tycks alltså som att kyrkorna inte svarar mot människors behov.En internationell utblick ger en annan bild. I länder som Brasilien, Korea, Guatemala, Kina och många andra växer de kristna kyrkorna, främst då pingströrelserna. Där tycks kyrkorna ha något som människorna saknar. De svarar mot sökarnas andliga behov. Varför är det inte så hos oss?Svaret kan vara att vi inte har hängt med i förändringen. Våra kyrkor har visserligen också förändrats. Men inte i den riktning som skulle behövts för att besvara svenskens frågor. Troligen har de anpassats till omgivningens krav på ”politisk korrekthet” snarare än till utmanande och kontroversiella svar på vår tids speciella andliga utmaningar.Som lärare på Uppsala universitet har jag haft förmånen att under drygt femton år nästan dagligen umgås med sekulariserade ungdomar. Inte minst handledningssituationer ger många tillfällen till djupa samtal. Det som slagit mig på senare år är att dessa ungdomar tänker på ett helt annat sätt än min generation gjorde när vi var unga.Medan vi präglades av en skuldkultur, där vi bar med oss en såväl kollektiv som individuell skuld, så präglas dessa ungdomar av motsatsen – en skamkultur. En skamkultur karaktäriseras, som jag definierar den, av en upplevelse av skam när något felsteg upptäcks. Men så länge det man gjort inte uppmärksammats, känner man ingen skuld över det. Det är ingenting man gruvar sig över. Man känner ingen ånger.Medan vi som präglats av skuldkultur känner skuld över det vi gjort i livet, finns det inga sådana tecken hos dagens unga. Däremot kan de tydligt uttrycka en förtvivlan över den kanske trassliga situation de lever i – men denna förtvivlan kopplas inte längre till begrepp som skuld, eller det nu alltmer sällsynta begreppet synd.Seklers förkunnelse om synd (och arvsynd) i Sverige, i kombination med bondesamhällets jantelag, grundlade ett behov av syndabefrielse. Nu har årtionden av sekularisering i grunden förändrat det svenska samhället. I kombination med en tydlig urbanisering (ofta kallad globalisering) av vår kultur har behovet av förlåtelse och försoning vittrat sönder.Om man inte längre har något behov av syndaförlåtelse så blir mycket av den traditionella (intellektuella) förkunnelsen om försoning egentligen irrelevant. Vi svarar på en fråga som inte har ställts. Skulden eller ångern står ju inte längre i centrum.Men vad är det då som krävs? Ja, troligen har de framgångsrika kyrkorna i Asien och Latinamerika (där skamkultur tillhör vardagen) något av ett svar. När jag till exempel har försökt analysera skillnaden mellan vad svenska missionärer och inhemska pastorer i dessa länder förkunnar så har jag märkt en tydlig skillnad; en skillnad som kanhända går att föra tillbaka till liknande situationer i Nya Testamentet.När aposteln Paulus talade till judar (som liksom vi svenskar hade blivit undervisade om lagen i århundraden) så förkunnade han om Jesus som härstammade från David (en anknytning till judarnas historia), om ”omvändelse” och om ”syndernas förlåtelse” – en anspelning på deras förhållande till lagen (Apg 13). Men när han kom till hedningar i Korinth, en av den tidens mest sekulariserade städer, så ändrade han betoningen. Mycket ärligt skriver han i 1 Kor 2:4-5: ”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft”.Här är det inte fråga om en alternativ frälsningsväg. Det är bara så att Paulus betonar en annan aspekt av evangeliet. Han anpassar sig i mötet med de behövande. Det Korinth-borna behövde var kraft att ta sig ur sina livsproblem.Den lutherska kyrkan (liksom den svenska pingströrelsen) har alltid predikat rättfärdiggörelse genom tro – och därmed förlåtelse för bekända synder. Det är detta vi benämner ”frälsning” (räddning). I en skamkultur behöver en person också räddas. Där råder samma slags behov som hos oss. Men i förkunnelsen i den internationella pingströrelsen så står kraften i centrum snarare än förlåtelsen: Guds kraft till räddning (Rom 1:16).Det kan kännas ovant, obekvämt och kanske till och med obehagligt att ändra på en förkunnelse som ”vi alltid har haft”. Men vill kyrkorna svara på dagens behov så tror jag att just predikan måste förändras. Och genom att aktivt lyssna till kollegerna i tredje världen så kan Sveriges präster och pastorer möta det nya Sveriges behov på ett bättre sätt.Kanhända har också den svenska pingströrelsen, med sina många och täta kontakter med växande rörelser ute i världen, ett särskilt ansvar i denna förändring.