15 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Låt den döende bestämma själv

Insikten om att vi alla en gång ska dö måhända skrämmer oss. När vi är mitt uppe i ett aktivt liv känns döden fjärran.Förr levde man närmare döden. Den var en naturlig del av livet. Många bodde på en gård på landet där flera generationer levde tillsammans.Då kunde farfar eller farmor ligga i uthuset i väntan på begravning medan den nye medborgaren föddes inne i storstugan. Barnen fick ta farväl av den döde, gärna flera gånger, och även delta i omsorgen om det nya syskonet som just kommit till världen.Då hade man en närmare relation till döden även om den aldrig var välkommen. Då hade man också större möjlighet att prata med varandra om hur man ville ha det när slutet kom.Nu i vår moderna tid har vi skjutit undan döden och döendet som om det inte fanns. Vi är inte bara rädda för döden utan också för närståendes döende, även om personen har nått hög ålder.Ofta skickas en gammal och svårt sjuk person till sjukhuset för att dö i stället för att få stanna hemma.Jag tror att det delvis är denna förändrade kultur och livsstil som bidragit till att vi inte vågar prata om döden. Samtalet blir nästintill tabubelagt i stället för att man välkomnar det. Välkomnar det för att få veta vad man känner och önskar.Att samtala med sina närstående i denna utomordentligt känsliga fråga är en viktig faktor för att skapa trygghet. När min man avled för tre år sedan var det det viktigaste för mig och barnen att vi visste hur Lars-Åke själv ville ha det. Jag vet att denna syn delas av de flesta som varit i samma situation.En god vård i livets slut är således mycket en fråga om att tillmötesgå individuella behov. Vi människor är olika. Därför vill jag vara med och forma vården i livets slut efter personens egna önskemål. Det är viktigt att personalen också får insikt om att den enskildes önskningar ska stå i första rummet.En människa har inte bara kroppsliga behov utan även själsliga, sociala och andliga. Därför måste vi skapa förutsättningar för det mångprofessionella arbetslaget där sjukhusprästen, kuratorn, undersköterskan och läkaren arbetar sida vid sida. De konkurrerar inte med varandra utan kompletterar varandra.Vill man avsluta sina dagar i hemmet är det också viktigt att veta att det finns tillgång till kvalificerad vård dygnet runt om akuta situationer skulle uppstå. En av de viktigaste förutsättningarna för att en svårt sjuk ska kunna vara hemma är ändå att det finns närstående.Därför måste vi uppvärdera deras roll ännu mer. Ge stöd, tröst och hjälp. Ge utbildning och låta den anhörige – om den sjuka så vill – delta i vården. Ofta behövs också ekonomisk ersättning. En anhörig kan aldrig ersättas med någon annan. Närheten med någon den sjuke har god kontakt och relation med ger vården en djupare dimension.Lika naturligt som det är att få vårdas hemma är det att kunna välja att vara på sjukhus. Det beslutet ska den enskilde ta tillsammans med sina anhöriga. Om vederbörande inte klarar av beslutet fattas det av läkaren och övrig personal med utgångspunkt i vad som är bäst för den enskilde. Som politiker ska vi också tillhandahålla vårdformer som den enskilde vill ha och behöver.När vi beslutar om hur vården i livets slutskede ska organiseras och planeras är det viktigt att vi har ”den gyllene regeln” som utgångspunkt ”allt vad ni vill att andra ska göra för er det ska ni göra för dem”. Först när vi kommer så nära oss själva kan vi förstå vad som är bäst för andra.

Fler artiklar från Debatt