Olof Palme var enligt mytbildningen kring honom en glödande demokrat och förvarare av mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Han ansågs stå på de utsatta och svagas sida. Denna mytbildning fortsätter att spridas av hans rättrogna och inte minst av Palme-Centret och utdelning av det årliga Palmepriset som i år tilldelats palestiniern Hanan Ashrawi.
Hur var det då med Olof Palmes ställningstaganden genom åren i stöd för demokrati eller diktatur? Tog han ställning för frihet och demokrati?
De som framhåller att Olof Palme tog avstånd från kommunismen framhåller konsekvent och alltid ett enda uttalande som han 1968 gjorde, när han kallade den tjeckiske kommunistiske diktatorn Gustaf Husak för ”diktaturens kreatur”. Efter detta uttalande har jag förgäves – i artiklar och böcker med mera – försökt hitta uttalanden av Olof Palme som visar att han tog avstånd från kommunismen.
I stället har jag till min fasa läst alla hans uttalanden och ageranden som i tal och handling tagit ställning för kommunistiska diktaturer och kommunistiskt ”befrielserörelser”. Jag vet att jag alltid undrat varför inte fler ifrågasatt och ifrågasätter Olof Palmes demokratiska trovärdighet.
Jag har inte i några artiklar sett att Olof Palme kritiserade Sovjet-kommunismen trots dess miljoner offer. Tvärtom så kritiserade han dem som kritiserade Sovjet-kommunismen. Han sa att man inte skulle måla ”djävulsbilder” av Sovjet, ”vi sysslar inte med anti-sovjetism”, ”Sovjet ligger där det ligger” och han angrep dem som i ”korstågsanda ville befria Östeuropa”.
Dessa uttalanden är egentligen uppseendeväckande från en politiker i en västlig demokrati. Ville egentligen Olof Palme ha demokrati i Öst-europa? Hade möjligen Palme påverkats för mycket i Palmekommissionen av den gamle sovjetiske politruken Georg Arbatov? Det är vidare värt att notera att Olof Palme enligt förre byråchefen vid Säpo, Olof Frånstedt, hade kontakter med en KGB-agent (DNdebatt 6 mars 2001).
Det går inte heller att finna några kritiska uttalanden av Olof Palme som berör den kommunistiska förtryckarstaten Kina med många miljoner offer.
Olof Palme stödde den kommunistiska regimen i Nord-Vietnam vars politik lett till förtryck och fattigdom. Han kunde ha tagit avstånd från USA:s krigföring och samtidigt tagit avstånd för det som skulle bli alternativet, det vill säga ett kommunistiskt Vietnam.
Olof Palmes vänskap med Kubas kommunistiske diktator Fidel Castro är en skandal i sig. Inför en folkmassa i Havanna tillsammans med Fidel Castro uttryckte Olof Palme ”stor sympati och ömsesidig förståelse”. Inte ett ord sa han om demokrati och mänskliga rättigheter. Palme och Castro passade också på att uttrycka att ”de vietnamesiska och kambodjanska folken hade krönts med segrar” Pol Pots folkmord hade då börjat. Mest stöd i övrigt till regimer i tredje världen förutsatte alltid att de var socialistiska/kommunistiska enpartistater (Vietnam, Tanzania).I början av 1980-talet besökte Olof Palme diktator Honecker i Östtyskland. Där talade han om ”försoning”, ”fred” och ”vänskap” men inte ett ord om demokrati och frihet.
Ingen av de tjugo diktaturerna i arabvärlden fick någon kritik av Olof Palme. Tvärtom, om den iranska diktaturen sa han att Khomeini ”med pedantisk noggrannhet bygger de upp sina institutioner”. Statsministern i Libyen kallade Olof Palme ”min vän Jolloud”. Samtidigt haglade Olof Palmes kritik och förolämpningar mot den enda demokratin i Mellanöstern, Israel.
Visst fanns det diktaturer som Olof Palme tog avstånd från: Pinochets Chile, apartheidens Sydafrika, militärdiktaturens Grekland och Francos Spanien. Alla dessa var högerdiktarurer som demokrater tog avstånd ifrån. Palme var alltså ytterst selektiv i sin diktaturkritik. Han tog avstånd från högerdiktaturer men inte mot kommunistiska och arabiska diktaturer.
När jag skriver den här artikeln pågår tv-programmet ”Agenda”. Där hyllas Olof Palmes utrikespolitik som ”självständig” vilket inte Göran Perssons utrikespolitik anses vara. Men återigen är man tillbaka i mytbildningen. Olof Palmes utrikespolitik var ”självständig” på ett farligt sätt. Hans politik stödde i många delar förtryckarregimer. Det är en myt att denna politik i huvudsak försvarade utsatta grupper och de fattiga. Att stödja kommunistregimer och kommunistiska rörelser är att svika demokratin.